Camilla Larsson – författare

Rapporten handlar om ungdomar och sexuell hälsorådgivning och fokuserar särskilt på unga kvinnor som lever i en mångkulturell kontext. Rapporten belyser sexuell hälsorådgivning ur unga somaliska kvinnor synvinkel; hur rådgivningen upplevs och hur den bäst kan utformas för att matcha unga kvinnors behov. Bland annat har vi undersökt vilka frågeställningar ungdomar anser relevanta att få svar på och hur dessa kan angripas på ett respektfullt sätt. Vissa resultat är specifika för målgruppen medan andra kan förväntas gälla även för andra ungdomar som lever i mångkulturella kontexter. Studien pågick under hösten 2014 och finansierades av Migrationens Utmaningar som är ett forskningssamarbete vars övergripande syfte är att bidra med kunskapsutveckling i migrationsfrågor kopplat till hälsa, omsorg och vård. Forskningssamarbetet är ett samarbete mellan Malmö stad, Region Skåne och Malmö högskola och en målsättning är att forskningen ska bidra med ny kunskap till redan befintliga verksamheter i kommunen och regionen. Förhoppningen är att resultat från den här studien ska utgöra ett underlag i fortsatta diskussioner om hur sexuell hälsorådgivning kan utformas i ett mer religiöst och kulturellt diversifierat samhälle. Resultaten av studien finns dels publicerade i form av en masteruppsats från sexologiprogrammet i Malmö och dels här i form av en rapport främst riktad till yrkesverksamma som kommer i kontakt med hälsorelaterade frågor i sin dagliga gärning. Den riktar sig till personal inom exempelvis hälso- och sjukvård, skolor, etableringsprogram och socialtjänst. Rapporten kan även vara av värde för andra som arbetar inom verksamhetsområdet, där inte minst frivilligorganisationer och andra aktörer som är intresserade av migrationsfrågor i relation till sexuell hälsa.

Med anledning av att det gått hundra år sedan Strindbergs död kommer här en populärt hållen faktabok om Strindbergs tid i Blå tornet, idag Strindbergsmuseet. Men också om själva bostaden och museet, som presenteras med föremål. Stefan Bohman är chef för Strindbergsmuseet, etnolog och författare. Tidigare chef för bl a Musikmuseet. Övriga författare i boken är samtliga knutna till Strindbergsmuseet: Erik Höök, Camilla Larsson, Lina Ludvig-sson och Stina Olsson.

Jag kände hans blick på min kropp. Jag kände en viss spänning i rummet. Vi befann oss i en syateljé i en källare i min mormors hus. Där var bara han och jag. Just där och då var det bara vi två. Han kom närmare och lyfte upp mig försiktigt och ställde mig på en arbetsbänk. Jag sa inte ett ord. Inte han heller. Jag hade på mig en tröja och bruna snickarbyxor i manchester. Sådana som var moderna just då. Han knäppte upp mina byxor och drog ner dem försiktigt. Sedan vände han mig så jag inte kunde se honom längre. Jag kände hans andedräkt och hans blick. Jag upptäckte en massa små tygbitar i olika färger som låg på arbetsbänken. Ett hav av olika färger och former. Så vackra, jag plockade upp några och höll dem i mina händer. Jag hörde hur han drog ner sina byxor. Han var klädd i mjuka träningsbyxor. Han drog ner mina trosor och plötsligt kände jag en varm lem mot mina lår. Han tryckte ihop mina ben om hans penis och utan att penetrera mig började han trycka in den först väldigt sakta och sedan snabbare tills en varm vätska började rinna på mina smala ben. Han tog en näve med tygbitar som låg på arbetsbänken och torkade försiktigt av mina lår och mitt underliv, torkade bort alla spår efter den varma vätskan. Sedan torkade han sin penis, vände mig så jag kunde se hans ansikte igen och försiktigt klädde han på mig igen. Han var så mycket större än jag. Han var färdig. För den här gången. Nu hade vi en hemlighet, tänkte jag direkt. Jag visste dock inte hur detta sedan skulle påverka mitt liv. Jag var fem år. En hel hand.

I ”Framträdanden” ställer konstvetaren Camilla Larsson frågan kring hur konstnärliga praktiker som omfattar vitt skilda uttryck och ett brett spektrum av medier kan förstås. Den större frågeställningen öppnar upp för reflektioner kring tolkning och meningsskapande. I denna avhandling ställs frågan till den polske teaterregissören, scenografen och bildkonstnären Tadeusz Kantors (1915–1990) konstnärskap. Frågan studeras utifrån det samspel som skapas mellan verk och mellan verk och betraktare i publika presentationer. Kantor återanvände och lät uttryck, motiv och material återaktiveras verk emellan. Detta återbruk skedde ofta i växlingar mellan teater och bildkonst och mellan händelser, bild, objekt och text. Denna bredd och mångfald av uttryck har förbisetts i tidigare forskning, där vikt istället lagts vid sådant som Kantors intention samt hans biografiska och nationella ursprung. Hans status i konstrespektive teaterhistorien har varit i fokus inom historiografisk forskning om konstnärskapet, ofta fördelad mellan dessa akademiska discipliner. Författaren visar här istället med sin ingående studie av verkens samspel hur upprepningar, omarbetningar och förändringar, som framträder när verken upplevs tillsammans, på ett avgörande vis genererar mening. Camilla Larsson har i många år arbetat som curator för samtida konst, och hon skriver och föreläser om konst. Detta är hennes doktorsavhandling i konstvetenskap, framlagd vid Södertörns högskola.