Carl von Linné – författare

I maj 1732 red den tjugofemårige Carl Linnaeus ut genom Svartbäckstullen i Uppsala på väg mot de nordliga landskapen. För många var det en obekant bygd som den unge resenären skulle utforska, och hans färd blev också fylld av spännande och burleska episoder, men den är samtidigt så exakt verklighetsskildrande att den än i dag kan vara av glädje för Norrlandsturisten.

På hösten 1749 förrättar Carl Linnaeus sin sista stora landskapsresa. Målet denna gång är Skåne. Han färdas bekvämt med vagn, och tar sig god tid. Skildringen är späckad med fakta, men hans blick är inte lika ljus och hans sinne inte lika ungt. Hans Skåne var kanske inte bättre eller lyckligare än dagens, men om vi ska tro honom var det måhända vackrare.

Den 3 juli 1734 påbörjade Carl Linnæus tillsammans med några ambitiösa Uppsalastudenter sin resa genom Dalarna. Linné skriver: "Här kan man se ... hur hon kan raffineras; se vad otrolig nytta Sverige äga skulle, om alla dess provinser således blevo genomresta." Detta "nyttiga" syfte har givit Linnés Dalaresa ett drag av exakthet, men Linnés blick för sammanhangen i naturen är inte bara vetenskapsmannens utan också poetens.

Unik utgåva med över 200 av Linnés egna skisser och teckningar. Lapplandsresan var Linnés gesällvandring som utforskare av naturen och upptecknare av folks vanor, vari han genomströvade inte bara Lappland utan hela norra Sveriges och Finlands kust. Skildringen vittnar om hans skarpa iakttagelseförmåga och lyriska hänförelse över naturens och fjällvärldens skönhet.

"Linnés Lapplandsresa är en alldeles fantastisk reseskildring av ett då mycket avlägset landskap." – Kenneth Gysing, litteraturredaktör Femina

Lapplandsresan ingår i Sveriges officiella kulturkanon.

Sedan Linné under juni månad 1741 hade genomforskat Öland på jakt efter nyttiga ting inom såväl mineralriket som växt- och djurvärlden fortsatte han i samma ärende österut över havet till Gotland. Lika nitiskt som på Öland tog han här itu med sitt allvarliga uppdrag. Fauna och flora får samma sakliga och kärleksfulla beskrivning, och han fördjupar sig i de rika kulturhistoriska minnesmärkena. Men även Linnés starka människointresse kommer här till uttryck i anekdotiska skildringar.

Carl von Linné (1707−1778) är i allmänhet mest känd som ”blomsterkungen”. Men han hade andra och mörkare sidor, vilket inte minst visar sig i Nemesis divina (’Den gudomliga vedergällningen’), den åldrade Linnés testamente till sonen Carl. Denna ursprungligen hemliga text grundar sig på anteckningar som förts under en längre tid och skildrar i anekdotens form olycksöden som drabbat personer vilka förbrutit sig mot moralens bud.

Nemesis divina är en central idéhistorisk skrift, som framställer ett slags moralens ekologi, en naturvetares religion uppbyggd kring orsak och verkan. Samtidigt är den en spegel av sin tid, frihetstiden, med interiörer från samhällets toppskikt såväl som från bondstugan, med scener från sängkammaren och från avrättningsplatsen, oss sentida läsare till uppbyggelse.

Förord av Peter Englund. Urval, introduktion, kommentarer och ordförklaringar av Gunnar Broberg, som är professor emeritus i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet och en världsledande Linnékännare.

Under två sommarmånader 1746 genomforskade professor Linné med ressällskap Västergötlands natur och folkliv. Följande år tillägnade han kronprinsessan Lovisa Ulrika den tryckta resebeskrivningen. Det är en bok som präglas av Linnés karakteristiska pendling mellan subjektivitet och vetenskaplig exakthet. Den personliga entusiasmen inför uppgiften ger boken liv och färg, och ännu efter mer än tvåhundrafemtio år äger den ett oförminskat läsvärde.