Forngrekisk religion och mytologi

De undervisar i spådomskonst på Hogwarts, krigar i Narnia och dyker upp i konsten sedan tusentals år. Hälften människa, hälften häst är de uppkallade efter den allra första – Kentauros – som föddes i antikens Grekland. De väckte starka känslor och åsikter redan när ett gäng av dem, fulla och bråkiga, dundrade in på ett fett grekiskt bröllop för 2500 år sedan och ställde till med ett rejält slagsmål. Sedan dess har dessa mytomspunna fabeldjur fortsatt att fascinera, roa och provocera.

De lånar fortfarande sitt namn till vitt skilda sammanhang: Diktsamlingar, konstverk, spel, företag och musik. Sökningar på nätet visar hur brett de engagerar: Där ställs frågor om vad kentaurer äter, hur gamla de kan bli, hur de fortplantar sig – och om vem av dem, som är världens mest kända.  

Här får vi följa kentaurens hovspår genom historien: Hjälten Akilles vise mentor Chiron (som lärde sin adept att jaga, tyda stjärnorna, rida och bota sjukdomar) är ett tidigt, klassiskt exempel. Men Kentauros ättlingar, som fick en ny storhetstid under renässansen, är favoriter än idag, inte minst inom populärkulturen. Vår ciceron i boken är forskaren Anna Carlstedt, författare till ett tiotal böcker. Hon hörs ofta som expert i P3 Historia och skriver Under strecket i Svenska Dagbladet. Boken är rikt illustrerad.

På väg hem till Thrakien våldtog kung Tereus sin svägerska, den athenska prinsessan Filomela, skar av hennes tunga och fängslade henne i en enslig hydda för att hemlighålla brottet. Trots det lycka-des Filomela avslöja hans övergrepp genom att väva in tecken i ett tygstycke som skickades till systern Prokne. Tillsammans tog systrarna hämnd på Tereus genom att döda hans och Proknes -gemensamma son Itys och servera fadern barnets kött. När Tereus insåg vad han ätit drog han sitt vapen, men i samma ögonblick förvandlade gudarna den tragiska trion till fåglar: en härfågel, en svala, en näktergal. Så återges ofta den antika myten om Filomela, men i själva verket utgör denna version bara en ögonblicksbild i en föränderlig utvecklingskedja med en omfattande förhistoria och en rad efterföljande omtolkningar. I Filomelas förvandlingar skildrar Sigrid Schottenius Cullhed hur myten om den athenska prinsessans öde blev den europeiska kulturens mest inflytelserika berättelse om sexuellt våld. Hon spårar mytens utveckling från ursprunget i arkaiska folksagor till dess roll som återkommande motiv i samtidslitteratur, och förklarar hur den har blivit ett emblem för föreställningen att det finns ett inneboende samband mellan sexuellt våld, tystnad och kreativitet.