When Axel Oxenstierna, Chancellor of Sweden, died in 1654, Sweden was a great power. In 1612, however, when Oxenstierna took office, Sweden was on the verge of collapse. In the east, she was menaced by Muscovy, in the south-east by Poland, and in the west by Denmark. One of the means to save the Swedish realm was through active diplomacy. Two important figures in Oxenstierna's diplomatic network were the Scottish officer Sir James Spens (d. 1632) and the Dutch humanist and jurist Jan Rutgers (d. 1625), who played central roles in Swedish foreign politics in the crucial period 1613-1632, i.e., from the disastrous peace with Denmark to Sweden's entry into the Thirty Years' War. Spens served as Swedish ambassador in London and as Stuart ambassador to Gustav II Adolf. He played an important part in the various rounds of negotiations in 1624-1625, when statesmen and diplomats were focused on bringing the British, the Swedes, the Danes, and the Dutch into a grand alliance to defend the Protestant cause against the Habsburgs and the Catholics. We learn from his letters that he was becoming more and more suspicious of Charles I and the Duke of Buckingham. Rutgers served as Swedish representative in the Dutch Republic and as emissary to North German princes. His most dramatic mission was that to Prague in 1620, from where he reported in a series of letters on the Bohemian adventure of Elector Palatine Frederick V. Rutgers' letters give us an insight into his varied diplomatic activities, and glimpses of Oxenstierna's policies and diplomatic methods. Spens' and Rutgers' letters are edited with introductions, summaries, notes and index in English. Two letters by Spens are in Scots. Arne Jönsson is professor of Latin at Lund University. He is specialized in historical-philological research. Between 1999 and 2005 he worked as a research editor at the Swedish National Archives and the Lund Regional Archives.

Axel Oxenstierna var svensk rikskansler från 1612 till 1654. Han framstår som arkitekten bakom Sveriges exempellösa uppgång under tidigt 1600-tal - från ett andra rangens land i Europas utkant till centraleuropeisk stormakt, en av Westfaliska fredens garantimakter. Axel Oxenstiernas efterlämnade papper, en guldgruva för den historiska forskningen, omfattar flera tiotals hyllmeter handlingar. Av de många tusen brev som utgick från Oxenstierna eller hans kansli har cirka 10 000 bevarats till vår tid. Breven från åren 1605 till 1636 har utkommit i tryck tidigare, medan de från rikskanslerns senare år först nyligen har blivit åtkomliga via en databas. Det rör sig om knappt 4 000 brev från åren 1636 till 1654. Föreliggande två band innehåller ett urval handlingar som spänner över många områden: från diplomati och krigföring under Trettioåriga krigets senare skede, fredsförhandlingarna i Tyskland, det svensk-danska kriget och freden i Brömsebro till Sveriges koloniala äventyr i Amerika. Många brev handlar om Oxenstiernas privata förhållanden, om förvaltningen av rikskanslerns väldiga godskomplex i Sverige, Finland och Baltikum, slottsbyggena på Tidö och Fiholm, de årligen återkommande hälsokurerna och omsorgen om gamla och sjuka. Varje brev presenteras med en sammanfattning av innehållet (regest); 285 brev återges dessutom med fullständig text, textkritiska noter och förklaringar.

Bland stormaktstidens kungliga ämbetsmän var Johan Adler Salvius (1590-1652) en av de mest framgångsrika. Salvius gjorde en lysande karriär i Hamburg, 1634 utnämndes han till hovkansler och från 1643 var han en av de svenska delegaterna vid Westfaliska fredskongressen. Han slutade sina dagar som riksråd och friherre. Brevväxlingen mellan Axel Oxenstierna och Salvius sträcker sig över mer än trettio år, från tiden för Salvius utrikes studier till Westfaliska fredskongressen. Från Oxenstierna finns cirka 100 brev till Salvius bevarade, från Salvius till Oxenstierna 234 brev. I denna utgåva redovisas samtliga brev från Salvius. 146 har valts ut för fullständig utgivning, medan övriga återges genom sammanfattningar. I urvalet finns brev från olika perioder som särskilt illustrerar relationen mellan rikskanslern och Salvius. Därnäst ligger tyngdpunkten på brev som dokumenterar Salvius verksamhet i det kungliga fältkansliet i Preussen 1627 och 1628, hans roll som kronans tjänst. Från 1631 var han svensk resident i resident i Hamburg, hans krigsfinansiella verksamhet, bland annat förvaltningen av de franska krigssubsidierna, och slutligen hans diplomatiska insatser vid de förhandlingar som ledde till undertecknandet av fredspreliminärerna i Hamburg 1641 och vid de inledande fredsförhandlingarna i Osnabrück.

When Axel Oxenstierna, Chancellor of Sweden, died in 1654, Sweden was a great power. In 1612, however, when Oxenstierna took office, Sweden was on the verge of collapse. In the east, she was menaced by Muscovy, in the south-east by Poland, and in the west by Denmark. One of the means to save the Swedish realm was through active diplomacy. Two important figures in Oxenstierna's diplomatic network were the Scottish officer Sir James Spens (d. 1632) and the Dutch humanist and jurist Jan Rutgers (d. 1625), who played central roles in Swedish foreign politics in the crucial period 1613-1632, i.e., from the disastrous peace with Denmark to Sweden's entry into the Thirty Years' War. Spens served as Swedish ambassador in London and as Stuart ambassador to Gustav II Adolf. He played an important part in the various rounds of negotiations in 1624-1625, when statesmen and diplomats were focused on bringing the British, the Swedes, the Danes, and the Dutch into a grand alliance to defend the Protestant cause against the Habsburgs and the Catholics. We learn from his letters that he was becoming more and more suspicious of Charles I and the Duke of Buckingham. Rutgers served as Swedish representative in the Dutch Republic and as emissary to North German princes. His most dramatic mission was that to Prague in 1620, from where he reported in a series of letters on the Bohemian adventure of Elector Palatine Frederick V. Rutgers' letters give us an insight into his varied diplomatic activities, and glimpses of Oxenstierna's policies and diplomatic methods. Spens' and Rutgers' letters are edited with introductions, summaries, notes and index in English. Two letters by Spens are in Scots. Arne Jönsson is professor of Latin at Lund University. He is specialized in historical-philological research. Between 1999 and 2005 he worked as a research editor at the Swedish National Archives and the Lund Regional Archives.

Axel Oxenstierna var svensk rikskansler från 1612 till 1654. Han framstår som arkitekten bakom Sveriges exempellösa uppgång under tidigt 1600-tal - från ett andra rangens land i Europas utkant till centraleuropeisk stormakt, en av Westfaliska fredens garantimakter. Axel Oxenstiernas efterlämnade papper, en guldgruva för den historiska forskningen, omfattar flera tiotals hyllmeter handlingar. Av de många tusen brev som utgick från Oxenstierna eller hans kansli har cirka 10 000 bevarats till vår tid. Breven från åren 1605 till 1636 har utkommit i tryck tidigare, medan de från rikskanslerns senare år först nyligen har blivit åtkomliga via en databas. Det rör sig om knappt 4 000 brev från åren 1636 till 1654. Föreliggande två band innehåller ett urval handlingar som spänner över många områden: från diplomati och krigföring under Trettioåriga krigets senare skede, fredsförhandlingarna i Tyskland, det svensk-danska kriget och freden i Brömsebro till Sveriges koloniala äventyr i Amerika. Många brev handlar om Oxenstiernas privata förhållanden, om förvaltningen av rikskanslerns väldiga godskomplex i Sverige, Finland och Baltikum, slottsbyggena på Tidö och Fiholm, de årligen återkommande hälsokurerna och omsorgen om gamla och sjuka. Varje brev presenteras med en sammanfattning av innehållet (regest); 285 brev återges dessutom med fullständig text, textkritiska noter och förklaringar.

Bland stormaktstidens kungliga ämbetsmän var Johan Adler Salvius (1590-1652) en av de mest framgångsrika. Salvius gjorde en lysande karriär i Hamburg, 1634 utnämndes han till hovkansler och från 1643 var han en av de svenska delegaterna vid Westfaliska fredskongressen. Han slutade sina dagar som riksråd och friherre. Brevväxlingen mellan Axel Oxenstierna och Salvius sträcker sig över mer än trettio år, från tiden för Salvius utrikes studier till Westfaliska fredskongressen. Från Oxenstierna finns cirka 100 brev till Salvius bevarade, från Salvius till Oxenstierna 234 brev. I denna utgåva redovisas samtliga brev från Salvius. 146 har valts ut för fullständig utgivning, medan övriga återges genom sammanfattningar. I urvalet finns brev från olika perioder som särskilt illustrerar relationen mellan rikskanslern och Salvius. Därnäst ligger tyngdpunkten på brev som dokumenterar Salvius verksamhet i det kungliga fältkansliet i Preussen 1627 och 1628, hans roll som kronans tjänst. Från 1631 var han svensk resident i resident i Hamburg, hans krigsfinansiella verksamhet, bland annat förvaltningen av de franska krigssubsidierna, och slutligen hans diplomatiska insatser vid de förhandlingar som ledde till undertecknandet av fredspreliminärerna i Hamburg 1641 och vid de inledande fredsförhandlingarna i Osnabrück.