Bo Ulfvenstierna är riksspelman och hette på den här tiden Isaksson. Mest känd var han som Bo i Rannsätt. Han besökte Vålhalla­sätern första gången 1975 för att utröna om det fortfarande fanns någon som kunde lulla vallåtar. Tio år senare blev han bekant med Katarina Jerkersdotter Engblom, bildväverska, folkmusiksångerska, och framför allt intresserad av säterkulturen - livet på en fäbod. Hennes dröm var att få driva sätern Vålhalla i norra Värmland. Drömmen förverkligades 1990 och Katarina skulle börja som kulla med djuren på Vålhalla. Men efter bara några dagar drabbades hon av en stroke och avled, 33 år gammal. Sommaren 1991 beslöt sig Bo Isaksson för att föra Katarinas och sitt eget engagemang på och för Vålhalla vidare. Det gällde i vidare mening hela säterkulturen i Värmland. Han kom dit med fjällkor och kalvar. Han var nybörjare, om än inte på djur och djurhållning, men på just säterliv. Redan från början dokumenterade han livet på sätern i en dagbok.

Det är 1950-och 60-tal. I en liten by i Värmland lever folk sitt strävsamma men samtidigt harmoniska liv. Småbönder, skogsarbetare, original. Flera små affärer finns, by­skola. På olika dagar i veckan kommer varubilar ända till trappen – med fisk, bröd, dricka, kött. Likaså det cykelburna ”postkontoret”. Den lilla älven Ranån är betydelsefull för alla. Arbete finns för alla, landskapet är öppet och välskött, ingen har några lån eller skulder. Var det bättre förr? Varför försvann detta liv? Värt att reflektera över. 1988 gavs romanen Pojken och Älven ut för första gången av Brombergs bokförlag i Stockholm. Tidigare hade manuset filmatiserats för SVT av Johan Forssblad. Medverkade i filmen gjorde bland annat Västanå Teater, som på den tiden höll till i Västanå i Ransäter. Pojken och älven tilldelades Värmlandslitteraturs stipendium samma år. ”För boken Pojken och älven – en mycket övertygande, rikt sensuell ungdomsskildring från Ransäter på 1950-talet”.

När jag var barn och tonåring i Ransberg, Ransäter, satt det ofta folk på kökssoffan i vårt kök. Soffan blev ett högsäte för berättande. Det berättades på ett enkelt prosaspråk, med slitna vardagsord. Och förstås alltid på dialekt. Det var gemytliga stunder, mest alla vardagar i veckan. Sedan var det alla varubilarna. Alla utom Konsumbussen vände vid Lindesberg. Det blev väntan i kökssoffan på dem också. Jag vet inte var det finns sådana där berättarforum idag, som förr, på kökssofforna. Men det är lite så med det jag skriver. Mest att enkelt, med enkelt språk berätta. Det är utan anspråk. Mest något att göra medan man väntar. Varje människa har sin livshistoria att dela med sig av. Men det är mycket sällan man får läsa om en ”vanlig” människas memoarer eller minnen. Jag tror inte det saknas material till sådant. Men, särskilt i vår tid, fokuseras på så kallade kändisar, skandaler, karriärer och annat färgstarkt.

Bo Ulfvenstierna är riksspelman och hette på den här tiden Isaksson. Mest känd var han som Bo i Rannsätt. Han besökte Vålhalla­sätern första gången 1975 för att utröna om det fortfarande fanns någon som kunde lulla vallåtar. Tio år senare blev han bekant med Katarina Jerkersdotter Engblom, bildväverska, folkmusiksångerska, och framför allt intresserad av säterkulturen - livet på en fäbod. Hennes dröm var att få driva sätern Vålhalla i norra Värmland. Drömmen förverkligades 1990 och Katarina skulle börja som kulla med djuren på Vålhalla. Men efter bara några dagar drabbades hon av en stroke och avled, 33 år gammal. Sommaren 1991 beslöt sig Bo Isaksson för att föra Katarinas och sitt eget engagemang på och för Vålhalla vidare. Det gällde i vidare mening hela säterkulturen i Värmland. Han kom dit med fjällkor och kalvar. Han var nybörjare, om än inte på djur och djurhållning, men på just säterliv. Redan från början dokumenterade han livet på sätern i en dagbok.

Det är 1950-och 60-tal. I en liten by i Värmland lever folk sitt strävsamma men samtidigt harmoniska liv. Småbönder, skogsarbetare, original. Flera små affärer finns, by­skola. På olika dagar i veckan kommer varubilar ända till trappen – med fisk, bröd, dricka, kött. Likaså det cykelburna ”postkontoret”. Den lilla älven Ranån är betydelsefull för alla. Arbete finns för alla, landskapet är öppet och välskött, ingen har några lån eller skulder. Var det bättre förr? Varför försvann detta liv? Värt att reflektera över. 1988 gavs romanen Pojken och Älven ut för första gången av Brombergs bokförlag i Stockholm. Tidigare hade manuset filmatiserats för SVT av Johan Forssblad. Medverkade i filmen gjorde bland annat Västanå Teater, som på den tiden höll till i Västanå i Ransäter. Pojken och älven tilldelades Värmlandslitteraturs stipendium samma år. ”För boken Pojken och älven – en mycket övertygande, rikt sensuell ungdomsskildring från Ransäter på 1950-talet”.

När jag var barn och tonåring i Ransberg, Ransäter, satt det ofta folk på kökssoffan i vårt kök. Soffan blev ett högsäte för berättande. Det berättades på ett enkelt prosaspråk, med slitna vardagsord. Och förstås alltid på dialekt. Det var gemytliga stunder, mest alla vardagar i veckan. Sedan var det alla varubilarna. Alla utom Konsumbussen vände vid Lindesberg. Det blev väntan i kökssoffan på dem också. Jag vet inte var det finns sådana där berättarforum idag, som förr, på kökssofforna. Men det är lite så med det jag skriver. Mest att enkelt, med enkelt språk berätta. Det är utan anspråk. Mest något att göra medan man väntar. Varje människa har sin livshistoria att dela med sig av. Men det är mycket sällan man får läsa om en ”vanlig” människas memoarer eller minnen. Jag tror inte det saknas material till sådant. Men, särskilt i vår tid, fokuseras på så kallade kändisar, skandaler, karriärer och annat färgstarkt.