Eva F. Dahlgren – författare

”Om jag vore en hund skulle man skjuta mig av barmhärtighet”, brukade den svårt astmasjuka Margareta säga. Hon var väninna till Eva F Dahlgrens farmor och dog av ”skottskada själfmord” år 1919. Men enligt släktingar bad hon Evas farmor att utföra det, som ett barmhärtighetsmord. Hur känns det att bli ombedd att hjälpa någon att dö? Hur påverkas man om man säger ja, eller om man säger nej?

Utifrån sin egen familjehistoria har Eva F Dahlgren undersökt vad som pågår i hemlighet och i sjukvårdens gråzon när man förkortar ett outhärdligt lidande. Hon har rest till Nederländerna, det land som har längst erfarenhet av legaliserad dödshjälp, och intervjuat läkare där. I Sverige är dödshjälp fortfarande förbjudet, men exempelvis det katolska Spanien har följt i Nederländernas spår. Nya länder, med olika modeller, tillkommer. Ska Sverige följa efter?

Eva F Dahlgren har samlat berättelser och intervjuer om döende och dödshjälp under fem års tid – en sorts existentiell resa med en saknad farmor som fiktivt sällskap. "Om jag vore en hund" berör frågor som hur vi lever våra liv och hur vi avslutar dem. Det är en livsbejakande reportagebok om döden.

" ... ett välbehövligt tillskott till debatten. Dahlgren skriver genuint nyfiket, belyser frågan från många perspektiv och låter både motståndare och företrädare komma till tals. Insprängt i boken finns anekdoter om människor i livets slutskede. Resultatet är ett rikt material som inbjuder till eftertanke och självreflektion."

Sydsvenskan

"Denna bok rekommenderas som underlag till diskussion för alla i vården."

Läkartidningen

FARFAR VAR RASBIOLOG kom ut första gången 2002 och innebar Eva F Dahlgrens stora genombrott som författare. Första pocketutgåvan gavs ut redan 2003 och har varit slut i många år. Nu ger vi på Thorén & Lindskog ut denna svenska moderna klassiker på nytt.

»Detta är ett mästerligt litterärt reportage.« Sydsvenskan

»Jag sorterar in den i hyllan för framtida klassiker.« GP

»Det är en oslagbar bok tack vare värmen och närheten då en tragisk epok silas genom en skenbart omöjlig kärlekshistoria.« SvD

Eva F Dahlgren är född 1952 i Karlstad och uppvuxen i Skåne. Hon har en lång karriär som journalist och författare och har bland annat jobbat tio år som nyhetsreporter på TT. Under 2000-talet har hennes böcker – som Farfar var rasbiolog, Fallet Sigrid Gillner och Fallna kvinnor – fått stor uppmärksamhet. 

Det är tidigt nittonhundratal och nu inleds marschen mot det moderna samhället. Längst fram går ingenjörerna, som elektrokemisten Maximilian Lamotte. Industrisamhället kommer att göra tillvaron bättre för alla. Förnuftet ska styra och någon Gud behövs inte längre, det är han övertygad om.

I sitt arbete reser Max Europa och Sverige runt, och när han får uppdraget att elektrifiera Malmö är hans hustru, kusinen Marie, stolt: Hennes Max är ljusbäraren. Det är han som kommer med det vita kolet, som ska göra livet rent och lätt att leva.

Men många är skeptiska. Är inte det elektriska ljuset blåaktigt, som djävulens ljus? Den moderna naturvetenskapen slår också in en kil i äktenskapet. Marie börjar tvivla på att den kan förklara allt. Och om den har rätt – var det då inte ett misstag att skaffa barn med sin kusin?

Inte ens Max beter sig alltid så rationellt som han lär. Det finns känslor han inte kan bemästra, och överallt där han går tycks Strindberg dyka upp.

Det vita kolet är en dokumentärroman om vetenskap och intuition, om hur kärleken kan ställa förnuftstron på ända. Eva F Dahlgren har åter hämtat inspiration från sin släkts historia. Hennes farmors far, Axel Estelle, var en av pionjärerna för elektrifieringen av Sverige. Ramhandlingen bygger på hans och hustrun Karin Estelles liv några år kring sekelskiftet.

Vetenskapsjournalisten Felicia har blivit sjuk. Hon har tappat livslusten och tidsuppfattningen. Hjärnan fungerar inte. Trots att hon har skrivit mängder av artiklar om utbrändhet och hjärnstress, förstår hon inte vad som händer. I vissa stunder tror hon att hon ska kvävas, att hon har fel på hjärtat. Det enklaste beslut känns övermäktigt och den vardagligaste handling orsakar panik. Mest av allt vill hon bara stanna hemma i lägenheten, under täcket.Hur kunde det bli så här? Felicia som alltid varit så duktig, som klarat allting själv. Hon jobbar hårt som framgångsrik reporter och ensamstående mamma. Alltför hårt. Nu tvingas sonen Johannes vara den vuxne i familjen. Tröst finner Felicia i stället hos själsfränden Strindberg. I ett litet åldrat häfte hon hittar återfinns liknande beskrivningar av en sjukdom som vid förra sekelskiftet kallades neurasteni. Kanske har hennes sjukdom alltid funnits, eller i alla fall symtomen, fast under olika namn. Är neurasteni detsamma som vi i dag kallar utbrändhet? Men om sjukdomen beror på något i själva tiden – hur ska man då bära sig åt för att bli frisk?

Det här är inte jag är en berättelse inifrån om en sjukdom som inte syns utanpå. Ärligt och humoristiskt skildrar Eva F Dahlgren hur tillvaron ter sig för en människa som inte kan sortera alla intryck, som bara vill vara ifred, inte uppleva någonting. En människa som inte längre känner igen sig själv, men som sakta släpper prestationskraven och inser att hon kan skapa sig ett annat liv. Hon duger ändå.

" ... en bra bok, mycket bra. ... Som läsare är man chanslös. Självdistansen mitt i all bedrövelsen gör sedan inte saken sämre. ... Hon lyckas ge form åt skeenden, ack så vardagliga, som varje prestationsneurotiker torde känna igen, och hon gör det med en gripande uppriktighet och galghumor som bara äkta desperation kan generera."Svenska Dagbladet"Det är en öppen, känslig och ärlig fallbeskrivning ... den erbjuder igenkännande och tröst åt systrar och bröder i olyckan."Dagens Nyheter"Den här lilla pärlan till bok ger en kuslig och ibland galghumoristisk bild av ett inferno som skämtas bort av cyniska fårskallar - utan gipsbandage ingen sjukdom."Expressen"Jag tror att Eva F Dahlgrens luftiga och lättlästa historia kan tjäna både som ett slags tröst och igenkännande för människor som likt Felicia 'ramlat ur civilisationen.'"Smålandsposten" Och det är en smärtsam upplevelse att i korta prosastycken, ibland nästan prosalyriska, följa Felicias vardag ... ett intressant och ytterst läsvärt försök att skriva sig in i och förhoppningsvis ut ur ett tillstånd. Ett tillstånd vilket är precis som redan gamle Strindberg sa: Ett inferno."Borås Tidning"Hennes berättelse förflyttade mig in i hennes upplevelser på ett nästan smittsamt sätt. ... Eva F Dahlgrens bok är ett välskrivet, humoristiskt och tänkvärt inlägg ... En utmärkt bok för den som vill veta mer, men en farlig läsning för den som befinner sig i gränslandet."Nerikes Allehanda

"Att följa Dahlgrens detektivarbete, grävandet i lådorna, är vansinnigt spännande. Det som gör boken särskilt fängslande är att Gillner inte var någon bifigur, hon umgicks och brevväxlade med, bland många andra, Per Albin Hansson, Elin Wägner, Ellen Key och Hjalmar Branting. ... Dahlgren har ett fantastiskt material och det bidrar till att göra hennes breda berättelse väldigt levande ..."Norrköpings TidningarEva F Dahlgren hade två förebilder under sin uppväxt, sin farfar och Sigrid Gillner - hans väninna från matlaget i 20-talets Uppsala. Om sin farfar utgav hon 2002 den kritikerrosade boken Farfar var rasbiolog, där hon gjorde upp med hans förflutna. I Fallet Sigrid Gillner försöker hon förstå hur en ledande socialdemokrat kunde attraheras av nazismen. Till grund för boken ligger även denna gång brev och dagböcker.Sigrid Gillner, (1891-1975), var en av arbetarrörelsens pionjärer. Hon kom in i styrelsen för socialdemokratiska kvinnoförbundet och satt i Socialistinternationalens kvinnoexekutiv och avancerade till riksdagen. Hon brann för demokratin. Men som idealist kom hon att bli fruktansvärt besviken. Hon ansåg att riksdagsledamöterna bara var intresserade av att skaffa sig egna fördelar. Rätt partibok gav fint jobb. Och nya välavlönade yrken, som partiombudsmän, uppstod. En av hennes närmaste vänner förskingrade kvinnodistriktets partikassa. När Sigrid uppmärksammade detta förklarade Per Albin Hansson att detta måste tystas ner. Sigrid som fostrats till sträng moralist genom sin uppväxt i det religiösa Jönköping stod inte ut utan lämnade riksdagen 1935. Liksom alla andra politiska uppdrag. Från att tidigare ha hållit brandtal mot nazismen, börjar hon nu fundera på om inte Hitlers demokrati var den rätta. Han predikade idealism och offer, och framförallt att eliten skulle bestämma. Detta var den sanna demokratin, den "germanska demokratin", hävdade Hitler. Sigrid började propagera för allt hon tyckte var bra med nazismen, men fördömde däremot hela tiden antisemitismen. Detta var naturligtvis omöjligt. Hon stämplades som nazist och kallas i pressen hädanefter "Fallet Sigrid Gillner" efter sitt avfall. Fallet Sigrid Gillner är ett unikt tidsdokument och ett fascinerande kvinnoöde. Boken handlar om hur drömmarna leder vilse. Och om hur varje dröm också innebär en mardröm. Samtidigt som Sigrid Gillner och många andra intellektuella i Sverige lever i en dröm om hur härlig och ideell nazismen är, så får judar och andra uppleva mardrömmen.Boken är lika mycket en berättelse om kärleken. Om äktenskapet med Sven, som fortsätter sin kommunalpolitiska karriär inom s, men som utåt måste ta avstånd från Sigrid. Genom deras brevväxling får man följa hur de hatar varandra, men ändå älskar. De kan inte skiljas. Sigrid vaknar till slut. Men för sent. Hon blir aldrig kvitt nazi-stämpeln och blir under resten av sitt liv bojkottad av a-pressen. Hon försörjer sig och får upprättelse som radio- och tv-krönikor i högertidningar. Men psykiskt hämtar hon sig aldrig. Hon drabbas av panikångest och lämnar inte tomten på 30 år.

"Där andra skulle ha fastnat i ampert pekpinneri lyckas Eva F Dahlgren, än en gång, hissa upp en historia ur källaren och förvandla den till ett läsäventyr. ...en bred, böljande krönika som är svår att lägga ifrån sig."Svenska Dagbladet"Eva F Dahlgrens berättelse om författaren Sigrid Gillner kryper så nära inpå tiden och människan att man på ett oroande sätt börjar förstå hur det var möjligt."Dagens Nyheter"Eva F Dahlgren lyckas levandegöra henens öde genom att sätta det i historiens ljus; det är historia sedd ur ett temperament."Dagens Nyheter"Mästerligt om gåtan Sigrid Gillner. ... en briljant bok.Katrineholms-Kuriren"Eva Dahlgren har med dessa två lättlästa, spännande böcker lyckats med någonting mycket viktigt: att göra historia begriplig genom att visa hur de individer som var en del av den är lika, och olika, oss."Helsingborgs Dagblad "Det är en omskakande och viktig bok. ... Fallet Sigrid Gillner beskriver en tid som varit men tyvärr också en tid som är. Det är en mycket bra och angelägen bok." Östersunds-Posten"Fascinerande som personporträtt." Tidningen VI"Hennes porträtt av Sigrid Gillner, den socialdemokratiska riksdagskvinnan som blev Hitlerbeundrare på grund av höga - men omänskliga - moraliska krav, väcker sympati och ställer viktiga frågor om demokratins natur."Landskrona Posten "Det är ett stycke mänsklig historia som man kan dra sina egna lärdomar och slutsatser av."Göteborgs-Posten"Eva F Dahlgren, tidigare känd för boken om sin rasbiologiskt vurmige farfar, har gett oss ett stycke svensk 1900-talshistoria ur ett unikt perspektiv."Borås Tidning

"Den här boken sträckläser man inte, den tar man in och läser om. Gör det! Den är minst lika bra som den om farfadern, rasbiologen."Mariestads-Tidningen" ... en tidsatmosfär som är så tät att man nästan kan ta på den."Kyrkans Tidning

Eva F. Dahlgren har gjort en fascinerande resa i spåren efter sin farfar, professor K V Ossian Dahlgren, som hon såg upp till i sin barndom. Hon visste inte då, att han pläderade för att man skulle bevara den nordiska rasen genom att skaffa många långa och blonda barn. Varför gifte han sig själv med Greta, som var 1,47 lång och hade sydeuropeiskt påbrå? Farfar var rasbiolog är en djupt personlig släktuppgörelse. Ett litterärt reportage och en brinnande passionshistoria som angår oss alla. Vi får följa äktenskapet och de konsekvenser rasteorierna fick för hustrun och för de fyra barnen, som varken blev långa eller blonda. Vi får också en inblick i det akademiska livet i Uppsala och 30- och 40-talens tyskvänlighet. Det genomgående temat – vem är värdefull och vilka har rätt att födas – är lika aktuellt idag som på 30-talet. Eva F. Dahlgren fortsätter sin resa i nutid, till forskarna i dagens gentekniska laboratorier. Hon träffar också genetiska vägledare och människor som bär på anlag för svåra sjukdomar och därför inte får teckna privata försäkringar. Vad kommer våra barnbarn att skriva om oss?

När Eva F Dahlgren arbetade med boken Farfar var rasbiolog fann hon ett fotoalbum med nakna kvinnor i rasbiologiska institutets arkiv i Uppsala. Bilder av ”undermåliga” kvinnor på Statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona, där landets prostituerade kvinnor spärrades in på 1920- och 30-talen. Kvinnorna skulle gömmas undan och uppfostras. Men samtidigt drogs de fram i ljuset av myndigheter och rasbiologer för att klassificeras och steriliseras så att de inte förökade sig. Samhället skulle gå under om det blev för mycket ”bottensats”.

Det handlar om kvinnor som alla tittade snett på, såg ner på eller kastade lystna blickar efter. Med anstaltsdirektörens egna ord: ”När en kvinna faller djupt, så faller hon djupare än en man. Men när hon är underbar finns det ingen som är så underbar som en kvinna.” Nästan alla var internerade med hjälp av lösdriverilagen. Efter denna lag dömdes de som var sysslolösa och drev omkring utan att söka arbete, samt de som ”förer ett sådant lefnadssätt, att våda däraf uppstår för allmän säkerhet, ordning och sedlighet”. Trots fattigdom och nöd hävdade Socialstyrelsen att skörlevnaden främst beror på en ”psykisk störning” och ”allmän social mindervärdighet”.

Fallna kvinnor ger röst åt de dömda kvinnorna. Att ha suttit på Landskrona gav en stämpel för livet och de flesta återkom gång på gång. Dahlgrens jakt på berättelsen om vilka dessa kvinnor var formar sig till ett skakande stycke kvinnohistoria. En skildring av ett skamfyllt och grymt försök att fostra dem till dugliga samhällsmedborgare.

Samtidigt som det moderna välfärdssamhället grundläggs, pågår en omfattande fosterbarnsindustri i Sverige. ”Oäkta” barn säljs till lägstbjudande på auktion fram till 1918, utnyttjas som arbetskraft eller vanvårdas till döds. Parallellt med detta skapar filantroper ”fosterbarnens ö” på Gålö i Stockholms skärgård. Där tvingas arrendetorparna ta emot närmare tusen fattiga stadsbarn innan verksamheten läggs ner 1939.Många av de ”fallna” kvinnor som Eva F Dahlgren skrev om i sin förra bok hade skyfflats runt till olika barnhem och fosterhem som barn. Flera av dem födde sedan egna barn. Vad hände med de barnen? Författaren har återvänt till arkiven för att besvara den frågan.Liksom Fallna kvinnor bygger Vad hände med barnen? på journaler och handlingar från myndigheter, men också på personliga brev. Om barnens längtan efter, eller ibland fasan för, de biologiska föräldrarna.I den avslutande delen i hennes tematiska trilogi om människors värde under 1900-talets första hälft, som inleddes med Farfar var rasbiolog, skildrar Eva F Dahlgren barnen i folkhemsbyggets och rasbiologins skugga. Det är också en berättelse om synen på barns värde. Om förändringen från ett rent ekonomiskt, då fosterföräldrar krävde betalt för att ta emot ett barn, till ett emotionellt då adoptivföräldrar är villiga att betala för ett barn. Frågan lämnas öppen – har vi idag återgått till en mer skrupelfri syn, där barn, särskilt de ensamkommande, återigen blivit en handelsvara?

”Om jag vore en hund skulle man skjuta mig av barmhärtighet”, brukade den svårt astmasjuka Margareta säga. Hon var väninna till Eva F Dahlgrens farmor och dog av ”skottskada själfmord” år 1919. Men enligt släktingar bad hon Evas farmor att utföra det, som ett barmhärtighetsmord. Hur känns det att bli ombedd att hjälpa någon att dö? Hur påverkas man om man säger ja, eller om man säger nej?

Utifrån sin egen familjehistoria har Eva F Dahlgren undersökt vad som pågår i hemlighet och i sjukvårdens gråzon när man förkortar ett outhärdligt lidande. Hon har rest till Nederländerna, det land som har längst erfarenhet av legaliserad dödshjälp, och intervjuat läkare där. I Sverige är dödshjälp fortfarande förbjudet, men exempelvis det katolska Spanien har följt i Nederländernas spår. Nya länder, med olika modeller, tillkommer. Ska Sverige följa efter?

Eva F Dahlgren har samlat berättelser och intervjuer om döende och dödshjälp under fem års tid – en sorts existentiell resa med en saknad farmor som fiktivt sällskap. "Om jag vore en hund" berör frågor som hur vi lever våra liv och hur vi avslutar dem. Det är en livsbejakande reportagebok om döden.

" ... ett välbehövligt tillskott till debatten. Dahlgren skriver genuint nyfiket, belyser frågan från många perspektiv och låter både motståndare och företrädare komma till tals. Insprängt i boken finns anekdoter om människor i livets slutskede. Resultatet är ett rikt material som inbjuder till eftertanke och självreflektion."

Sydsvenskan

"Denna bok rekommenderas som underlag till diskussion för alla i vården."

Läkartidningen

Eva F. Dahlgren har gjort en fascinerande resa i spåren efter sin farfar, professor K V Ossian Dahlgren, som hon såg upp till i sin barndom. Hon visste inte då, att han pläderade för att man skulle bevara den nordiska rasen genom att skaffa många långa och blonda barn. Varför gifte han sig själv med Greta, som var 1,47 lång och hade sydeuropeiskt påbrå? Farfar var rasbiolog är en djupt personlig släktuppgörelse. Ett litterärt reportage och en brinnande passionshistoria som angår oss alla. Vi får följa äktenskapet och de konsekvenser rasteorierna fick för hustrun och för de fyra barnen, som varken blev långa eller blonda. Vi får också en inblick i det akademiska livet i Uppsala och 30- och 40-talens tyskvänlighet. Det genomgående temat – vem är värdefull och vilka har rätt att födas – är lika aktuellt idag som på 30-talet. Eva F. Dahlgren fortsätter sin resa i nutid, till forskarna i dagens gentekniska laboratorier. Hon träffar också genetiska vägledare och människor som bär på anlag för svåra sjukdomar och därför inte får teckna privata försäkringar. Vad kommer våra barnbarn att skriva om oss?

När Eva F Dahlgren arbetade med boken Farfar var rasbiolog fann hon ett fotoalbum med nakna kvinnor i rasbiologiska institutets arkiv i Uppsala. Bilder av ”undermåliga” kvinnor på Statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona, där landets prostituerade kvinnor spärrades in på 1920- och 30-talen. Kvinnorna skulle gömmas undan och uppfostras. Men samtidigt drogs de fram i ljuset av myndigheter och rasbiologer för att klassificeras och steriliseras så att de inte förökade sig. Samhället skulle gå under om det blev för mycket ”bottensats”.

Det handlar om kvinnor som alla tittade snett på, såg ner på eller kastade lystna blickar efter. Med anstaltsdirektörens egna ord: ”När en kvinna faller djupt, så faller hon djupare än en man. Men när hon är underbar finns det ingen som är så underbar som en kvinna.” Nästan alla var internerade med hjälp av lösdriverilagen. Efter denna lag dömdes de som var sysslolösa och drev omkring utan att söka arbete, samt de som ”förer ett sådant lefnadssätt, att våda däraf uppstår för allmän säkerhet, ordning och sedlighet”. Trots fattigdom och nöd hävdade Socialstyrelsen att skörlevnaden främst beror på en ”psykisk störning” och ”allmän social mindervärdighet”.

Fallna kvinnor ger röst åt de dömda kvinnorna. Att ha suttit på Landskrona gav en stämpel för livet och de flesta återkom gång på gång. Dahlgrens jakt på berättelsen om vilka dessa kvinnor var formar sig till ett skakande stycke kvinnohistoria. En skildring av ett skamfyllt och grymt försök att fostra dem till dugliga samhällsmedborgare.

Samtidigt som det moderna välfärdssamhället grundläggs, pågår en omfattande fosterbarnsindustri i Sverige. ”Oäkta” barn säljs till lägstbjudande på auktion fram till 1918, utnyttjas som arbetskraft eller vanvårdas till döds. Parallellt med detta skapar filantroper ”fosterbarnens ö” på Gålö i Stockholms skärgård. Där tvingas arrendetorparna ta emot närmare tusen fattiga stadsbarn innan verksamheten läggs ner 1939.Många av de ”fallna” kvinnor som Eva F Dahlgren skrev om i sin förra bok hade skyfflats runt till olika barnhem och fosterhem som barn. Flera av dem födde sedan egna barn. Vad hände med de barnen? Författaren har återvänt till arkiven för att besvara den frågan.Liksom Fallna kvinnor bygger Vad hände med barnen? på journaler och handlingar från myndigheter, men också på personliga brev. Om barnens längtan efter, eller ibland fasan för, de biologiska föräldrarna.I den avslutande delen i hennes tematiska trilogi om människors värde under 1900-talets första hälft, som inleddes med Farfar var rasbiolog, skildrar Eva F Dahlgren barnen i folkhemsbyggets och rasbiologins skugga. Det är också en berättelse om synen på barns värde. Om förändringen från ett rent ekonomiskt, då fosterföräldrar krävde betalt för att ta emot ett barn, till ett emotionellt då adoptivföräldrar är villiga att betala för ett barn. Frågan lämnas öppen – har vi idag återgått till en mer skrupelfri syn, där barn, särskilt de ensamkommande, återigen blivit en handelsvara?

Vetenskapsjournalisten Felicia har blivit sjuk. Hon har tappat livslusten och tidsuppfattningen. Hjärnan fungerar inte. Trots att hon har skrivit mängder av artiklar om utbrändhet och hjärnstress, förstår hon inte vad som händer. I vissa stunder tror hon att hon ska kvävas, att hon har fel på hjärtat. Det enklaste beslut känns övermäktigt och den vardagligaste handling orsakar panik. Mest av allt vill hon bara stanna hemma i lägenheten, under täcket.Hur kunde det bli så här? Felicia som alltid varit så duktig, som klarat allting själv. Hon jobbar hårt som framgångsrik reporter och ensamstående mamma. Alltför hårt. Nu tvingas sonen Johannes vara den vuxne i familjen. Tröst finner Felicia i stället hos själsfränden Strindberg. I ett litet åldrat häfte hon hittar återfinns liknande beskrivningar av en sjukdom som vid förra sekelskiftet kallades neurasteni. Kanske har hennes sjukdom alltid funnits, eller i alla fall symtomen, fast under olika namn. Är neurasteni detsamma som vi i dag kallar utbrändhet? Men om sjukdomen beror på något i själva tiden – hur ska man då bära sig åt för att bli frisk?

Det här är inte jag är en berättelse inifrån om en sjukdom som inte syns utanpå. Ärligt och humoristiskt skildrar Eva F Dahlgren hur tillvaron ter sig för en människa som inte kan sortera alla intryck, som bara vill vara ifred, inte uppleva någonting. En människa som inte längre känner igen sig själv, men som sakta släpper prestationskraven och inser att hon kan skapa sig ett annat liv. Hon duger ändå.