Daniel Heller-Roazen – författare

På samma sätt som att man en gång lärt sig att tala, kan man under vissa omständigheter glömma bort hur man talar. Individer kan glömma enstaka ord, meningar och ibland även hela språk. Över tid kan detsamma ske för ett helt folks språk. Vissa språk förvandlas till ett annat, andra verkar försvinna i ett slag. Men hur går glömskan till, vad är det man glömmer och vad finns kvar av språken långt efter att man tror dem vara försvunna? 

Echolalia. Att glömma språk är en fascinerande undersökning av det mänskliga språket och hur det förvandlats, förändrats och försvunnit genom historien. I 21 täta kapitel analyseras språklig glömska i den antika, medeltida och moderna kulturen, och såväl tal och skrift som minne undersöks. Skillnaden mellan glömska och hågkomst, mellan skapande och förstörelse visar sig vara hårfin, och ibland omöjlig att skilja åt. Myten om Babel är sann åtminstone i den mening att språkets förbistring skingrar människorna över jorden, samtidigt som det förmodligen lika sant att utan den språkliga förvirringen hade aldrig dagens rikedom av poesi och filosofi funnits. 

Daniel Heller-Roazen ar professor i jämförande litteraturvetenskap vid Yale University. 

Det inre sinnet presenterar arkeologin bakom ett sinne: det att vara medveten. Aristoteles var kanske den första som definierade denna förmåga i Om själen och identifierade den sinnesförmåga som inte kunde reduceras till de fem sinnena, genom vilken djur uppfattar att de uppfattar: det enkla »sinnet«, som han skrev, »att vi ser och hör«. De klassiska grekiska och romerska filosoferna, liksom de medeltida tänkarna som följde, undersökte alla en förmåga som de kallade »det gemensamma sinnet«, den som en författare liknade vid »ett slags inre beröring, genom vilken vi kan förstå oss själva«. Från Montaigne och Francis Bacon till Locke, Leibniz och Rousseau, från 1800-talets psykiatri och neurologi till Marcel Proust och Walter Benjamin, har författare och tänkare i modern tid medvetet eller omedvetet vänt sig till äldre traditioners begrepp för att utforska den perception som varje känsligt väsen har av sitt liv.

Det inre sinnet rekonstruerar och omprövar denna förnimmelses historia. I tjugofem kapitel som rör sig fritt mellan antika, medeltida och moderna kulturer undersöker Daniel Heller-Roazen en rad exemplariska fenomen som har spelat en central roll i filosofiska, litterära, psykologiska och medicinska redogörelser för djurens existens. Här får sensation och självkänsla, sömn och vakenhet, estetik och anestesi, perception och apperception, djurisk natur och mänsklig natur, medvetande och omedvetande en ny innebörd. Resultatet är en originell, elegant och långtgående filosofisk undersökning av ett problem som aldrig har varit mer angeläget: vad innebär det att känna att man lever?  Översatt till svenska av Per Tommy Andersson.