Hanna Hellquist – författare

"Vi var alltid ute på landet om somrarna. Vi åkte inte på någon semester, vi åkte ut till landet och där var vi. Alla tre, jag och mamma och pappa, trots att mina föräldrar var skilda sedan flera år tillbaka. Vi sov i samma säng i sommarstugan. Pappa längst ut, jag i mitten och mamma längst in mot stenväggen.   Där på landet fanns hundarna. Och katterna. Och papegojorna och getterna och ormarna och sköldpaddorna. Och rävvalpen som pappa sköt. Ormarna som mamma smugglade i behån genom tullen i Helsingör. Undulaterna som jag stampade ihjäl, kattungarna som pappa lade på komposten. Råttorna som tinades i mikron.   Där fanns allt.   Numera har pappa en hund och en etta i Vålberg. Mamma har en allergisk pojkvän. Jag har en katt, en mamma, en pappa och mammas allergiske pojkvän."- Hanna Hellquist

I begynnelsen var djuren.   Hanna H minns alla djuren som pappa köpte, hittade, stal eller på annat sätt ramlade över och som fyllde varje millimeter av hennes barndom.   Sköldpaddorna, trynsnoken, råttorna. Chinchillan, katterna, Ulrik (som var en apa). Mamma och pappa. Och så Göran (som är allergisk)   Hanna H tar oss längre in i den värld vi så väl känner igen från hennes krönikor i DN. Till hjälp har hon sin knivskarpa blick för det djupast mänskliga och det djupt tragiskt manliga, sin exakta stil och slagfärdiga ton. Karlstad Zoologiska beskriver en barndom lika smärtsam som djurfylld, lika dråplig som udda. En uppväxtskildring i djurform.

När man står utanför Blue Moon Bar i Karlstad, klockan halv tre på natten i snöglopp, och skriker åt en chalmerist för att han har dansat tryckare med en annan brud, och folk går förbi och ser hela dramat, och man vinglar till i sina sjucentimetersklackade lackpumps som ingen ändå har vett att uppskatta – då kommer man till insikten att livet inte riktigt blev som man tänkt sig.

Jag ska berätta lite om min hemstad. Karlstad är en stad där man kan se 24-åringar gå stavgång. Karlstad är en stad där en ljusbrun kamelhårsulster från Burberry kan hänga på en galge på Kupan i en veckas tid utan att någon köper den. Karlstad har ingen karaktär, ingen klass, ingen självinsikt – och inga klubbar. Så alla vägar bär till Blue Moon Bar, detta hån i nöjeslivet landet över. Man gråter utanför Blue Moon Bar. Man spelar bort sina pengar och dricker dåligt öl och blir så överrumplad när man ser en kille i blåvitrandig tröja att man raggar på honom för att han är ett så exotiskt inslag.

Dagen efter ligger man hemma och vältrar sig i självförakt. Man börjar med att förakta staden och dess invånare, men sedan föraktar man sig själv, eftersom man kommer på att herregud, det är ju jag. JAG har spelat upp en scen som mascarakladdig flickvän inför en publik som inte kan se skillnad på en Diorväska och en påse chips, med anledning av en man som dansar tryckare. På Blue Moon Bar. Herregud, förlåt mig.