Visar resultat för..."vore"

Två ex, ett hus. Vad kan gå fel?

Olivias framtid är utstakad. I den ingår en utbildning, ett bra jobb på Wall Street och en familj med man och två barn (helst tvillingar, för effektivitetens skull). Dock ingick inte översvämningen som tvingade henne att flytta in hos ex-pojkvännen. Och definitivt inte att han skulle gå runt med bar överkropp, baka cupcakes och se på henne med den där blicken

Sammy hade redan tillräckligt med sitt bageri och sin påträngande familj. Men när Olivia ber om hjälp kan han inte säga nej. Däremot kan han försöka få henne att ångra att hon krossade hans hjärta.

I takt med att de lär känna varandra på nytt inser de att det förflutna inte är som det verkar, och att framtiden är allt utom bestämt. Kan de komma över sin stolthet och ge kärleken en andra chans?

Jag svänger lite extra med hästsvansen när jag går och föreställer mig att Ante tittar. Han får faktiskt skylla sig själv. Han kunde ju ha bett mig att stanna, till exempel. Det gjorde han aldrig. Så han kan ju bo här och ruttna bort medan jag sticker och hittar något bättre. Eller bara fixar ett fantastiskt liv åt mig själv och skiter i alla andra.Ella vill bort, vill vidare. Tillsammans med Nora lämnar hon gården och ger sig av för att hitta andra överlevare. Det måste väl finnas fler människor som har klarat sig undan febern? Men resan blir inte det fantastiska äventyr och segertåg de hoppats på. På gården visste de vad de hade, men de har ingen aning om vad som väntar dem nu.Som om jag vore fantastisk är den spännande, fristående fortsättningen på kritikerrosade En sekund i taget och Spring så fort du kan. Sofia Nordin beskriver en postapokalyptisk verklighet där ingenting är som det brukar, samtidigt som de få människor som finns kvar har precis samma känslor och tankar som du och jag.

”Om jag vore en hund skulle man skjuta mig av barmhärtighet”, brukade den svårt astmasjuka Margareta säga. Hon var väninna till Eva F Dahlgrens farmor och dog av ”skottskada själfmord” år 1919. Men enligt släktingar bad hon Evas farmor att utföra det, som ett barmhärtighetsmord. Hur känns det att bli ombedd att hjälpa någon att dö? Hur påverkas man om man säger ja, eller om man säger nej?

Utifrån sin egen familjehistoria har Eva F Dahlgren undersökt vad som pågår i hemlighet och i sjukvårdens gråzon när man förkortar ett outhärdligt lidande. Hon har rest till Nederländerna, det land som har längst erfarenhet av legaliserad dödshjälp, och intervjuat läkare där. I Sverige är dödshjälp fortfarande förbjudet, men exempelvis det katolska Spanien har följt i Nederländernas spår. Nya länder, med olika modeller, tillkommer. Ska Sverige följa efter?

Eva F Dahlgren har samlat berättelser och intervjuer om döende och dödshjälp under fem års tid – en sorts existentiell resa med en saknad farmor som fiktivt sällskap. "Om jag vore en hund" berör frågor som hur vi lever våra liv och hur vi avslutar dem. Det är en livsbejakande reportagebok om döden.

" ... ett välbehövligt tillskott till debatten. Dahlgren skriver genuint nyfiket, belyser frågan från många perspektiv och låter både motståndare och företrädare komma till tals. Insprängt i boken finns anekdoter om människor i livets slutskede. Resultatet är ett rikt material som inbjuder till eftertanke och självreflektion."

Sydsvenskan

"Denna bok rekommenderas som underlag till diskussion för alla i vården."

Läkartidningen

"Man tror alltid att man har tid att säga saker och ting, och så är det plötsligt för sent. Man tror att det räcker att visa, i handling och med gester, men det är inte sant, man måste säga."

Michka har under sitt yrkesliv gjort fotoreportage runt om i hela världen, men hon gifte sig aldrig och fick inga barn. Nu är hon en gammal dam, och efterhand som minnet och orden sviker henne blir det allt mer påtagligt att tiden håller på att rinna ut. Michka klarar sig inte själv längre och tvingas stänga igen dörren till sin lägenhet för sista gången. 

Det är en stor omställning att flytta in på ett boende men Marie, en ung kvinna som växte upp i lägenheten ovanpå Michkas och som är mycket fäst vid henne, hälsar på så ofta hon bara kan. Där finns också logopeden Jérôme som gör sitt yttersta för att hjälpa Michka att hålla kvar orden som hon förlorar i allt snabbare takt. 

I Michkas sätt att ersätta borttappade ord med andra bjuder Delphine de Vigan på underbar uppfinningsrikedom och humor, samtidigt som det ger små ledtrådar till den gamla damens dramatiska förflutna. Det finns nämligen en sak som Michka till varje pris inte vill lämna ogjord och därför behöver hon Marie och Jérômes hjälp att leta upp någon hon kände som ung flicka. Men kanske är inte Michka den enda i trion som behöver hjälp att försonas med det som varit?

Dessa tre öden flätas samman i en varm och ömsint skildring av vänskap, kärlek och familjen vi själva väljer. En berättelse om vikten av att säga tack innan det är för sent. 

"5 av 5 ... en skimrande juvel" - Tara

"En riktig hjärtekaramell med förödande effekt på tårkanalerna" - Femina

"Det är en så vacker liten roman att jag både skrattar och gråter" - Lotta Olsson, Dagens Nyheter

"... en roman om människors betydelse för varandra, såväl i den vardagliga lunken som vid livsavgörande tillfällen. Innerligt och med humor formar Delphine de Vigan sin trio." - Svenska Dagbladet

"Upplyftande och innerligt. Med ett ord, utsökt." - Marianne Magasin 

Delphine de Vigan är fransyska och bor i Paris. Hon är översatt till fler än 25 språk och anses vara en av de riktigt stora samtida författarna i Frankrike.

Två ex, ett hus. Vad kan gå fel?

Olivias framtid är utstakad. I den ingår en utbildning, ett bra jobb på Wall Street och en familj med man och två barn (helst tvillingar, för effektivitetens skull). Dock ingick inte översvämningen som tvingade henne att flytta in hos ex-pojkvännen. Och definitivt inte att han skulle gå runt med bar överkropp, baka cupcakes och se på henne med den där blicken …

Sammy hade redan tillräckligt med sitt bageri och sin påträngande familj. Men när Olivia ber om hjälp kan han inte säga nej. Däremot kan han försöka få henne att ångra att hon krossade hans hjärta.

I takt med att de lär känna varandra på nytt inser de att det förflutna inte är som det verkar, och att framtiden är allt utom bestämt. Kan de komma över sin stolthet och ge kärleken en andra chans?

”Kommunikatörer är lika avgörande för demokratin som de är avgörande för diktaturen.” Varg Gyllander, Polisen

För att alla medborgare ska kunna vara delaktiga i ett demokratiskt samhälle krävs att de har information om vad som händer och på vilket sätt de förväntas delta. Men vem är det som ger oss den informationen?

Bland de många yrkespersoner som ser till att demokratiska samhället fungerar, är kommunikatören en doldis i sammanhanget. Vad kommunikatörerna gör är inte sällan oklart för såväl beslutsfattare som gemene man.

Genom att synliggöra vad det innebär att vara kommunikatör i samhällets tjänst stärks inte bara yrket som sådant, utan stärker en av demokratins grundpelare – tillgången till information.

I boken Om det inte vore för oss möter du 13 personer i 12 texter, som jobbar med vitt skilda kommunikationsuppdrag men alla inom demokratins tjänst. De jobbar på arkiv, myndigheter, teatrar, kommuner och ser till att vi som medborgare har tillgång till det som krävs för att ta del av samhället. De uttrycker med egna ord de utmaningar som de ser i dag i samhällsutvecklingen och på vilket sätt de som kommunikatörer kan se till att samhället utvecklas på bästa sätt.

”Vi har ett jätteviktigt uppdrag att tillgängliggöra information och att skapa transparens i organisationen. För att människor ska kunna förstå vad de kan vara delaktiga i.” Magdalena Casteryd, Uppsala kommun

”Kommunikatörer, som är drillade i att tänka kring olika målgruppers behov, har en annan förståelse för att det finns många sanningar som ibland byggs upp av fakta men också av upplevelser och beroende av vilka bubblor du befinner dig i och hur diskussionen i samhället ser ut.” Johanna Wiesel, Region Halland

”Vi når i dagsläget 5 miljoner människor med våra sociala medie-konton. Det handlar om polisens närhet. Men det kommer med priset att ibland blir det övertramp. Jag är glad och stolt över den yttrandefrihet vi har och då får det ibland kosta lite.” Varg Gyllander, Polisen

”Vi genomförde 198 presskonferenser och ökade vår räckvidd i sociala medier med flera hundra procent under pandemin. I stort sett alla fick släppa sina vanliga arbetsuppgifter och finns fortfarande saker som vi ligger efter med.” Mia Wadman, Folkhälsomyndigheten

Caroline Thunved är VD/GS på Sveriges kommunikatörer, hon är en flitigt anlitad föreläsare och har jobbat på byråer och varit kommunikationschef på en rad olika organisationer.

Johanna Lindell är VD på Fackförbundet DIK, hon har en master i medie- och kommunikationsvetenskap och en journalistutbildning från Poppius journalistutbildning, hon har jobbat med påverkanskommunikation inom flera organisationer och har tidigare skrivit boken Det svenska missnöjet.

"Man tror alltid att man har tid att säga saker och ting, och så är det plötsligt för sent. Man tror att det räcker att visa, i handling och med gester, men det är inte sant, man måste säga."

Michka har under sitt yrkesliv gjort fotoreportage runt om i hela världen, men hon gifte sig aldrig och fick inga barn. Nu är hon en gammal dam, och efterhand som minnet och orden sviker henne blir det allt mer påtagligt att tiden håller på att rinna ut. Michka klarar sig inte själv längre och tvingas stänga igen dörren till sin lägenhet för sista gången.

Det är en stor omställning att flytta in på ett boende men Marie, en ung kvinna som växte upp i lägenheten ovanpå Michkas och som är mycket fäst vid henne, hälsar på så ofta hon bara kan. Där finns också logopeden Jérôme som gör sitt yttersta för att hjälpa Michka att hålla kvar orden som hon förlorar i allt snabbare takt.

I Michkas sätt att ersätta borttappade ord med andra bjuder Delphine de Vigan på underbar uppfinningsrikedom och humor, samtidigt som det ger små ledtrådar till den gamla damens dramatiska förflutna. Det finns nämligen en sak som Michka till varje pris inte vill lämna ogjort och därför behöver hon Marie och Jérômes hjälp att leta upp någon hon kände som ung flicka. Men kanske är inte Michka den enda i trion som behöver hjälp att försonas med det som varit?

Dessa tre öden flätas samman i en varm och ömsint skildring av vänskap, kärlek och familjen vi själva väljer. En berättelse om vikten av att säga tack innan det är för sent. 

"Upplyftande och innerligt. Med ett ord, utsökt." - Marianne Magasin

Delphine de Vigan är fransyska och bor i Paris. Hon är översatt till fler än 25 språk och anses vara en av de riktigt stora samtida författarna i Frankrike.

Den här boken handlar inte om att få dina barn att bli som du vill att de ska vara. Den handlar om att utveckla dig själv som förälder, så att du kan möta barnen precis som de är. Genom ett medvetet föräldraskap blir du mer lyhörd för ditt barns egentliga behov, men också mer uppmärksam på dig själv och varför du gör som du gör. På så sätt stärks och fördjupas er relation. Det är föräldracoachen och föreläsaren Micke Gunnarssons övertygelse. Med inspirerande exempel och konkreta tips kastar han nytt ljus över de eviga föräldraskapsfrågorna om gränssättning, tillit, konflikthantering, prestation, relationsbygge m.m. Boken, som är skriven tillsammans med Caroline Bankler, är ödmjuk och utan pekpinnar. Att vara förälder är bland det svåraste som finns. Men just därför bör vi höja vår medvetenhet. Plötsligt är barnen vuxna. Då har vi i stället en gemensam historia med dem, och det är nu vi kan påverka den.

Två ex, ett hus. Vad kan gå fel?

Olivias framtid är utstakad. I den ingår en utbildning, ett bra jobb på Wall Street och en familj med man och två barn (helst tvillingar, för effektivitetens skull). Dock ingick inte översvämningen som tvingade henne att flytta in hos ex-pojkvännen. Och definitivt inte att han skulle gå runt med bar överkropp, baka cupcakes och se på henne med den där blicken …

Sammy hade redan tillräckligt med sitt bageri och sin påträngande familj. Men när Olivia ber om hjälp kan han inte säga nej. Däremot kan han försöka få henne att ångra att hon krossade hans hjärta.

I takt med att de lär känna varandra på nytt inser de att det förflutna inte är som det verkar, och att framtiden är allt utom bestämt. Kan de komma över sin stolthet och ge kärleken en andra chans?

På lunchrasten blir det storbråk vid kompisgungan eller okompisgungan som den borde heta. Det känns som ett vulkanutbrott i hjärnan. Doijan skriker på allt och alla han ser.

«Alla skäller på mig trots att jag försöker göra rätt, precis hela tiden» suckar Doijan uppgivet när han sitter bakom fritids cykelförråd.

Doijan har blandade känslor om skolan och de vuxna som styr den, men han har en fantastisk lärare, Pirjo, som han tycker mycket om. Tillsammans med sin bästa vän Doris och Fritidspolle navigerar han genom skoldagens alla krav. Trots alla utmaningar som tar kraft hittar han ändå små stunder av glädje i skolan.

Alicia Erixon debuterade med boken Doijan och Doris, det vore skönt med en skrikbur i skolan. Ett aktivt och ärligt engagemang för barns bästa är hennes drivkraft både I skolans värld och som författare.

Jag svänger lite extra med hästsvansen när jag går och föreställer mig att Ante tittar. Han får faktiskt skylla sig själv. Han kunde ju ha bett mig att stanna, till exempel. Det gjorde han aldrig. Så han kan ju bo här och ruttna bort medan jag sticker och hittar något bättre. Eller bara fixar ett fantastiskt liv åt mig själv och skiter i alla andra.Ella vill bort, vill vidare. Tillsammans med Nora lämnar hon gården och ger sig av för att hitta andra överlevare. Det måste väl finnas fler människor som har klarat sig undan febern? Men resan blir inte det fantastiska äventyr och segertåg de hoppats på. På gården visste de vad de hade, men de har ingen aning om vad som väntar dem nu.Som om jag vore fantastisk är den spännande, fristående fortsättningen på kritikerrosade En sekund i taget och Spring så fort du kan. Sofia Nordin beskriver en postapokalyptisk verklighet där ingenting är som det brukar, samtidigt som de få människor som finns kvar har precis samma känslor och tankar som du och jag.

Om cykeln vore navet

Årtiondet var 1950. Landets stadsplanerare och fordonsbranschen hade gått samman i en enad front. Man såg framför sig en ny epok i vårt lands historia bilåldern. Resten är välkänd historia.

Ett hundra år senare, 2050 samlades nästa generation samhällsplanerare. Denna gång med ett annat uppdrag. Nu värderades livets fortgång högre än fordonens framkomlighet. Man såg framför sig en ny epok i vårt lands historia cykeleran.

Vägar till Velotopia är berättelsen om vad som vore möjligt om cykeln vore navet. Följ med på en existentiell och samhällsmässig resa där vi utforskar hur till synes vitt skilda företeelser som folkhälsa, översvämningar, kvinnlig rösträtt, vattenförsörjning, tidsuppfattning, resurskrig och förmågan till förnimmelser relaterar till något så djupt rotat som våra färdvanor.

Är talesättet Allt fast förflyktigas giltigt även på så till synes orubbliga företeelser som transportsamhället, och vad är det som avgör våra fortsatta vägval?

This book presents the authors’ attempts to interrogate the ways that white institutional, pedagogical, and curricular heteronormativity affects equity in writing instruction at Two Year Colleges. Written from a wide range of subject and identity positions, this volume explores issues that arise among students inside historically white-dominant classrooms, among faculty as curriculum and hiring decisions are made, and among colleagues when they attempt to engage the wider institution in equity work. Aiming to significantly change how urban Community College writing instruction is delivered in this country, the book operates on the principle that equity is essential to successful writing pedagogy, curricular development, and student success.

This book presents the authors’ attempts to interrogate the ways that white institutional, pedagogical, and curricular heteronormativity affects equity in writing instruction at Two Year Colleges. Written from a wide range of subject and identity positions, this volume explores issues that arise among students inside historically white-dominant classrooms, among faculty as curriculum and hiring decisions are made, and among colleagues when they attempt to engage the wider institution in equity work. Aiming to significantly change how urban Community College writing instruction is delivered in this country, the book operates on the principle that equity is essential to successful writing pedagogy, curricular development, and student success.