Visar resultat för..."Tattare"

Året är 1907. Höstmörkret sänker sig så sakta över Lur i Norra Bohuslän och dagens arbete är över för pigan Hedda, när det plötsligt knackar på dörren. Det är Tater-Ludvig som kommit för att be om hjälp då en ung kvinna ligger i födslovåndor uppe i Snarsmon, en samling med backstugor i Bullareskogen dit Resandefolket tagit sin tillflykt. Efter att Hedda är åter i Lur kommer hennes far oväntat och

Ny kraftigt uppdaterad och utökad upplaga november 2011. Omkring 30 000 svenskar tillhör resandefolket. De som för kallades »tattare«. Trots att vi möter dem på våra arbetsplatser, i våra bostadsområden och ute i samhällslivet är de anonyma för oss. På grund av tvångssteriliseringar, rasregistreringar och etniska rensningar har de hållit sig undan offentligheten. Av omsorg om barnen har föräldrar undvikit att berätta om deras ursprung. Många har därför tappat sitt modersmål – resanderomani. Men från slutet av 1990-talet kom vändningen. Då påbörjades något av en revival, främst bland unga, att våga träda fram och visa stolthet för sina rötter. Efter erkännandet som nationell minoritet engagerar sig många resande för att rädda språket, dokumentera gamla romanisånger och att själva arbeta aktivt inom politiken för att få upprättelse. Flera resande berättar själva i boken om hur det varit att växa upp inom resandekulturen. Till denna nya upplaga har Bo Hazell gjort omfattande uppdateringar av kapitlen om ursprung, historia och språk. Och vad dagens resande lyckats åstadkomma sedan första upplagan 2002. Listan på romaniord i svenskan har utökats, och det finns nya sångtexter av resande. I ett av de nya kapitlen berättar två resandekvinnor hur de som barn upplevde raskravallerna i Jönköping 1948. Bo Hazell har listat upp 500 plats- och ortnamn från hela Sverige som ger en fingervisning om var de resande har bott eller haft sina lägerplatser under sina vandringar. Och var de utövat sina yrken. Tattareviken, Skojarebacken, Fantetorp, Gårdfarihandlaren, Krämarstan, Rackaregården, Nattmanstorg och andra platsnamn visar att resandefolket gjort viktiga avtryck på kartan och i vår gemensamma svenska historia.

År 1780 lämnade Christfrid Ganander in en tävlingsskrift in till Lovisa Ulrikas Vitterhetsakademie i ämnet historia: Undersökning om De så kallade TATTARE eller Zigeuner, Cingari, Bohemiens, Deras härkomst, Lefnadssätt, språk m.m. samt om, när och Hwarest några satt sig ner i Sverige? Handskriften förvaras i Drottning Lovisa Ulrikas arkiv i Antikvarisk-Topografiska Arkivet och tillgängliggörs här som faksimil med ett förord av Birgitta Svensson.

Buron kallar oss Tattare Detta är en bok om romanoa, resandefolket eller som de kallats i folkmun: tattarna. Vilka är dom och var kom dom ifrån? Boken är också en reseskildring av en resa in i mitt eget blod. Det finns tidigare inte mycket skrivet om detta av det svenska samhället så skamligt behandlade folk och denna bok är den första skriven av någon med egna rötter i denna kultur, där författaren på ett personligt sätt gör en resa i detta folks historia i Sverige under 500 år.

"Nej då, jag är inte ensam, det bara känns så ibland" består av korta och ännu kortare texter, gamla som nyskrivna, fristående men ändå sammanhängande. Det handlar om livets olika skeenden, om att växa upp med en mamma som förlorat sitt ursprung, om framtidsdrömmar och förmiddagsdrinkar, Sobril-överdoser och hemrullade cigaretter. Det handlar om musik, sorg och saknad, om att vara introvert i en extrovert värld, och om hur livet till slut blir när man måste skaffa sig progressiva glasögon.