Horace Engdahl – författare

När Horace Engdahl är femton år hör han för första gången en viss tonsättning av Frédéric Chopin, en händelse som förändrar hans liv. Stycket väcker hans lust att själv spela piano och öppnar vägen till musiken, som sedan ska bli hans ständiga följeslagare. "Själen och musiken" innehåller fyra essäer om kompositörerna Chopin, Wagner och Brahms samt om poeten Mallarmé. Boken är samtidigt en resa i minnet för att spåra en själs tillblivelse. Resultatet är ett slags självbiografi speglad i konsten och en berättelse om musikens omvälvande kraft.

"Själen och Musiken är en fin liten bok, fylld av kunskap, lidelser och insikter, inte minst om vad det kan innebära att vara människa, och musikens förvandlande förmåga." - DAST Magazine

"Värdet i många av essäernas tankar ligger i att de är flyttbara , inbjuder till att appliceras på annan musik än den som diskuteras just här, annan litteratur, andra liv än författarens.

Ett annat värde, som jag ofta noterat när jag läser Engdahl, är att jag blir mer upplyft än irriterad när jag inte håller med honom: dialogiskt indragen, uppmuntrad till riposter." - Fokus

”Ana ugglor i mossen” är ett stående uttryck som vi tar till när vi inte vill vara tråkiga och helt enkelt säga ”ana oråd”. Den språkvetenskapliga termen för sådana uttryck är idiom. Det finns tusentals sådana i det svenska språkets kollektiva minne. Några av dem har varit i bruk i hundratals år, andra har tillkommit på senare tid. De ser oskyldiga ut till dess att man börjar titta närmare på dem. Då öppnar sig de märkligaste perspektiv.

Detta är en bok om några av författarens favoritidiom och om det ljus de kastar över språket och den mänskliga naturen

Från balkongen i sin nya hemstad ser författaren ut över en tillvaro som har bytt skepnad när en ny tidsanda tagit över lika obevekligt som när en epidemisk smitta sprids. Han reflekterar över vad som hänt, detta som förvandlat honom i omvärldens och hans egna ögon och bestulit honom på hans mildhet. Men bortom förlusten finns en tidigare okänd glädje som får tanken att röra sig friare, anstötligare, sannare. I två avslutande essäer tar han några stora musikverk till hjälp för att definiera sitt förhållande till verkligheten.

På spårvagnen i Göteborg slår sig Horace Engdahl i slang med David Hume, en skotsk filosof som avled 1776. Deras samtal fortsätter genom hela boken, men avbryts av essäer om olika ämnen som aktualiseras av meningsutbytet i spårvagnen: 1700-talets salongsvärdinnor, Rousseaus paranoia, lyxens idéhistoria och mycket annat. Under alltsammans ligger frågan: Finns det något sådant som gott och ont?

När Horace Engdahl är femton år hör han för första gången en viss tonsättning av Frédéric Chopin, en händelse som förändrar hans liv. Stycket väcker hans lust att själv spela piano och öppnar vägen till musiken, som sedan ska bli hans ständiga följeslagare. "Själen och musiken" innehåller fyra essäer om kompositörerna Chopin, Wagner och Brahms samt om poeten Mallarmé. Boken är samtidigt en resa i minnet för att spåra en själs tillblivelse. Resultatet är ett slags självbiografi speglad i konsten och en berättelse om musikens omvälvande kraft.

"Själen och Musiken är en fin liten bok, fylld av kunskap, lidelser och insikter, inte minst om vad det kan innebära att vara människa, och musikens förvandlande förmåga." - DAST Magazine

"Värdet i många av essäernas tankar ligger i att de är flyttbara , inbjuder till att appliceras på annan musik än den som diskuteras just här, annan litteratur, andra liv än författarens.

Ett annat värde, som jag ofta noterat när jag läser Engdahl, är att jag blir mer upplyft än irriterad när jag inte håller med honom: dialogiskt indragen, uppmuntrad till riposter." - Fokus

”En författare vet ingenting om verkan av det han har skrivit, vilket är en av orsakerna till att han behöver läsare. Men liksom man inte kan undersöka en kropp utan att påverka den, inverkar läsningarna på texten och låser fast den med hjälp av fördomar, och därför blir författaren ändå lurad.”

I "De obekymrade" skriver Horace Engdahl återigen i det lilla formatet, sparsmakat och koncentrerat. Här finns betraktelser om livets villkor, kärleken och vår samtid, allt uttryckt med den skärpa och udd som blivit Engdahls signum.

Ärret efter drömmen innehåller essäer och artiklar tillkomna mellan åren 1989 och 2004. Frånsett bagatellrättelser och några smärre strykningar har jag följt Pilatus’ princip: ”Vad jag har skrivit, det har jag skrivit.” (Joh. 19:22) Ändå ter sig dessa texter, när jag läser dem idag, ganska olika de minnesbilder jag hade av dem. Det som förändrats är emellertid inte ordalydelsen utan den tänkta läsare vars mottaglighet avgör vad som är meningsfullt att säga. Under de femton åren förvandlades livsrummet för essäistik och seriös kritik på ett kännbart sätt. 1989 varade ännu kulturtidskriftens renässans. 2004 avtecknade sig redan bloggosfärens förestående triumf. Den intellektuella publiken är skingrad: kanske inte försvagad men svårare att urskilja. Jag skall inte förneka att det bereder mig ett särskilt nöje att just i denna situation återutge texter som dessa.

Horace Engdahl

Cigaretten efteråt. Betyder det vad du tror att det betyder? Eller tror du bara att du vet vad det betyder? I sina mikrobetraktelser ger Horace Engdahl perspektiv på tidsanda och vardagsbeteenden, på litteraturen och dess skugga kritiken, på historien och drömmen. Vi ser det bekanta från ett obekant håll.

Horace Engdahls nya fragmentsamling innebär ett stämningsskifte jämfört med hans föregående samling, den uppmärksammade Meteorer. Men hans röst är sig lik: "Världens undergång skulle vara en fullt uthärdlig tanke om det bara vore möjligt att ta en cigarett efteråt."

”Konsten att leva på luft”, ”Livgivande natt, ”Att gråta fädernas tårar”, ”Den fördömda kulturen” – så lyder några av titlarna i den sammanställning av essäer och artiklar tillkomna mellan åren 1989 och 2004 som Horace Engdahl ger ut i Ärret efter drömmen. Han skriver om Byron och Wagner, Diderot, Madame de Staël och Schuberts Winterreise, om Almqvist, Atterbom och Runeberg, om Ulf Linde, Stig Larsson, Ola Billgrens måleri och om vittneslitteraturen. Och i förordet gör han en positionsbestämning:

"Ändå ter sig dessa texter, när jag läser dem idag, ganska olika de minnesbilder jag hade av dem. Det som förändrats är emellertid inte ordalydelsen utan den tänkta läsare vars mottaglighet avgör vad som är meningsfullt att säga. Under de femton åren förvandlades livsrummet för essäistik och seriös kritik på ett kännbart sätt. 1989 varade ännu kulturtidskriftens renässans. 2004 avtecknade sig redan bloggosfärens förestående triumf. Den intellektuella publiken är skingrad: kanske inte försvagad men svårare att urskilja. Jag skall inte förneka att det bereder mig ett särskilt nöje att just i denna situation återutge texter som dessa.”

Vad är en romantisk text? Hur är den uppbyggd? Vad vill den göra? Sådana frågor söker Horace Engdahl besvara med sina nyläsningar av åtta svenska författarskap från 1700-talets slut och 1800-talets början: Oxenstierna, Kellgren, Thorild, Lidner, Atterbom, Stagnelius, Almqvist och Tegnér. Horace Engdahl är essayist, litteraturforskare, ledamot av Svenska Akademien och en av Sveriges skarpsinnigaste kritiker. Hans bok om romantiken rymmer estetiska resonemang som i hög grad griper in i dagens litterära diskussion. ''Engdahls bedövande rika bok borde kunna inspirera långt fler än litteraturvetarna till att läsa romantikerna med nya ögon.'' Nils Aage Larsson, Göteborgs-Tidningen

''Beröringens ABC'' är en essä om rösten i litteraturen: den tysta stämma som gör sig påmind vid läsningen och säger oss hur det skrivna är menat. Vad är denna effekt, utan vilken texten vore en hop döda bokstäver? I en studie som börjar i den tyska romantikens 1790-tal - Goethe, Schlegel, Novalis - och slutar hos det sena 1900-talets solitärer - Beckett, Ekelöf, Blanchot - visar Horace Engdahl hur den moderna diktkonsten kan beskrivas som en permanent men föränderlig kris i förhållandet mellan skrivandet och den mänskliga stämman. Dramatiska höjdpunkter i denna historia är till exempel Stendhals beslut att rikta sig till en publik som inte existerar och futurismens megafonrop på jagets utplåning ur dikten. Till slut blir det tydligt att litteraturen gått framåt i en cirkel kring det som den måste sakna, men som den ändå låter oss beröras av.

"Å, att få svika sig själv! Att få göra allting fel en enda gång!"

I Den sista grisen samlar Horace Engdahl återigen sådana aforismer, längre funderingar och plötsliga infall som han redan tidigare gjort till sin genre. Boken innehåller även ett teaterstycke: "Mannen på bryggan" är en längre monolog där en medelålders man gör bokslut över sitt liv och sina erfarenheter. Denna monolog kommer att sättas upp på Dramaten under vintern 2016/2017. Johan Rabaeus gör rollen och teaterchef Eirik Stubø regisserar.

Horace Engdahls texter är många gånger provocerande, men också utlämnande och personliga. Det är tvära kast mellan det till synes banala och den känslomässiga avgrunden, skrivet med precision och skärpa.

Omslaget är ett utsnitt av ett porträtt målat av Jan Håfström.

Den som vill utforska den litterära texten måste likna en envis förföljare i en agentfilm, som tvingas byta skepnad, taktik och spaningsområde åtskilliga gånger innan bytet tillfaller honom. De så kallade teorierna är egentligen förklädnader, med vilkas hjälp man smyger sig på litteraturen.

Men det metodiska studiet är inte tillräckligt. Man kan inte tvinga textens lag att framträda. Det sker bara på villkor av en samhörighet, som gör det omöjligt att behandla det skrivna som ett objekt. När uttolkaren står i begrepp att tala om litteraturen märker han plötsligt att han talar till den. Han förstår att han, som nyss tyckte sig kallad att ifrågasätta allt, är en av dem genom vilka traditionen söker tillvaro. I stället för ett teoretiskt problem att lösa erbjuder sig en livsform.

ur Efterordet

”En författare vet ingenting om verkan av det han har skrivit, vilket är en av orsakerna till att han behöver läsare. Men liksom man inte kan undersöka en kropp utan att påverka den, inverkar läsningarna på texten och låser fast den med hjälp av fördomar, och därför blir författaren ändå lurad.”

I "De obekymrade" skriver Horace Engdahl återigen i det lilla formatet, sparsmakat och koncentrerat. Här finns betraktelser om livets villkor, kärleken och vår samtid, allt uttryckt med den skärpa och udd som blivit Engdahls signum.

Från balkongen i sin nya hemstad ser författaren ut över en tillvaro som har bytt skepnad när en ny tidsanda tagit över lika obevekligt som när en epidemisk smitta sprids. Han reflekterar över vad som hänt, detta som förvandlat honom i omvärldens och hans egna ögon och bestulit honom på hans mildhet. Men bortom förlusten finns en tidigare okänd glädje som får tanken att röra sig friare, anstötligare, sannare. I två avslutande essäer tar han några stora musikverk till hjälp för att definiera sitt förhållande till verkligheten.

På spårvagnen i Göteborg slår sig Horace Engdahl i slang med David Hume, en skotsk filosof som avled 1776. Deras samtal fortsätter genom hela boken, men avbryts av essäer om olika ämnen som aktualiseras av meningsutbytet i spårvagnen: 1700-talets salongsvärdinnor, Rousseaus paranoia, lyxens idéhistoria och mycket annat. Under alltsammans ligger frågan: Finns det något sådant som gott och ont?

Beröringens ABC (1994) är en essä om rösten i litteraturen: den tysta stämma som gör sig påmind vid läsningen och säger oss hur det skrivna är menat. Vad är denna effekt, utan vilken texten vore en hop döda bokstäver? I en studie som börjar i den tyska romantikens 1790-tal - Goethe, Schlegel, Novalis - och slutar hos det sena 1900-talets solitärer - Beckett, Ekelöf, Blanchot - visar Horace Engdahl hur den moderna diktkonsten kan beskrivas som en permanent men föränderlig kris i förhållandet mellan skrivandet och den mänskliga stämman. Dramatiska höjdpunkter i denna historia är till exempel Stendahls beslut att rikta sig till en publik som inte existerar och futurismens megafonrop på jagets utplåning ur dikten. Till slut blir det tydligt att litteraturen gått framåt i en cirkel kring det som den måste sakna, men som den ändå låter oss beröras av.

Detta är en print-on-demand-utgåva. Läs mer på www.abforlag.se/pod

”Meteorer är en bok bestående av fragment. Varje stycke omges av ett milt men bestämt tigande. Ingen innehållsangivelse är möjlig, eftersom alla ämnen är tillåtna. Teser framställs utan att försvaras, drömmar berättas utan att fullbordas, betraktelser anställs utan en tanke på läsarens moraliska utveckling. Det är sådant man skriver i stället för att bättra sig.” Texterna i Meteorer, som publicerades första gången 1999, låter sig inte genrebestämmas, men kanske kan de karaktäriseras som infall, sprungna ur lusten att tänka fritt. Här i denna utgåva har tillkommit en avdelning Nya meteorer. ”Horace Engdahl har skrivit något så ovanligt som en icke frustrerad aforismsamling, en förlöst tankebok, som lämnar kvar en stillsam lyckokänsla utan åthävor. Meteorer är en bok som påpekar de oerhörda möjligheter till glädje vi alla bär inom oss, om vi ger oss tid att iakttaga omvärlden och reflektera över den.” Eva Ström, Sydsvenska Dagbladet ”Och är man ägare av en överrock, modell större, så kan man bära sin volym i innerfickan, närmast hjärtat, som en hemlig lampa som sänder ut löfte om hopp.” Kristian Lundberg, Kvällsposten

Om Anna Rydstedt (1928–1994) skriver Jan Olov Ullén i förordet till denna bok: ”Hennes poesi är lätt att ta till sig och samtidigt omöjlig att bli riktigt färdig med. Därför lever den, därför är den klassisk.” Tjugo författare, litteraturvetare, konstnärer och vänner belyser ur olika infallsvinklar Anna Rydstedt med närhet till hennes personlighet, verk och det lyriska språkets möjlighet att fördjupa verkligheten. Boken har redigerats av Ingegerd Blomstrand.

"Å, att få svika sig själv! Att få göra allting fel en enda gång!" I Den sista grisen samlar Horace Engdahl återigen sådana aforismer, längre funderingar och plötsliga infall som han redan tidigare gjort till en egen genre. Själv väljer han att kalla dem fragment. Horace Engdahls texter är många gånger provocerande, men också utlämnande och personliga. De är humoristiska och allvarliga, allvarligt humoristiska. De roar och oroar, bildar och leker, utmanar och bekräftar. För den som har lyssnat på radioprogrammet ”Allvarligt talat” är det ingen överraskning att Horace har ett mycket personligt sätt att tala och att uttrycka sig: eftertänksamhet och stillsam humor präglar hans framställning.

Den som här tror sig möta en svår författare med höglitterära anspråk har att vänta en överraskning. Som ett fragment lyder: "Att skriva för den intellektuella eliten är som att vara instängd i en hiss under ett strömavbrott.”. Och att han är utled på kulturetablissemanget blir tydligt i många av fragmenten liksom i bokens avslutande teaterstycke ”Mannen på bryggan”. "Mannen på bryggan" (i uppläsning av Magnus Roosmann) är en längre monolog där en namnlös, medelålders man – en man som inte känner sig hemma i samtiden – gör bokslut över sitt liv och sina erfarenheter. Sakta men ofrånkomligen kommer han till insikt om att vi idag har att skapa våra liv, förverkliga våra projekt – ständigt dessa projekt – och med glädje möta livets utmaningar: det finns inte längre utrymme för människor att ”bara låta sig födas till något, som en gris”. Monologen kommer att sättas upp på Dramaten vintern 2017 i regi av Eirik Stubø.