Visar resultat för..."Hvad"

Kullabygden är rik på historiska minnen från olika epoker. Bland de många personer som har uppmärksammat fornminnen och folkminnen i Krapperups omgivningar finns friherren Carl Gyllenstierna (1819-1866). Han levde under en tid när arkeologi började utvecklas till en modern vetenskap, och när intresset för att dokumentera och bevara arvet från förfäderna blev allt mer utbrett. Karin Gustavsson, stadsantikvarie i Helsingborg, skildrar Carl Gyllenstierna som fornforskare genom hans efterlämnade teckningar, brev och andra handlingar.

Kungl. Vetenskaps-Societeten i Uppsala är Sveriges äldsta lärda sällskap, vår första vetenskapsakademi. Den har sitt ursprung i det Collegium Curiosorum som den framsynte bibliotekarien Erik Benzelius d.y. samlade 1710. Det var i en tid då teologin och humaniora ännu dominerade i lärdomsstaden. Men den vetenskapliga revolutionen drog fram genom Europa och på kontinenten hade vetenskapare börjat organisera sig i akademier. Inspiration hämtades därifrån. Sällskapet korresponderar med Christopher Polhem kring den nya naturvetenskapen. De skickar ut den unge Emanuel Swedenborg för att bevaka den internationella forskningsfronten. Verksamheten utvecklas och man börjar ger ut landets första vetenskapstidskrift, Acta Literaria Sveciæ. Genom förarbete av Arvid Horn beslutar så Fredrik I 1728 om inrättandet av Kungl. Vetenskaps--Societeten. Under nära 20 år är det Anders Celsius som leder organisationen. Societetens inledande stadgar utgjorde ett patriotiskt forskningsprogram. Att lyfta fram landets naturtillgångar och unika resurser var viktigt. Ett tecken på detta är att man använder nästan hela sin kassa för att finansiera Linnés lappländska resa 1732. Röster höjs dock för att frångå latinet till förmån för publicering på svenska, för att nå ut med nyttiga rön i samhället snarare än att söka internationell spridning. Dessutom föreslås att verksamheten ska flytta till Stockholm. I Hvad nytt och nyttigt beskriver Hans Ellegren händelser under 1700-talets första del, då vetenskapen började bedrivas på ett sätt som känns igen än idag. I arbetet kommer författaren i kontakt med kollegor från en annan tid, och lär känna deras personligheter och egenheter. Hans Ellegren är professor i evolutionsbiologi vid Uppsala universitet och sedan 2013 Kungl. Vetenskaps-Societetens sekreterare.

Hur gick det till när namnet blev en vara i svensk litterär offentlighet? I "'Hvad gör väl namnet?' Anonymitet och varumärkesbyggande i svensk litteraturkritik 18201850" avtäcker Åsa Arping ett litterärt medielandskap som för en nutida betraktare ter sig både välbekant och främmande. I det tidigare misskända 1840-talet finner hon en avgörande strukturomvandling, där såväl medier som kritiker- och författarroll genomgick betydande omstöpningar, och där den hårdnande konkurrensen utmynnade i både sekteristiska fejder och kreativa växelbruk. Författarna huserade i tidningarnas följetongsavdelningar lika ofta som recensenterna lånade ur den skönlitterära verktygslådan. Anonym publicering och redaktionell enighet utmanades alltmer av ett individuellt imageskapande. Utifrån exempel som Wendela Hebbe, Oscar Patric Sturtzenbecher och Johan Peter Theorell utreder Arping nya relationer mellan en snabbt växande marknad och dess diversearbetande aktörer. Men hon för också fram det anonyma kollektivet och den halvoffentliga manuskriptkulturen som fortsatt väsentliga röster i tidens litterära debatt. Åsa Arping (f. 1968) är docent i litteraturvetenskap och universitetslektor vid Institutionen för litteratur, idéhistoria och religion, Göteborgs universitet. Hon disputerade 2002 på avhandlingen "Den anspråksfulla blygsamheten. Auktoritet och genus i 1830-talets svenska romandebatt", hon har varit redaktör för "Kvinnovetenskaplig tidskrift" och ingick i redaktionen för senaste upplagan av "Litteraturens historia i Sverige" (2009).