Amélie Nothomb – författare

Herr Haneda var chef över herr Omochi, som var chef över herr Saito, som var chef över fröken Mori, som var min chef. Jag var däremot inte chef över någon. Med andra ord: Jag lydde order från fröken Mori, som lydde order från herr Saito och så vidare, med sådan precision att orderna på de lägsta nivåerna inte behövde följa hierarkin i strikt mening. På företaget Yumimoto var jag alltså tvungen att lyda order från alla.  

Den unga och ambitiösa Amélie återvänder till Japan för att arbeta som översättare på det internationella företaget Yumimoto. Hennes anställning blir början på en komisk mardröm fylld av missförstånd och misslyckanden, som steg för steg för henne nedåt i hierarkin – ända till den yttersta förödmjukelsen. Med skarp humor och träffsäker blick skildras den kvävande arbetsmiljön och kvinnans position i ett mansdominerat samhälle.   

Amélie Nothomb lyckas förmedla hela komplexiteten och brutaliteten i den japanska företagsvärlden samtidigt som hon behåller en stor portion självironi. Förundran och Bävan belönades med Franska Akademiens stora romanpris 1999.

För att vara törstig måste man vara levande.  

Jag har alltid vetat att jag skulle dömas till döden är första meningen i denna roman. Den som berättar är ingen mindre än Jesus, som har dömts till döden av Pontius Pilatus och sitter i en cell natten innan han ska avrättas.  

Med sin underbara humor och intelligens leder Amélie Nothomb läsaren rakt in i Jesus huvud för att ta del av hans mest intima känslor och reflektioner över Gud och mänskligheten. Från rättegången där människor som Jesus utfört mirakel på vittnar emot honom till korsvandringen, korsfästelsen, uppståndelsen och dess framtida inverkan på världen delar Jesus med sig av sin kritik av Gud, sin kärlek till Maria Magdalena samt passar på att rätta till felaktiga redogörelser om honom i evangelierna.    

Av de begär som Jesus filosoferar över intar törsten en särställning. För att vara törstig måste man vara levande och ha kropp, men det är endast när man dör av törst som ens sinnen skärpts till den grad att man kan bli en sann mystiker.    

Den belgiska författaren Amélie Nothombs 28:e roman skakade delvis om det katolska Frankrike och höjdes till skyarna av den franska kritikerkåren. Törst var finalist till Prix Goncourt 2019.  

  Med oemotståndlig humor filosoferar Nothomb över kroppen, kärleken, njutningar, mänsklig otacksamhet, lidandet, hopp, tron och döden.   

- Les Echos  

Psykopomp: mytologisk varelse som ömt för de dödas själar till dödsriket .

Amélie Nothomb bemästrar den självbiografiska romanens konst som ingen annan. I denna berättelse ikläder sig Amélie Nothomb rollen som psykopomp - en mytologisk varelse som ömt för de dödas själar till dödsriket - åt sin egen far, för att efter hans död förstå honom bättre och förlösa den kärlek de först på hans dödsbädd vågade bekänna för varandra.

Men först tas vi med till författarens barndom kantad av uppbrott, då hon och hennes familj flyttar mellan olika länder där hennes far blir stationerad som diplomat. Med skarp blick beskriver hon flickans intryck av de skiftande miljöerna och hur de påverkar henne. Ett starkt fågelintresse väcks. Fåglarnas svårfångade väsen är det som binder samman berättelsen, som tar en dramatisk vändning när hon vid tolv års ålder utsätts för ett grovt övergrepp i Bangladesh.

Händelsen sätter outplånliga spår i flickan och trauman övergår till ätstörningar som hon försöker övervinna genom att börja skriva. Skrivandet jämför hon med fåglarnas flykt, ett risktagande på gränsen till dödsförakt, hon blir ett med de fåglar hon beundrar. Med sedvanlig humor, lärdom och psykologisk skärpa tecknar Amélie Nothomb en ung kvinna vars själ rör sig obehindrat mellan livet och döden.

Psykopomp sluter cirkeln efter Törst (Éditions J., september 2024) och Första blodet (september 223).

Man ska inte underskatta överlevnadsglöden Amélie Nothomb  

Kongo, 1964. En ung belgisk diplomat står inför en exekutionspluton, övertygad om att han ska dö. Förhandlingarna med rebellerna har misslyckats och nu ska han skjutas, tillsammans med de många andra i gisslan. "Hur i helsike hamnade jag här?  undrar han.   

Barndomsminnen väller över honom och i en ljuvlig och grym saga, berättad med stora doser kärlek och humor, får vi ta del av hans livshistoria: den skyddade men ensamma barndomen hos morföräldrarna, den minnesvärda första sommaren hos den aristokratiska farfadern i ett förfallet slott  där en hord av hungriga och vilda barn härjar, mötet med kärleken, att bli far och att sakna en far, att älska livet som mest när man står inför döden.  

Med en enorm berättarglädje ger oss Amélie Nothomb historien om sin far, den berömde diplomaten Patrick Nothomb, som gick bort under pandemin utan att hon fick tillfälle att ta farväl.  

Första blodet är Amélie Nothombs trettionde roman och har belönats med franska Prix Renaudot 2021 och europeiska Strega-priset 2022.