Henning Berger – författare

Henning Berger (1872–1924) gjorde omedelbart succé med novellsamlingen Där ute (1901), om sju hårda år som emigrant i Chicago. Han förde in en tidigare okänd storstadspuls i den svenska prosan. Med sin känsla för stadens dramatik och poesi skrev han sedan om Stockholm med nervös känslighet och livfull impressionism. Han noterade färgernas spel, lukter och ljud och beskrev staden med topografisk precision. Man imponerades av Bergers ”målaröga”, med sinne för den talande detaljen, och han kallades för litteraturens Zorn ”med det tusendjävla i penseln”. Med särskild inlevelse beskrev han stadens undanskuffade och luggslitna existenser. Skräcken för fattigdomen är ett återkommande tema. Hans stora mästerverk var den självbiografiska romanen Drömlandet. (1909). Inte sedan Strindberg hade någon återskapat det myllrande livet i huvudstaden med samma medryckande livfullhet och med samma riv i pennan. Den onekligen sakkunnige Hjalmar Söderberg slog fast: ”Som ur-äkta Stockholmsskildring har ingen gjort något bättre, eller ens lika bra.” Men Bergers popularitet föll lika snabbt som den stigit. Under firandet av en framgång på Dramaten råkade han av våda skjuta ihjäl en författarkollega. Efter en kortare fängelsevistelse flyttade han till Köpenhamn. Landsflyktens vanära kombinerat med tiotalets nya litterära vindar gjorde att han föll i oförtjänt glömska. Detta urval av Henning Bergers bästa Stockholmsnoveller vill påminna om en språkkonstnär, som får ett försvunnet Stockholm att återuppstå som en trollbindande hägring.

Som del av ett samlingsverk "All världens spökhistorier" (1948).

På en grushög längst inne i valvet satt den vansinniga och höll i sin famn ett halvmurket benrangel, kring vilket några gulgråa, ursprungligen vita tyglappar fladdrade för luftdraget? Och den galna satt och vyssjade benranglet som ett litet barn och sjöng så gott hon kunde sina barndomsvisor, och i hennes förr så vilda ögon glänste nu den renaste, lycksaligaste modersglädje. Moderskärlek bortom dödens och förståndets gränser. Vilse i ett märkligt palats irrgångar. En skuldtyngd man som förföljs av en inbillad eller spökande skarprättare. Gengångare som manifesterar sig i storstadens vimmel Fanns det mycket svensk skräcklitteratur att tala om på 1800-talet och början av 1900-talet? Den allmänna uppfattningen svarar nej, trots att genren under samma tid var mycket populär i andra länder. Men det finns oväntat många guldkorn att hitta, bara man letar. Detta är första boken i Alephs serie ?Svenska sällsamheter?.

-- Husch, sade han -- se, se! Och han fumlade med några knappar på väggen. Belätet reste sig morrande och knorrande, fjädrar surrade och hjul väste. Gestalten steg upp och glodde på mig med ett par grådaskiga ögonlinser. När därtill underkäken plötsligt föll ned med en smäll och visade ett gapande hål och bruna betar, ryggade jag tillbaka i avsmak. -- Ack, sade uppfinnaren -- det fattas ännu blott livsfluidet -- men vänta, vänta... Aleph fortsätter sin exkursion i den svenska, ofta glömda fantastikens historia. Här finns berättelsen om studenten som blivit dömd att för evigt gräva i arkiven efter ett obefintligt dokument, som kan sona hans brott mot den gudomliga världsordningen. Hur går man tillväga för att dissekera en levande människa? Och Viktor Rydberg diktar virtuost om Den flygande holländaren. Som bonus finns en svavelosande kortroman om en djävul som residerar i Helsingfors, för att samla tretton prima själar åt sin storfurste. Fantastik är dock inte bara skräck och fantasy. Här kan också läsas en skiss från 1735 på en roman som aldrig blev skriven -- men som skildrar ett stjärnornas krig mellan invånarna i solsystemet och våra grannar i världsrymden. Och vem trodde att den första egentliga science fiction-novellen på svenska, med 200 år på nacken, skulle handla om invånarna i atomernas mikrokosmos...?