Björn Horgby – författare

Hur kommer det sig att högerpopulistiska rörelser och partier som Sverigedemokraterna under de senaste decennierna fått så stor anslutning? Varför har ett sådant folkligt missnöje kunnat uppstå? Och vad beror missnöjet på? Den här boken tar avstamp i det tidigindustriella Sverige, formerandet av välfärdsstaten och de kulturella förutsättningarna för högerpopulismens framväxt. I fokus står arbetarklassens kollektiva tänkande och hur det har förändrats över tid. Utgångspunkten är inte det idéhistoriska arvet, ett specifikt parti eller idéerna, utan anhängarna och deras triumfer. 

Björn Horgby är professor emeritus i historia. Arbetade vid Örebro universitet 2003 2017. Hans forskning rör främst forskningsfälten arbetarhistoria, arbetarkulturhistoria, demokrati, makt, oral history, idrottshistoria, populärkultur och företagspatriarkalism.

Sommaren 1954 slutade Elvis Presley som lastbilschaufför och blev rocksångare på heltid efter att rhythm & blues-låten That s All Right (Mama) blev en lokal hit. Under de följande två åren toppade han försäljningslistorna 55 av 104 veckor med vit rock n roll, starkt inspirerad av svart gospeln och rhythm & blues. Elvis blev en förebild för den unga efterkrigsgenerationen genom sin sexuella utstrålning och rebelliskhet. Och när hans rockmusik tog över som den populära musiken bidrog den till att påverka den etniska ordningen i det rasistiska USA.

Snart övertog England den ledande rollen i rockens utveckling med Beatles och Rolling Stones. Modsen lyssnade också på The Who och Small Faces.

Med hjälp av droger sökte sig hippies till inre världar till en inre revolution. Vietnamkriget och motståndet mot detta i USA innebar att också hippies blev mer politiska: protesterna, raskravallerna och gatudemonstrationerna trängde in i rocken och ungdomskulturen. Några år senare började rocken bli mer industriell med storslagna turnéer och framträdanden på idrottsarenor. Samtidigt sökte den svarta soulen med Aretha Franklin och Otis Redding nya vägar och blev disco.

Rocken var och förblev länge grabbarnas musik. Janis Joplin och senare Patti Smith och Kate Bush bidrog till att förändra detta.

Rocken anfaller är en storslagen berättelse om rock och politik, USA och Storbritannien under 1960- och 1970-talen.

Björn Horgby är författare och professor emeritus i historia vid Örebro universitet. Han har tidigare skrivit bland annat Rock och uppror (2007) samt flera verk om svensk arbetarhistoria.

Högerpopulism på bild

"Det är i det rumsrena och vid en första anblick oskyldiga lekandet med identiteter, känslor och behov som högerpopulismens budskap formas och sprids. Det är därför relevant att se närmare på hur spelfilmer och dokumentärer med högerpopulistiskt innehåll ser ut i en rad praktiska och empiriska exempel."Så uttrycker sig bokens redaktörer för att fånga relevansen i antologins brett formulerade anslag om högerpopulism i film. I boken medverkar historiker och filmvetare med analyser av hur filmer gestaltar och förmedlar folkets förmenta vilja; genus, våld och frihet; populism i politiska partiers historiebruk; identitet och gemenskaper i centrum och periferi, nationellt laddade landskap i svenska filmer; förintelseförnekelse, vetenskapsförakt och fascistoida fantasier. Forskning om högerpopulism är långt ifrån ett nytt område, men antologin bidrar genom att granska högerpopulistiska budskap i ett ofta förbigånget opinionsbildande material.

Bokens huvudredaktörer är Björn Horgby och Cecilia Trenter. Medverkande skribenter är Jimmy Engren, Christer Ericsson, Erik Hedling, Björn Horgby, Julia Håkansson, Eva Kingsepp, Maaret Koskinen, Tytti Soila, Cecilia Trenter och Ulf Zander.

Under loppet av några ­årtionden förändrades Sverige, från att vara ett fattigt utkantsland i norra Europa till att bli en  av världens rikaste välfärds­stater. Den sociala och ekonomiska utvecklingen berodde på att socialdemokraterna i sam­förstånd med staten och kapitalet utformade en välfärds­politik som finansierades av den mycket snabba ekonomiska utvecklingen under den tidiga efter­krigstiden.

Den socialdemokratiskt dominerade fackförenings­rörelsen spelade en central roll i denna process. Vänsteropponenter marginaliserades och en socialdemokratisk hegemoni skapades. Under 1970-talet började den socialdemokratiska hegemonin försvagas i en process som successivt förstärktes under de följande decennierna. En orsak till detta var Rosornas krig, som medförde att facket placerades i ­oppositionsställning till det socialdemo­kratiska partiet och därmed för­lorade en stor del av sitt politiska inflytande.

En viktig stridsfråga var genusordningen; männen dominerade facket, medan kvinnor fick allt större inflytande i partiet. Samtidigt försvagades både den fackliga identiteten och demokratin. Var detta början på slutet för socialdemokratins politiska maktställning?