Järnet förändrade förutsättningarna såväl för krig och välstånd i grunden, vi hade råvaran på nära håll och den var billig, men att göra den till stål var ingen enkel process. De arkeologiska fynden är nu betydligt fler och lättare att tolka. De antika skriftkällorna och vår egen nordiska Edda gör det också möjligt att pussla ihop den järnålderstida berättelsen, men bara om de används förstås. De första femhundra åren av vår tideräkning har försummats av dagens historiska etablissemang; det finns en helt ny historia om Sverige att upptäcka inom denna boks pärmar.

Vapen i danska offermossar har vidimerat märkliga påståenden i skriftkällorna om en tidig svensk närvaro på kontinenten. Med DNA har också en dito i England bekräftats, liksom goternas, langobardernas och vandalernas svenska ursprung – helt enligt de gamla ’nationalromantikernas’ teser. Detta gäller även den s k danerteorin, ett länge hett debatterat samband mellan svear och daner, där de senare förutsätts ha utgått ur de förra. Detta är samtidigt en tid då grunden läggs för det svenska rike där svear och götar (åter) blev ett folk – en process som katalyseras från Mälardalen. De första stegen tas redan under yngre romersk järnålder, men under folkvandringstiden ser riksenandet ut att drabbas av ett bakslag – en trolig följd av kontakter med hunnerna. Samtidigt är detta den verkliga guldåldern i Sverige. Helt unika, men närmast okända prestigeföremål har hittats och de har, till slut, erkänts också vara inhemskt tillverkade. Ynglingakonungarnas regentlängd löper parallellt med dessa händelser, och vi har idag anledning att ta dessa ’sagokungar’ på stort allvar; de flesta av dem var utan tvekan historiska.

Vid mitten av 500-talet blir Sverige Nordens dominanter och nu enas landet återigen, denna gång betydligt fastare, vilket bl a går att avläsa i ortnamnspåren, särskilt kan nämnas tunaorter, karlabyar, rinkabyar och husabyar. Denna utveckling påbörjas samtidigt med den klimatchock som i källorna kallades Fimbulvintern. Den påföljande vendeltiden med de rika båtgravarna i Vendel och Valsgärde är en svensk glansperiod, som alltså inträffar redan innan vikingatiden formellt börjar. Den fantastiska djurornamentiken initierades här och visar att konst- och hantverkskunnandet var mycket högt utvecklat. Vårt allra viktigaste nationella arvegods är dock ändå Fornaldar- och Eddasagorna, bland vilka bl a Völundarkvida, Hervararsagan och Völsungasagan kan nämnas, liksom förstås ynglingakonungarnas ättartal; dels berättat om i 800-talets Ynglingatal, dels i den prosaiska Ynglingasagan, nedtecknad av Snorre Sturlasson.

Magnus Stenlund (f. 1962) har bedrivit sitt svenska historieprojekt sedan 2012. Det här är den tredje boken i en trilogi. De första två heter: 1. Blodet och jorden (2022), om stenåldern och vårt genetiska ursprung, och 2. Svärdet och Gudarna (2023), om den krigiska bronsåldern och asatrons ursprung och betydelse. Boken om Ynglingakonungarna (2023) handlar om den äldre järnåldern och är i två delar.

Järnet förändrade förutsättningarna såväl för krig och välstånd i grunden, vi hade råvaran på nära håll och den var billig, men att göra den till stål var ingen enkel process. De arkeologiska fynden är nu betydligt fler och lättare att tolka. De antika skriftkällorna och vår egen nordiska Edda gör det också möjligt att pussla ihop den järnålderstida berättelsen, men bara om de används förstås. De första femhundra åren av vår tideräkning har försummats av dagens historiska etablissemang; det finns en helt ny historia om Sverige att upptäcka inom denna boks pärmar.

Vapen i danska offermossar har vidimerat märkliga påståenden i skriftkällorna om en tidig svensk närvaro på kontinenten. Med DNA har också en dito i England bekräftats, liksom goternas, langobardernas och vandalernas svenska ursprung – helt enligt de gamla ’nationalromantikernas’ teser. Detta gäller även den s k danerteorin, ett länge hett debatterat samband mellan svear och daner, där de senare förutsätts ha utgått ur de förra. Detta är samtidigt en tid då grunden läggs för det svenska rike där svear och götar (åter) blev ett folk – en process som katalyseras från Mälardalen. De första stegen tas redan under yngre romersk järnålder, men under folkvandringstiden ser riksenandet ut att drabbas av ett bakslag – en trolig följd av kontakter med hunnerna. Samtidigt är detta den verkliga guldåldern i Sverige. Helt unika, men närmast okända prestigeföremål har hittats och de har, till slut, erkänts också vara inhemskt tillverkade. Ynglingakonungarnas regentlängd löper parallellt med dessa händelser, och vi har idag anledning att ta dessa ’sagokungar’ på stort allvar; de flesta av dem var utan tvekan historiska.

Vid mitten av 500-talet blir Sverige Nordens dominanter och nu enas landet återigen, denna gång betydligt fastare, vilket bl a går att avläsa i ortnamnspåren, särskilt kan nämnas tunaorter, karlabyar, rinkabyar och husabyar. Denna utveckling påbörjas samtidigt med den klimatchock som i källorna kallades Fimbulvintern. Den påföljande vendeltiden med de rika båtgravarna i Vendel och Valsgärde är en svensk glansperiod, som alltså inträffar redan innan vikingatiden formellt börjar. Den fantastiska djurornamentiken initierades här och visar att konst- och hantverkskunnandet var mycket högt utvecklat. Vårt allra viktigaste nationella arvegods är dock ändå Fornaldar- och Eddasagorna, bland vilka bl a Völundarkvida, Hervararsagan och Völsungasagan kan nämnas, liksom förstås ynglingakonungarnas ättartal; dels berättat om i 800-talets Ynglingatal, dels i den prosaiska Ynglingasagan, nedtecknad av Snorre Sturlasson.

Magnus Stenlund (f. 1962) har bedrivit sitt svenska historieprojekt sedan 2012. Det här är den tredje boken i en trilogi. De första två heter: 1. Blodet och jorden (2022), om stenåldern och vårt genetiska ursprung, och 2. Svärdet och Gudarna (2023), om den krigiska bronsåldern och asatrons ursprung och betydelse. Boken om Ynglingakonungarna (2023) handlar om den äldre järnåldern och är i två delar.

Järnet förändrade förutsättningarna såväl för krig och välstånd i grunden, vi hade råvaran på nära håll och den var billig, men att göra den till stål var ingen enkel process. De arkeologiska fynden är nu betydligt fler och lättare att tolka. De antika skriftkällorna och vår egen nordiska Edda gör det också möjligt att pussla ihop den järnålderstida berättelsen, men bara om de används förstås. De första femhundra åren av vår tideräkning har försummats av dagens historiska etablissemang; det finns en helt ny historia om Sverige att upptäcka inom denna boks pärmar.

Vapen i danska offermossar har vidimerat märkliga påståenden i skriftkällorna om en tidig svensk närvaro på kontinenten. Med DNA har också en dito i England bekräftats, liksom goternas, langobardernas och vandalernas svenska ursprung – helt enligt de gamla ’nationalromantikernas’ teser. Detta gäller även den s k danerteorin, ett länge hett debatterat samband mellan svear och daner, där de senare förutsätts ha utgått ur de förra. Detta är samtidigt en tid då grunden läggs för det svenska rike där svear och götar (åter) blev ett folk – en process som katalyseras från Mälardalen. De första stegen tas redan under yngre romersk järnålder, men under folkvandringstiden ser riksenandet ut att drabbas av ett bakslag – en trolig följd av kontakter med hunnerna. Samtidigt är detta den verkliga guldåldern i Sverige. Helt unika, men närmast okända prestigeföremål har hittats och de har, till slut, erkänts också vara inhemskt tillverkade. Ynglingakonungarnas regentlängd löper parallellt med dessa händelser, och vi har idag anledning att ta dessa ’sagokungar’ på stort allvar; de flesta av dem var utan tvekan historiska.

Vid mitten av 500-talet blir Sverige Nordens dominanter och nu enas landet återigen, denna gång betydligt fastare, vilket bl a går att avläsa i ortnamnspåren, särskilt kan nämnas tunaorter, karlabyar, rinkabyar och husabyar. Denna utveckling påbörjas samtidigt med den klimatchock som i källorna kallades Fimbulvintern. Den påföljande vendeltiden med de rika båtgravarna i Vendel och Valsgärde är en svensk glansperiod, som alltså inträffar redan innan vikingatiden formellt börjar. Den fantastiska djurornamentiken initierades här och visar att konst- och hantverkskunnandet var mycket högt utvecklat. Vårt allra viktigaste nationella arvegods är dock ändå Fornaldar- och Eddasagorna, bland vilka bl a Völundarkvida, Hervararsagan och Völsungasagan kan nämnas, liksom förstås ynglingakonungarnas ättartal; dels berättat om i 800-talets Ynglingatal, dels i den prosaiska Ynglingasagan, nedtecknad av Snorre Sturlasson.

Magnus Stenlund (f. 1962) har bedrivit sitt svenska historieprojekt sedan 2012. Det här är den tredje boken i en trilogi. De första två heter: 1. Blodet och jorden (2022), om stenåldern och vårt genetiska ursprung, och 2. Svärdet och Gudarna (2023), om den krigiska bronsåldern och asatrons ursprung och betydelse. Boken om Ynglingakonungarna (2023) handlar om den äldre järnåldern och är i två delar.