Andrej Platonov – författare

Fjärde boken i Platonovs samlade verk Föräldralöse Sasja Dvanov växer upp i en fattig by som uppvisar den gamla världens alla brister. När revolutionen omkullkastar tsarväldet tar han värvning i Röda armén och deltar efter inbördeskriget i byggandet av kommunismen, som ska leda till en förening mellan människa, natur och kosmos. Men en dag inser han att revolutionen har tagits över av byråkraterna... »Tjevengur« skrevs 1927-28, publicerades först 1978 och betraktas som Platonovs mest centrala verk.

Tre romaner i en pocketbok: »Grundgropen«, »Lyckliga Moskva« och »Dzjan«. »Det är förlaget Ersatz som börjat förse svenska läsare med Platonovs samlade verk. Tre romaner har hittills kommit ut Grundgropen (2007), Lyckliga Moskva (2008) och nu Dzjan alla översatta av Kajsa Öberg Lindsten. Och svenska läsare borde egentligen gråta av tacksamhet, som de arma figurerna i Platonovs berättelser gör när någon sträcker dem en skål rykande soppa eller låter dem suga det varma blodet direkt ur strupen på en nyskjuten örn, i stum förundran över att någon kan vara så god mot dem. För jag är övertygad om att Platonovs verk tillhör världslitteraturens bästa. Det överträffar alla de ryska Nobelpristagarna Solzjenitsyn, Sjolochov och Pasternak, som skrev samtidigt och om samma Sovjetunionen som Platonov. Andrej Platonov är ljuvare och vildare, brutalare och mjukare, men framför allt djupare än nästan allt annat man kan läsa.« Stefan Jonsson, Dagens Nyheter

Den ryske författaren Andrej Platonovs mästerverk från 1930 är en modern och existentialistisk skräckhistoria. Lika tidlös, allmängiltig, absurd och isande som Kafkas eller Becketts berättelser, men berikad med en jordbunden realism och en naturlyrisk eufori i nästan nordisk stil med bönder, landsbygd, svält och en allestädes närvarande natur. Kanske är det just denna blandning av absurdism, realism och känslosamhet som gör GRUNDGROPEN så fruktansvärd. Det är som om författaren själv finns med i var och en av alla sina förvirrade, trosvissa, barnsliga, hjälplösa, listiga, förtvivlade och grymma hjältar. Andrej Platonovs röst tränger fram till oss genom Stalintidens tystnad, för att med ett halvsekels fördröjning nå oss i hela sin styrka. På något outgrundligt vis har den överlevt förvanskningar och vantolkningar, och återuppstår här och nu, som något nära och välbekant som ett tecken på att det kanske ändå finns något som skulle kunna kallas odödlig litteratur. »Om jag här avhåller mig från att påstå att Platonov är en större författare än Joyce eller Musil eller Kafka, beror det inte på att sådana topplistor är ett uttryck för dålig smak eller på att han är så gott som otillgänglig i befintliga översättningar. ... Han hör definitivt hemma på denna litterära nivå, men på de höjderna finns ingen hierarki.« Joseph Brodsky PRESSRÖSTER »Grundgropen är en tidskapsel. Den ger oss en vink om allt det sällsamma som hade funnits, om Sovjets socialistiska konst och litteratur inte utplånats av Stalin och hans påbjudna estetik. Utöver Platonov är det egentligen bara i Sjostakovitjs musik man alltjämt kan höra hur denna slagna kultur hade kunnat klinga om den fått mogna.« Stefan Jonson, Dagens Nyheter »Läsaren av denna roman stiger in i det genomskinliga mörker som endast den betydande litteraturen skapar. Platonov rör sig mellan sagans fjärrverkan och det råaste detaljstudium. Resultatet är en utsökt, expressiv grotesk som tillvaratar människans intima längtan efter hemkomst i tillvaron samtidigt som hennes totala utsatthet gestaltas in på bara benen.« Ulf Eriksson, GöteborgsPosten »Platonov är språkmässigt en arvtagare till Tjechov orden ställs avsiktligt där de inte ska vara, där deras betydelse förvrängs på ett groteskt sätt och därigenom visar verkligheten i klarsynens ljus. Det är dråpligt, karnevaliskt och outhärdligt tragiskt. Huvudpersonen Vosjtjev är som en korsning mellan åsnan Ior och Gollum.« Inga-Lina Linddqvist, Aftonbladet »Andrej Platonovs roman "Grundgropen" (skriven 1930, med 1930 års sovjetiska realiteter som sitt råstoff, och följaktligen inte utgiven förrän mer än femtio år senare) gör precis det som man som läsare närmar sig varje ny bok med en hemlig bön om: den upphäver allt man vetat om hur världen ser ut och hur världen kan beskrivas, om vad en människa är, vad litteraturen är, för att istället ställa en inför en alternativ fullskalemodell av världen, människan, litteraturen, en modell vars mest drabbande egenskap är dess fullkomliga självklarhet: plötsligt har världen alltid sett ut så. ... Det är en nattsvart roman, skriven med en ömhet, humor och kärlek som tar andan ur en: efteråt är man lite vimmelkantig, om av skratt eller gråt vet man inte. Det är, kort sagt, mycket stor litteratur.« Mikael Nydahl, Kristianstadsbladet »Det är en litterär händelse att Kajsa Öberg-Lindsten lyckats så väl att översätta hans egenartade prosa som inte liknar något annat jag läst.« Maria Zennström, Sydsvenskan

Moskva Tjestnova är fallskärmshopperska, madonna och hora. Hon är en inkarnation av den lyckliga sovjetmänniska som Stalin beordrar fram i början av 1930-talet. Med blodfull erotisk entusiasm offrar hon bokstavligen sin kropp åt den nya staten och dess av umbäranden och slagord stympade män. Hon lever i symbios med den stad hon är uppkallad efter ett kaotiskt, överbefolkat Moskva, som är tungt av reliker och avskräde och samtidigt stolt axlar rollen av den förverkligade utopins kronjuvel. Romanen Lyckliga Moskva är en berättelse inifrån denna stad, skriven i absolut realtid. Här möter vi en samling figurer som alla befinner sig i ett ständigt pågående ställningstagande, som handlar om att överleva från sekund till sekund. Utan att dö av skam eller svält. Och de kan inte ens klänga sig fast vid sitt förflutna för alla minnen är obrukbara i den nya tiden. Att läsa Andrej Platonov är att möta en författare som med förtvivlans energi försöker bygga sig en modell i skala 1:1 av sin egen verklighet, i samma takt som han lever den. Och plötsligt inser den förundrade och gripne läsaren att själva den egendomliga, svårfångade stilen som Platonov skapar av sentiment, förvirring och politisk retorik också är en människa. En människa som du och jag, som på ömma fotsulor försöker ta sig fram genom det kaotiska 30-talets Moskva, eller genom nutidens Sverige. Lyckliga Moskva är skriven 193133, men publicerades för första gången i Ryssland 1991, fyrtio år efter författarens död. KRITIKERRÖSTER »Den som förmår föreställa sig en korsning mellan Dostojevskij och Gogol, Bulgakov och Kafka, har också gjort sig en skiss till Platonovs litterära universum.« Jan Karlsson, NorrköpingsTidningar »Platonov gick en annan väg (än Tolstoj). Han fortsatte på Dostojevskijs, på sitt eget vis. Tog samtidens muntra slogan och deprimerade tvivel, dess förvandlingsmyter och skräckvisioner, och satte dem i spel mot varandra. Inte distanserat, utan nära, inne i. Samtida. Förlaget Ersatz lovar fler volymer av Platonov. Jag längtar redan efter nästa.« Eva Adolfsson, Dagens Nyheter

»Förlaget Ersatz ger i höst [2007] ut Platonovs ofullbordade roman Grundgropen och planerar att ge ut hans samlade verk. Det är bara att hoppas att de får allt stöd de behöver.« Stefan Jonsson, Dagens Nyheter (11/07) Dzjan en själ som söker lyckan är en berättelse om kärlek, lidelser och undergång. En ung och vacklande hjälte som plågas av själslig och kroppslig hunger försöker leda ett litet och utblottat folk genom öknen i detta moderna, komprimerade epos som skrevs 1935 av den oförliknelige ryske författaren Andrej Platonov. Först 1999 kunde en ocensurerad ursprungsversion publiceras i Ryssland. Att läsa Andrej Platonov är att möta en författare som med förtvivlans energi försöker bygga sig en modell i skala 1:1 av sin egen verklighet, i samma takt som han lever den. Och plötsligt inser den förundrade och gripne läsaren att själva den egendomliga, svårfångade stilen som Platonov skapar av sentiment, förvirring och politisk retorik också är en människa. En människa som du och jag, som på ömma fotsulor försöker ta sig fram genom det kaotiska 30-talets Moskva, eller genom nutidens Sverige.