Andrej Tarkovskij – författare

"Den här boken har sitt ursprung i en lång period av arbetslöshet som jag nu tvingats bryta för att söka förändra mitt liv. Det är inte min avsikt att försöka undervisa någon eller påtvinga någon min syn på saker och ting. Boken har uppstått ur ett försök att framförallt bana väg för mig själv genom den labyrint av möjligheter som denna unga och fantastiska - men fortfarande i grunden tämligen outforskade - konstform äger, för att jag med större oberoende och på ett mer fullständigt sätt skall kunna finna mig själv i den." Den ryske mästerregissören Andrej Tarkovskij (1932-1986) presenterar i denna essäbok sin föreställning om filmens väsen. Det blir en oförglömlig odyssé in i en gränslöst utvidgande konstform med förseglad tid som signum. Professor Astrid Söderbergh Widding skriver i förordet till boken: "Andrej Tarkovskij; redan namnet har en sällspord klang för var och en som sett och fängslats av hans filmer. Utan tvivel är Tarkovskij en av filmhistoriens mest särpräglade regissörer, och samtidigt en av de mest nyskapande. /---/ Han vägrade dagtinga med sina övertygelser om vad filmen är, eller med sin absoluta strävan att förverkliga vad den borde vara. /---/ Han vågar sig på den otidsenliga uppgiften att reflektera över de stora frågorna i relation till filmen: begrepp som det ideala, autenticitet och äkthet, absolut sanning, andlighet; slitna ord måhända, som mången skyggar för, men åt vilka Tarkovskij vill återge deras ursprungliga tyngd och deras fulla betydelserikedom."

"En gång för mycket länge sen, förstår du, så var det en gammal munk från ett ortodoxt kloster, Pamve hette han, som planterade ett torrt träd på ett berg. Just så här. Och till sin lärjunge, en munk som hette Ioann Kolov, sa Pamve att han skulle vattna det där trädet varje dag, tills det fick liv." Med "Offret" fullbordade den ryske filmskaparen Andrej Tarkovskij (1932-1986) sin poetiskt banbrytande filmgärning. Denna dröm om framtiden, som spelades in i exil på Gotland 1985, bär på trådar och förklaringar till Tarkovskijs tidigare filmer, liksom till hans eget liv. Det är ett konstnärligt testamente om materiell och andlig utveckling som rikt belönar den som öppnar sig för dess budskap om människans inneboende möjligheter. Denna volym rymmer flera manusfaser till Tarkovskij sista film - synopsis, originalmanus och slutlig dialog - samt textbidrag om arbetet med filmen och Tarkovskij, skrivna av hans vänner och medarbetare Anna-Lena Wibom, Layla Alexander-Garrett, Katinka Faragó, Anna Asp, Inger Pehrsson, Erland Josephson, Lars-Olof Löthwall, Sven Wollter, Sven Nykvist, Daniel Bergman och Michal Leszczylowski. Genom deras minnen från inspelningen erbjuds en unik inblick i en av Sveriges internationellt sett mest uppmärksammade filmproduktioner.

"Det vore fel att tro att Apokalypsen bara bär inom sig en idé om bestraffning. Kanske är hoppet det viktigaste som den bär inom sig. Trots att tiden är nära - och för varje enskild av oss är den verkligen mycket nära - är det aldrig för sent för oss alla tillsammans. Apokalypsen är fasansfull för den enskilde, men för alla tillsammans finns där ett hopp. Och i just detta ligger Uppenbarelsebokens mening. I slutänden är denna bildligt uttryckta dialektik en sådan inspirerande källa för en konstnär att man mot sin vilja förvånas över hur mycket stöd man kan finna där för varje själstillstånd." Här får vi stifta bekantskap med den ryske filmskaparen Andrej Tarkovskijs (1932-1986) egna ord om Apokalypsen - dels i ett nedtecknat föredrag, dels i en av de sista intervjuer han gav. Med utgångspunkt i dessa två texter utforskar Christo Burman Apokalypsen som vision och motiv i Andrej Tarkovskijs filmkonst. Den första av hans två essäer behandlar Tarkovskijs liv och verk, medan den andra ägnas specifikt åt filmen "Den yttersta domen - livsdramat Andrej Rubljov" och den ryska ikontraditionen. Boken innehåller dessutom en omfattande bibliografi över Tarkovskij-litteraturen.