Häftad, Svenska, 2014
175 kr
Skickas
Kort historik I början av 1990-talet möttes erfarenheter från två olika områden och gav så småningom upphov till "Marte Meo och samordningssamtal" (MOS). För det första var det mina erfarenheter av hur samarbetet mellan olika verksamheter fungerade. I mitt arbete som verksamhetshandledare träffade jag ofta samma barn, men i olika professionella sammanhang. Barnen och deras familjer hade hänvisats till olika verksamheter och bakom detta fanns ofta ofta en pedagog som uttryckte sin oro för barnets utveckling. Skolans beskrivning av de här barnen var vanligtvis att de hade problem i samspel med andra och inlärningssvårigheter. Det var också vanligt att de verksamheter som barnen hade hänvisats till - socialtjänsten och barn- och ungdomspsykiatrin - inte definierade problemet på samma sätt som skolan. Detsamma gällde ibland också barnets föräldrar. Däremot var personalen i de olika verksamheterna överens om att familjen borde få någon form av hjälp, och att den insatsen - förhoppningsvis - skulle leda till att barnet skulle klara sig bättre i skolan. Det hände också att man personalen inom de olika verksamheterna hade olika åsikter om hur allvarligt barnets problem var eller om vems ansvar det var att hjälpa till. Fler än en gång blev jag vittne till hur skolor och andra verksamheter kritiserade varandra och ifrågasatte de andras sätt att definiera och hantera sitt professionella ansvar. Dessa erfarenheter stärkte övertygelsen att det måste finnas ett relativt enkelt och praktiskt genomförbart sätt för dessa verksamheter - som samhället har skapat för att garantera barnens trygghet och utveckling - att samarbeta effektivare och samordna sina resurser och kunskaper bättre. Ett annat tydligt mönster var att om barnets föräldrar inte delade de professionellas syn på barnets behov av hjälp, uppstod ibland en konflikt som ofta ledde till att barnet inte fick något stöd alls. För det andra var det de möjligheter jag såg att stödja barn, föräldrar och pedagoger i samband med att jag kom i kontakt med den videobaserade modellen Marte Meo. I slutet av 80-talet hjälpte jag till att introducera Marte Meo i Sverige, och trots att man då inte visste något om modellens effekt, annat än genom anekdoter, stod det snabbt klart att det fanns ett stort intresse för att implementera metoden i olika professionella sammanhang. En kollega och vän, professor Kjell Hansson, påminde mig ständigt om bristen på evidens och i synnerhet om det ansvarslösa i att introducera en modell vars effekter var okända. Hans vänskapliga påtryckningar var till stor hjälp och ledde till beslutet att genomföra en vetenskaplig undersökning av modellen och dess effekter. Dessa båda erfarenheter var utgångsläget för det som senare blev MOS. En av grundtankarna för modellen är att barnet kan erbjudas hjälp i det sammanhang där problemet först observerades och identifierades, i detta fall skolan. I praktiken betyder detta att skolan kontaktar föräldrarna för att be om deras tillåtelse, så att läraren kan få extra stöd i klassrummet för att hjälpa deras barn bättre. Enligt vår erfarenhet tackar få föräldrar nej till ett sådant erbjudande. I ett tidigt planeringsstadium av ett pilotprojekt visade det sig att det behövdes någon form av social konstruktion, en berättelse som alla parter kunde acceptera, för att samordna systemet skola/föräldrar och skapa en samarbetsfrämjande ram. En sådan ram skulle göra det lättare att samordna föräldrar och lärare i sina ansträngningar att stödja det enskilda barnet. Idén om hur detta skulle ske i praktiken var inledningsvis gaska vag, men när leg.psykolog Ulf Axberg inbjöds att hjälpa till med utformningen av denna del av projektet, blev det en lyckoträff. Han tillförde både teoretisk och praktisk klarhet till arbetet, studerade det vetenskapligt och skrev så småningom ett vetenskapligt arbete om arbetet, detta ingick i hans dokorsavhandling(Axberg m.fl.,2006). Kjell Hansson fortsatte att bidra med ett ovärderligt samarbete under utvecklingen av MOS och i samband med forskningsarbetet för att utvärdera modellens effekt. Han var en ständig diskussionspartner och konstruktiv kritiker under skrivprocessen. Det med stor saknad jag skriver att Kjell Hansson hastigt avled i mars 2013. Ingegerd Wirtberg
