Hampus Östh Gustafsson – författare

This book addresses the shifting status of the humanities through a national case study spanning two centuries. The societal function of the humanities is considered from the flexible perspective of knowledge politics in order to historicize notions of impact and intellectual organization that tend to be taken for granted. The focus on modern Sweden enables an extended but still empirically coherent historical analysis, inviting critical comparisons with the growing literature on the history of the humanities from around the world. In the Swedish case, the humanities were instrumental to the construction of modern societal institutions, political movements, and professional education in the second half of the 19th century, while in the 20th century, the sense of future-making shifted towards science and medicine, and later technology and economy. The very rationale of the humanities was thus put under pressure as their social contract required novel negotiations. Their state and connections to society were nevertheless of a complex and ambiguous character, as is demonstrated by this volume whose contributions explore the many faces and places of the modern humanities.

I "Folkhemmets styvbarn. Humanioras legitimitet i svensk kunskapspolitik 1935–1980" tecknar Hampus Östh Gustafsson en ny bild av humanioras historia i Sverige. Genom att anlägga ett brett perspektiv på kunskapspolitiken 1935–1980 visar han hur humanioras legitimitet i välfärdssamhället utmanades redan på ett tidigt stadium – långt före 1960- och 70-talens vänsterradikalisering och den nyliberala vågen mot seklets slut. Mot bakgrund av en legitimitetsregim präglad av ideal om rationell planering och demokratiska jämlikhetskrav framstod humanisterna som marginaliserade och på kollisionskurs med 1900-talets stora historiska berättelser och framtidsvisioner. Jämfört med andra vetenskaps­områden som samhällsvetenskap och teknik blev det oklart vad som utgjorde humanioras konkreta bidrag till det progressiva välfärdsprojektet. I återkommande debatter kom de humanistiska ämnena att utmålas som traditionalistiska lyxföreteelser, och med tiden utvecklades en krisdiskurs som humaniora än idag inte lyckats frigöra sig från. Ett av de vanligaste argumenten till humanioras försvar idag – att ämnena spelar en oumbärlig roll för demokratin i förening med den så kallade kritiska rollen – visar sig problematiskt att applicera bakåt i tid. Först mot slutet av den period som undersöks lyckades svenska humanister tydligt formulera sådana positioner genom att aktivt bejaka den marginalisering som dåtida aktörer fann exceptionell i Sverige jämfört med andra länder. Humaniora hade då redan länge befunnit sig på undantag i den svenska kunskapspolitiken. Hampus Östh Gustafsson är verksam vid Institutionen för idé- och lärdomshistoria, Uppsala universitet. "Folkhemmets styvbarn" är hans doktorsavhandling.