Eva Alexanderson – författare

Fyrtio dagar i öknen är en personlig bikt, utan några efterrationaliseringar, av hur en omvändelse kan gå till. Ökenvandringen är en 40 dagars konvalescens på ett norskt högfjällshotell vid jultiden, där de terapeutiska skidturerna och den påtvingade isoleringen mitt ibland glada julfirande turister blir en anledning för romanens jag att ta upp frågor som de flesta torde göra sig i liknande situationer, icke-troende, tvivlare eller sökare.

Boken skiljer sig från de flesta omvändelse-skildringar i så måtto att den vill i närbild inifrån visa de successiva stadierna i en sökande människas försök att acceptera sig själv och den paradoxala friheten att tvingas välja. De 40 dagarnas ökenvandring är en väg från ateism och materialism fram till en gryende tro, den ger tillbakablickar på händelser i ett fjärran eller närliggande förflutet, som småningom vävs samman till ett tydligt urskiljbart mönster.

Fyrtio dagar i öknen utkom första gången 1964 och är ett inlägg i den alltid aktuella debatten om tro och vetande, utan anspråk på att besvara frågor som endast kan besvaras i ett personligt ställningstagande till det egna jagets livssituation. För vad som verkligen sker vid en omvändelse undandrar sig nyktra förklaringar, därför att det alltid finns en fördold punkt som just är den avgörande. Och trons visshet kan förbli oviss till och med för den som tror.

”Ty tron får man inte i färdig förpackning, som babyfood. Den ska växa. Och allt är ambivalent.”

Kontradans handlar om kärlek mellan två kvinnor, en jag-du-berättelse sedd genom minnets och årens prisma.

Situationen: den ena är medelålders, den andra ung, båda är trasiga, båda är katoliker, båda vill leva sin tro, båda vill älska.

Nyomvänd bor berättaren på ett kloster i Italien för att arbeta på en bok. Dit kommer Claudia, som besviken och äcklad av livet ser sträng askes som sista utväg. Kärleken drabbar dem båda och konflikten är där.

När allt är slut söker berättaren förgäves bli fri från denna kärlek. Åren går under meditation över kärlekens mening tills insikten kommer: detta måste genomlidas, inte förträngas. Inte upphöra att älska, utan fortsätta att älska.

Eva Alexanderssons bok är en uppgörelse med den dualism som i århundraden präglat den västerländska världen, den puritanska boskillnaden mellan kropp och själ. Boken är i första hand skriven för de avvikande "dömda, fördömda, förhånade av omvärlden, utstötta ur samhället, ur kyrkan, för något som inte är vår skuld". Den riktar sig också till dem som fördömer och inte vill förstå, liksom till alla oss som glömmer den gnista av kärlekens nåd som en gång tändes inom oss: "Vi minns det ibland, kanske. Och skäms för att vi gör allt utom att älska."

Ibiza, med sin röda jord och sina silvergrå olivträd, med sina svartklädda kvinnor mot bländande vita kritväggar, med sin bitterljuva efterklang av Chopins och George Sands kärlekssaga – vad väntade sig Mona av den vita ön?

När Mona, eng ung kvinna i trettiotalets ännu oväckta värld, uppvuxen i solid borgerlighet och med de färdiglagade åsikternas och de oreflekterade ståndpunkternas skygglappar för ögonen, möter den trettio år äldre arkitekten Jean, blir detta för henne något livsavgörande, ett uppvaknande ur en törnrosasömn. Hon väcks inte bara till sinnlighetens och utlevelsens bristningsfyllda glädje, utan också till livet, till en ny och smärtsam insikt om samhörigheten med och ansvaret inför nuet och medmänniskorna. Mona och Jean reser bräckliga murar av sinnlig lycka och nyfunnen gemenskap kring sin idyll; men bortom det blå havet skockar sig molnen allt tätare samman. Spanien förblöder i inbördeskriget. På Palazzo Venezias balkong vrålar Mussolini imperialistiska slogans. I Sverige dröjer sig ännu den fredliga idyllen kvar, men i Tyskland brinner synagogorna, klampar tunga stövlar redan mot Polens gränsar. Illusionernas årtionde skall snart vara förbi, för världen, snart kanske också för henne själv …

Med Väckt ur drömmen (1958) har Eva Alexanderson skapat en intensiv och fint nyanserad kärlekshistoria och skildrat en ung flickas smärtsamma mognad till kvinna, till människa i nuet; bakom kärlekshistorien tecknas med klara, kraftiga drag den mörknande politiska horisonten, betonas obönhörligt vårt behov av engagemang, nödvändigheten av att leva i tiden och med mänskligheten.