Visar resultat för..."Vers prosa"

August Strindberg (1849-1912) skrev omkring sextio dramer, tio romaner, tio novellsamlingar och åtminstone åttatusen brev – vilket gör honom till en av Sveriges mest produktiva författare. Strindberg gav under sin livstid ut endast tre diktsamlingar: Dikter på vers och prosa (1883), Sömngångarnätter på vakna dagar (1884) och Ordalek och småkonst (1905). Trots en förhållandevis begränsad lyrisk produktion anses hans insats för den svenska lyriken ha varit betydelsefull, vilket kan exemplifieras med det provokativa, vardagliga språket och den fria versen i debutsamlingen. Diktsamlingen är indelad i olika avdelningar delvis baserade på Strindbergs liv, men placerade i omvänd kronologisk ordning. Den bjuder på, förutom ett antal underhållande satirer – med tydliga personangrepp riktade mot författarens meningsmotståndare – även några ungdomsdikter samt ett antal kärleks- och skärgårdsdikter.

Vers und Prosa als gebundene und ungebundene Rede sind Grundprinzipien sprachlicher Gestaltung, die in ihrer Komplementarität bislang noch erstaunlich selten behandelt worden sind. Weit intensiver wurde das Gegensatzpaar Poesie und Prosa bedacht, das spätestens seit dem 18. Jahrhundert als Beschreibungsmatrix dominiert. Die weitgehend getrennten Forschungsimpulse einerseits zur Prosa, andererseits zum Vers führt das literaturwissenschaftliche Symposion zusammen, um sie zur Theorie und Geschichte einer produktiven Beziehung zu verbinden. Erst in der Zusammenschau, zumal in der Kreuzung unterschiedlicher Literaturen und Systeme, kann das ästhetische Potential von Vers und Prosa kritisch befragt werden. Ziel ist es, mit der Gegenüberstellung von Vers und Prosa hinter die geschichtsphilosophischen Spekulationen, die sich an Poesie und Prosa ausgebildet haben, zurückzugehen und formale Aspekte stärker in den Vordergrund treten zu lassen. Im Mittelpunkt steht dabei die Untersuchung von Mischungs- und Kontrastverhältnissen, durch die eine vermeintlich stabile Grenze zwischen Vers und Prosa immer wieder neu zur Verhandlung steht.Die Differenzen, Interferenzen und Interaktionen zwischen Vers und Prosa sollen in vier Sektionen untersucht werden. Sektion 1 befasst sich mit Übersetzungen und Adaptionen, um die historische (In-)Stabilität der Unterscheidung zwischen Vers und Prosa zu beobachten. In Sektion 2 sollen rhythmische Gestaltungen und Theorien des Rhythmus als produktive Zone der Indifferenz zwischen Prosa und Vers diskutiert werden. Probleme der Textproduktion und der Materialität werden in Sektion 3 adressiert. Sektion 4 fragt nach den kulturellen, politischen und epistemischen Dimensionen der Vers- und Prosa-Unterscheidung.

Wie der Leser bemerken wird, handelt es sich bei dieser Sammlung nicht um einen geschlossenen Vortragszyklus, sondern um thematisch und - was die Entstehungszeit angeht - auch chronologisch breiter gestreute Zusammenfassungen von Arbeitsergebnissen und Gedanken, die fur den mundlichen Vortrag vor den jeweils genannten Zuhorerkreisen bestimmt waren.

Ola Hansson (1860-1925) gjorde sig ett namn som poet, novell- och romanförfattare, journalist och kritiker. Mest ihågkommen anses han vara för det prosalyriska verket Sensitiva amorosa (1887), som skapade skandal på sin tid och drev Hansson bort från Sverige och ett liv i exil. Sent omsider fick dock Hansson ett erkännande på svensk mark. Svenska Akademien hallstämplade Hansson som misskänt geni genom att ge honom ett statligt livstidsstipendium 1907. Tillkomsten av Dikter på vers och prosa (1901) sträcker sig över lång tid. Blandningen av dikter och prosaminiatyrer är indelad efter olika perioder i tre avdelningar: Skåne 1884-1888, Schliersee/Friedrichshagen 1892-97 och München 1900-1901. Oscar Levertin skrev en recension om boken som förändrade synen på Hansson. Levertin ser Hansson som en hembygdsdiktare som lämnat de brutala verklighetsskildringarna från 1890-talet bakom sig och återkommit till den melodiska, mjuka, själfulla poesin från 80-talet.

В противовес хорошо известным трактовкам романа «Доктор Живаго» в рамках литературно-политического контекста, исследование Ульриха Штельтнера сосредоточено исключительно на структуре произведения. Автор анализирует формальный язык прозаической и поэтической частей, чтобы определить роли обеих форм речи для текста Пастернака в целом. «Доктор Живаго» — экспериментальный роман, в котором метафиктически противопоставлены или связаны «хаос» и «порядок», «жизнь» и «искусство», а также «проза» и «стихи».