Erik Wångmar – författare

Återkommande samhällsproblem - brottslighet och otrygghet tillhör definitivt denna kategori - kan sällan åtgärdas enkelt. Men ju mer kunskap vi har om olika samhällsfenomen, desto större möjligheter har vi att utveckla metoder och insatser som i grunden kan påverka det som stör vår gemensamma välfärd. Forskningsbaserad samhällsvetenskaplig kunskap måste kunna omsättas i praktiken och för det behöver vi ha välutbildade praktiker.Denna kraftigt reviderade och uppdaterade upplaga av den populära boken Kriminologi och poliskunskap är resultatet av ett mångårigt samarbete mellan forskare, praktiker och verksamhetsexperter, både i seminariesalar och ute i ”verkligheten”. I boken förmedlas bland annat nya kunskaper och reflektioner kring polisens och kommunernas brottsförebyggande arbete - inklusive riktade insatser mot gängkriminella, problematiken med utsatta bostadsområden, och om behovet av en universitetsbaserad polisutbildning.Boken ger ett brett perspektiv och fungerar som en viktig kunskaps- och inspirationskälla för poliser inom såväl den brottsförebyggande som den brottsutredande verksamheten, samt för kriminologer och andra professioner som i sina nuvarande eller kommande yrkesroller vill medverka till att brottsligheten minskar och tryggheten ökar.

Fram till mitten av 1960-talet användes uttrycket femfemma ofta som en vardagsterm i brottmål. Det syftade på strafflagens 5 kap. 5 § och innebar att en person som gjort sig skyldig till en brottslig handling under inflytande av psykisk sjukdom eller som tillfälligt inte varit vid sina sinnens fulla bruk, kunde bli straffriförklarad. Personen erhöll istället sluten psykiatrisk tvångsvård vid någon av dåtidens mentalsjukhus, även om öppenvård också kunde bli aktuellt. Straffriförklaring avskaffades helt vid årsskiftet 1964/1965, då strafflagen ersattes av brottsbalken. Istället infördes en bestämmelse om att domstolen kunde överlämna psykiskt sjuka lagöverträdare till vård enligt dåvarande sinnessjuklagen utifrån samma kriterier som tidigare. Processen med att utarbeta brottsbalken hade inletts redan 1938 och ett steg på vägen var att grunderna för straffriförklaringar skärptes genom en lagändring 1945, med följd att straffriförklaringarna kraftigt minskade. Wångmars bok är en historisk undersökning som belyser och analyserar den utdragna beslutsprocessen bakom brottsbalkens tillkomst. Vidare analyseras brottmålsdomar för perioden 19601970. Studien baseras på riksdagstryck, brottsstatistik och domar från nationella, regionala och lokala arkiv. Undersökningen innefattar fem fallstudier vid underrätter i södra Sverige. Författaren berör också hur brotten uppmärksammades och diskuterades i dagspressen mellan 1960 och 1970. Boken vänder sig till personer inom olika vetenskapliga discipliner, som historia, rättshistoria, kriminologi och psykiatri. Erik Wångmar är docent i historia och arbetar som lektor i statsvetenskap och historia vid Linnéuniversitet i Växjö. Han har under senare år framför allt forskat om brottshistoria, historiografi och personhistoria.

I denna bok behandlas fem fall av korruption, maktmissbruk eller bristande tillit i svenska kommuner under perioden 1963 -2011: Mönsterås köping (1963- 1970), Halmstads kommun (1976), Motala kommun (1995 -1999), Uddevalla kommun (2003 -2004) och Göteborgs stad (2010- 2011).Motalafallet fick särskilt stort massmedialt genomslag till följd av att det främst var politiker inblandade. Korruptionen i Uddevalla omfattade ett långt större belopp, men eftersom den skyldige var en lägre tjänsteman fick fallet inte lika stor medial uppmärksamhet, trots att pengarna hade använts på ett spektakulärt sätt.Författaren visar också att kommunal korruption eller maktmissbruk inte heller var ovanligt i Sverige under mellankrigstiden. Den allmänna bilden har annars varit att det fanns en god kontroll över den ännu ganska blygsamma kommunala verksamheten i de många små kommuner som bestod fram till 1952 års kommunala indelningsreform.Boken vänder sig både till universitetsstuderande och till personer verksamma inom landets kommuner.Erik Wångmar är docent i historia och tjänstgör som ­universitetslektor i statsvetenskap och historia vid Linnéuniversitet i Växjö.

Historieämnet är traditionellt sett förknippat med studiet av skrivna källor, inte minst otryckta källor, bevarade till eftervärlden i våra arkiv. Tidigare undersökningar har påvisat en minskande användning av dessa. Historikerna Erik Wångmar och Malin Lennartssons utgångspunkt är att det finns ett stort värde i att kunskap om och förmåga att arbeta med otryckt källmaterial hålls på en hög nivå. Författarna undersöker i denna bok användningen av otryckt källmaterial i doktorsavhandlingar och examensarbeten i Sverige på kandidat-, magister- och masternivå inom historieämnet över ett drygt halvt sekel, från 1959 till 2015. Frågor ställs om utvecklingen över tid, men också om användningen av otryckta källor kopplat till behandlat ämnesområde, tidsperiod och lärosäte. Avslutningsvis blickar författarna mot framtiden och diskuterar vilken betydelse som den pågående digitalieringen av otryckt källmaterial har för historieämnet i allmänhet och historisk forskning i synnerhet.