Forntida religioner och mytologier

”Suggestivt målar han upp bilden av hur en forntida sagoförtäljare i skymningen leder sin publik längs ristningens tablåer och ingående återger den storslagna berättelsen om hur svearnas mytiske urkung Ingwaz med åtta skepp ger sig ut på färd över Östersjön. Ett äventyr som liknar inte bara Odyssén, utan också den isländska sagan om Ingvar den vittfarne.”Lars Linder, Dagens Nyheter

”Lindström är en gudabenådad berättare, stilist och pedagog som lyckas förmedla både forskningsrön och komplicerade tankegångar.”BTJ – betyg 5 av 5: Briljant

”Ett mästerverk! Som akademisk bok är den djärv, vilket jag tycker om. Hela idén om Ingwazsagan som prototyp, applicerat med konkreta exempel, är originell.”Kristian Kristiansen, professor i arkeologi

En kylslagen majdag för ett sekel sedan gjorde ynglingen Einar Kjellén en makalös arkeologisk upptäckt. Under mossan på en uppländsk bergknalle hittade han världens äldsta bildberättelse, dold sedan bronsåldern. I myllrande hällristningsscener återges där en mytisk hjältes skeppsfärd till undergången vid världens kant.

Jonathan Lindström följer upp Sveriges långa historia med ännu en pionjärgärning när han med stor inlevelse tar sig an det muntliga berättandets historia. Med hjälp av ny forskning återskapar han inte bara bronsåldershjältens äventyr utan lyckas även rekonstruera människans berättarkultur under hundratusentals år. Vi får möta Islands första sagoförfattare, verklighetens Homeros, boskapsnomadernas skalder och mammutstäppens dansande schamaner. Följ med på ett svindlande forskningsäventyr som för oss bakåt i historien till de kvinnor som sjöng vid längesedan slocknade eldar under en stjärnhimmel som själva tiden vridit ur led.

Den svarta ryttaren och döden är namnet på en mycket spridd folklig berättelse om just en skräckinjagande man på en svart häst jagande en vettskrämd ung kvinna som emellertid lyckas gömma sig. Hon möter en vandrare som lovar att inget säga till förföljaren, som emellertid strax dyker upp. Vandraren blir livrädd och avslöjar vart kvinnan sprang. Den svarta ryttaren rider snabbt däråt. Kort därpå hörs ett skott och snart kommer ryttaren förbi med den skjutna och döda kvinnan slängd över sadeln. Hade vandraren ljugit så hade det blivit han som dödats av den skrämmande svarta ryttaren. 

Så gick denna historia under benämningen Hinjakta , Hindjakta eller Odens jakt i Östergötland i äldre tider, men även långt in på 1900-talet. Föga anade någon i trakten då att berättelsen utgjorde en sista kvarleva från en uråldrig, spridd myt kanske den äldsta i vårt land. Egentligen har berättelsen mångtusenåriga rötter ner i historien. Inte bara i Nordens historia. Ryttaren, hans hundar och den jagade kvinnan finns i liknande berättelser spridda i varianter i olika kulturer och epoker. Utifrån denna myt skriver författarna boken. 

Om författarna 

Anders Kaliff är professor i arkeologi i Uppsala och författare till åtskilliga uppskattade böcker i sitt ämne. Medförfattaren Terje Østigård är docent på samma institution, tillika universitetslektor i arkeologi vid Linnéuniversitetet, samt författare. 

Kom med på en mystisk resa genom vårt nordiska år, i sällskap med gudinnorna från förkristen tid. Lär dig om örter, myter och om de speciella tidpunkter på året som sammankopplas med Freja, Hel, Frigga och andra gudinnor och väsen kring världsträdet Yggdrasil.

Den här boken erbjuder en passionerad väg för den moderna häxan, att inspireras av uråldrig visdom och samla kraft för en magisk vardag, året om.

Lilith Rosén, örtterapeut, driver Sjöalléns hälsa i Varberg tillsammans med sin man.

De undervisar i spådomskonst på Hogwarts, krigar i Narnia och dyker upp i konsten sedan tusentals år. Hälften människa, hälften häst är de uppkallade efter den allra första – Kentauros – som föddes i antikens Grekland. De väckte starka känslor och åsikter redan när ett gäng av dem, fulla och bråkiga, dundrade in på ett fett grekiskt bröllop för 2500 år sedan och ställde till med ett rejält slagsmål. Sedan dess har dessa mytomspunna fabeldjur fortsatt att fascinera, roa och provocera.

De lånar fortfarande sitt namn till vitt skilda sammanhang: Diktsamlingar, konstverk, spel, företag och musik. Sökningar på nätet visar hur brett de engagerar: Där ställs frågor om vad kentaurer äter, hur gamla de kan bli, hur de fortplantar sig – och om vem av dem, som är världens mest kända.  

Här får vi följa kentaurens hovspår genom historien: Hjälten Akilles vise mentor Chiron (som lärde sin adept att jaga, tyda stjärnorna, rida och bota sjukdomar) är ett tidigt, klassiskt exempel. Men Kentauros ättlingar, som fick en ny storhetstid under renässansen, är favoriter än idag, inte minst inom populärkulturen. Vår ciceron i boken är forskaren Anna Carlstedt, författare till ett tiotal böcker. Hon hörs ofta som expert i P3 Historia och skriver Under strecket i Svenska Dagbladet. Boken är rikt illustrerad.

Järnet förändrade förutsättningarna såväl för krig och välstånd i grunden, vi hade råvaran på nära håll och den var billig, men att göra den till stål var ingen enkel process. De arkeologiska fynden är nu betydligt fler och lättare att tolka. De antika skriftkällorna och vår egen nordiska Edda gör det också möjligt att pussla ihop den järnålderstida berättelsen, men bara om de används förstås. De första femhundra åren av vår tideräkning har försummats av dagens historiska etablissemang; det finns en helt ny historia om Sverige att upptäcka inom denna boks pärmar.

Vapen i danska offermossar har vidimerat märkliga påståenden i skriftkällorna om en tidig svensk närvaro på kontinenten. Med DNA har också en dito i England bekräftats, liksom goternas, langobardernas och vandalernas svenska ursprung – helt enligt de gamla ’nationalromantikernas’ teser. Detta gäller även den s k danerteorin, ett länge hett debatterat samband mellan svear och daner, där de senare förutsätts ha utgått ur de förra. Detta är samtidigt en tid då grunden läggs för det svenska rike där svear och götar (åter) blev ett folk – en process som katalyseras från Mälardalen. De första stegen tas redan under yngre romersk järnålder, men under folkvandringstiden ser riksenandet ut att drabbas av ett bakslag – en trolig följd av kontakter med hunnerna. Samtidigt är detta den verkliga guldåldern i Sverige. Helt unika, men närmast okända prestigeföremål har hittats och de har, till slut, erkänts också vara inhemskt tillverkade. Ynglingakonungarnas regentlängd löper parallellt med dessa händelser, och vi har idag anledning att ta dessa ’sagokungar’ på stort allvar; de flesta av dem var utan tvekan historiska.

Vid mitten av 500-talet blir Sverige Nordens dominanter och nu enas landet återigen, denna gång betydligt fastare, vilket bl a går att avläsa i ortnamnspåren, särskilt kan nämnas tunaorter, karlabyar, rinkabyar och husabyar. Denna utveckling påbörjas samtidigt med den klimatchock som i källorna kallades Fimbulvintern. Den påföljande vendeltiden med de rika båtgravarna i Vendel och Valsgärde är en svensk glansperiod, som alltså inträffar redan innan vikingatiden formellt börjar. Den fantastiska djurornamentiken initierades här och visar att konst- och hantverkskunnandet var mycket högt utvecklat. Vårt allra viktigaste nationella arvegods är dock ändå Fornaldar- och Eddasagorna, bland vilka bl a Völundarkvida, Hervararsagan och Völsungasagan kan nämnas, liksom förstås ynglingakonungarnas ättartal; dels berättat om i 800-talets Ynglingatal, dels i den prosaiska Ynglingasagan, nedtecknad av Snorre Sturlasson.

Magnus Stenlund (f. 1962) har bedrivit sitt svenska historieprojekt sedan 2012. Det här är den tredje boken i en trilogi. De första två heter: 1. Blodet och jorden (2022), om stenåldern och vårt genetiska ursprung, och 2. Svärdet och Gudarna (2023), om den krigiska bronsåldern och asatrons ursprung och betydelse. Boken om Ynglingakonungarna (2023) handlar om den äldre järnåldern och är i två delar.

Järnet förändrade förutsättningarna såväl för krig och välstånd i grunden, vi hade råvaran på nära håll och den var billig, men att göra den till stål var ingen enkel process. De arkeologiska fynden är nu betydligt fler och lättare att tolka. De antika skriftkällorna och vår egen nordiska Edda gör det också möjligt att pussla ihop den järnålderstida berättelsen, men bara om de används förstås. De första femhundra åren av vår tideräkning har försummats av dagens historiska etablissemang; det finns en helt ny historia om Sverige att upptäcka inom denna boks pärmar.

Vapen i danska offermossar har vidimerat märkliga påståenden i skriftkällorna om en tidig svensk närvaro på kontinenten. Med DNA har också en dito i England bekräftats, liksom goternas, langobardernas och vandalernas svenska ursprung – helt enligt de gamla ’nationalromantikernas’ teser. Detta gäller även den s k danerteorin, ett länge hett debatterat samband mellan svear och daner, där de senare förutsätts ha utgått ur de förra. Detta är samtidigt en tid då grunden läggs för det svenska rike där svear och götar (åter) blev ett folk – en process som katalyseras från Mälardalen. De första stegen tas redan under yngre romersk järnålder, men under folkvandringstiden ser riksenandet ut att drabbas av ett bakslag – en trolig följd av kontakter med hunnerna. Samtidigt är detta den verkliga guldåldern i Sverige. Helt unika, men närmast okända prestigeföremål har hittats och de har, till slut, erkänts också vara inhemskt tillverkade. Ynglingakonungarnas regentlängd löper parallellt med dessa händelser, och vi har idag anledning att ta dessa ’sagokungar’ på stort allvar; de flesta av dem var utan tvekan historiska.

Vid mitten av 500-talet blir Sverige Nordens dominanter och nu enas landet återigen, denna gång betydligt fastare, vilket bl a går att avläsa i ortnamnspåren, särskilt kan nämnas tunaorter, karlabyar, rinkabyar och husabyar. Denna utveckling påbörjas samtidigt med den klimatchock som i källorna kallades Fimbulvintern. Den påföljande vendeltiden med de rika båtgravarna i Vendel och Valsgärde är en svensk glansperiod, som alltså inträffar redan innan vikingatiden formellt börjar. Den fantastiska djurornamentiken initierades här och visar att konst- och hantverkskunnandet var mycket högt utvecklat. Vårt allra viktigaste nationella arvegods är dock ändå Fornaldar- och Eddasagorna, bland vilka bl a Völundarkvida, Hervararsagan och Völsungasagan kan nämnas, liksom förstås ynglingakonungarnas ättartal; dels berättat om i 800-talets Ynglingatal, dels i den prosaiska Ynglingasagan, nedtecknad av Snorre Sturlasson.

Magnus Stenlund (f. 1962) har bedrivit sitt svenska historieprojekt sedan 2012. Det här är den tredje boken i en trilogi. De första två heter: 1. Blodet och jorden (2022), om stenåldern och vårt genetiska ursprung, och 2. Svärdet och Gudarna (2023), om den krigiska bronsåldern och asatrons ursprung och betydelse. Boken om Ynglingakonungarna (2023) handlar om den äldre järnåldern och är i två delar.