Gunnar Åselius – författare

Få militära verksamheter omges av en så tät mytbildning som specialförbanden. I den här boken får vi dock en grundlig inblick i verklighetens svenska specialoperationer och specialförbandens aktiviteter alltifrån medeltiden till 1990-talet. Boken är den första historiska analysen av fenomenet specialoperationer och okonventionella militära aktiviteter i Sverige.

Bland föregångarna till dagens specialförband hittar vi bland annat 1700-talets jägare, svenska kosacker, underrättelseagenter och kalla krigets olika jägarförband. Historien om dessa kan göras lång, men tyngdpunkten i denna volym ligger på tiden för det andra världskriget och kalla kriget.

Författarna berättar om kända och okända aktörer som finska officerare i den gemensamma krigsmakten före 1809, eller militärreformatorn Hugo Raab och andra frivilliga i Danmark 1864. Viktiga roller hade även de anonyma underrättelseoperatörerna under första världskriget och kalla kriget, men även i vidare kretsar välkända personer som språkvetaren Gunnar Jarring samt överbefälhavare som Helge Jung och Bengt Gustafsson.

Författarna är alla tre knutna till den Militärhistoriska avdelningen vid Försvarshögskolan.

Armén har spelat en helt central roll i Sveriges historia, för den svenska kulturen, för samhället i stort och för en liten nations möjligheter att hävda sig på en stor arena.

En svensk armé har i någon mening alltid funnits. Ett militärt försvar har varit en nödvändighet genom hela historien. Men det var kung Gustav Vasa som på 1500-talet samlade och organiserade armén som en del av den svenska centralmakten, i ett rike med ambitioner.

Utvecklingen var typisk för hela Europa, när nationalstater konsoliderades och konkurrensen om världshandeln tilltog. Sverige blev nu en av Nordeuropas starkare militärmakter. Under loppet av 1600-talet fick Sverige rent av rollen som en regional stormakt genom arméns framgångar på kontinenten.

När Europas arméer efter franska revolutionen och under Napoleonkrigen, kring sekelskiftet 1800, närmast tiodubblade sina numerärer fick Sverige söka sig en ny roll. Sverige stod från och med nu vid sidan av både små och stora krig i Europa. Först med det kalla kriget i modern tid blev Sverige åter något av en regional stormakt.

Detta är den svenska arméns historia.

Få militära verksamheter omges av en så tät mytbildning som specialförbanden. I den här boken får vi dock en grundlig inblick i verklighetens svenska specialoperationer och specialförbandens aktiviteter alltifrån medeltiden till 1990-talet. Boken är den första historiska analysen av fenomenet specialoperationer och okonventionella militära aktiviteter i Sverige.

Bland föregångarna till dagens specialförband hittar vi bland annat 1700-talets jägare, svenska kosacker, underrättelseagenter och kalla krigets olika jägarförband. Historien om dessa kan göras lång, men tyngdpunkten i denna volym ligger på tiden för det andra världskriget och kalla kriget.

Författarna berättar om kända och okända aktörer som finska officerare i den gemensamma krigsmakten före 1809, eller militärreformatorn Hugo Raab och andra frivilliga i Danmark 1864. Viktiga roller hade även de anonyma underrättelseoperatörerna under första världskriget och kalla kriget, men även i vidare kretsar välkända personer som språkvetaren Gunnar Jarring samt överbefälhavare som Helge Jung och Bengt Gustafsson.

Författarna är alla tre knutna till den Militärhistoriska avdelningen vid Försvarshögskolan.

År 1873 inrättades Generalstaben en elit av särskilt utbildade officerare som skulle leda arméns utveckling av krigsplanläggning, mobiliseringsplaner och större övningar. År 1937 ersattes den med Försvarsstaben och Arméstaben, och 1994 etablerades dagens Högkvarter.

Generalstabsofficerarna har fortsatt att prägla stabernas arbete, och deras roll i försvaret under 150 år lyfts fram i denna bok. Författarna genomlyser hur generalstabskåren har utgjort en viktig grund i den högsta militärledningens förberedelser i fred och ledning i krig. Staben och dess bärande idé beskrivs, liksom dess internationella och svenska förhistoria.

Författarna belyser den svenska operativa ledningen från Gustav III:s tid och framåt med framväxten av försvaret av övre Norrland och tillsättandet av en överbefälhavare för Försvarsmakten. Även Generalstabens förhållande till regering, riksdag och en rad försvarsutredningar har ett givet utrymme i boken. Författarna diskuterar också militär samverkan med andra länder, liksom Generalstabens agerande vid några större säkerhetspolitiska kriser högst aktuella ämnen även idag.