Seit dem Tod seiner Mutter lebt Torleif weit weg von seiner Familie in der Großstadt, wo er das Gefühl hat, endlich er selbst sein zu können. Doch als sein Großvater krank wird, muss Torleif zurückkehren – in sein Heimatdorf, wo seine Begeisterung für Musik als "unmännlich" belächelt wird und "schwul" noch als Schimpfwort gilt. Auch sein Vater und sein Bruder interessieren sich mehr für die Elchjagd als für Torleifs Leidenschaft, die Hardangerfiedel. Nur in der Geigenbauwerkstatt des Großvaters und in der örtlichen Musikschule findet er Zuflucht – bis er auf den japanischen Austauschstudenten Horimyo trifft und all die ungesagten Dinge drohen, an die Oberfläche zu treten.
Gro och Mina är tolv år och bästisar. Mina blir kär i en ny kille varje vecka, och Gro brukar hitta på rim på deras namn, för hon ska bli poet. Men själv har hon aldrig varit kär -- förrän Josh börjar i deras klass. Han är halvamerikan och på Instagram finns en bild av honom med en surfingbräda. Det tar lite tid för Gro att fatta vad hon känner för Josh, och då är det försent. För Mina har redan berättat för alla att hon är kär i honom, och Mina är van att få som hon vill. Gro är ofta hos sin mormor och där får hon höra mycket om kärlek, till exempel hur den kändes en gång för mormor, innan hon träffade morfar. En dag när de är ute med mormors hund Maggie träffar de en mops och hans ägare, som har en hundsalong. Hundarna verkar gilla varandra, kanske till och med lite väl mycket? Och snart är de alla invirade i ett riktigt kärlekstrassel! Allt som rimmar på kär är en hejdlös berättelse om vänskap som prövas, hundar som löper och förälskelse som känns som en oljetank -- BAM, rakt i magen. Elin Hansson är norsk författare och journalist, och Allt som rimmar på kär är den första av hennes böcker som översätts till svenska. För den träffsäkra (och stundvis rimmande) översättningen står Sara Ohlsson.
"Eftersom jag aldrig trott att arbetarlitteraturen försvunnit har jag aldrig behövt spekulera i var den skulle kunna återuppstå. Istället har jag kunnat hålla ögonen öppna för den förnyelse som är ett av den arbetarlitterära traditionens kännetecken. Och Världens ende är helt klart en av de arenor där denna förnyelse pågår." - Magnus Nilsson, LO-Tidningen "Världens Ende sätter ett litet men välplacerat blåmärke på vår samhällskropp" - Malin Lindroth, Göteborgs-Posten