Jan Fridegård – författare

När hövdingen ger order om att sätta ut deras nyfödda barn i skogen flyr trälparet Holme och Ausi från boplatsen vid Mälaren. Sin fristad finner de i Birka, en stad som präglas av brytningstiden mellan hednisk tro och kristendom.

Trägudars land (1940) är den första delen i Jan Fridegårds trilogi om vikingatidens Sverige. Skildringen av upprorsmakaren Holmes kamp mot övermakten är en hjältesaga med politiska undertoner som hör till klassikerna inom svensk 1900-talsprosa.

Detta är en print-on-demand-utgåva. Läs mer på www.wwd.se/pod

Gryningsfolket (1944), är den andra delen i Jan Fridegårds klassiska trilogi om vikingatidens Sverige, där den tidigare trälen Holme fortsätter sin kamp för de förtrycktas frihet. Samtidigt skärps motsättningarna mellan hedningar och kristna i staden Birka och både Holme och Ausi dras obönhörligen in i konflikten.

När vi för sista gången får möta de före detta trälarna Holme och Ausi är de åter på flykt undan sina fiender. Den heroiske Holmes kamp för trälarnas frigörelse ses inte med blida ögon av vare sig härskarna eller den allt mer maktlystna kristna kyrkan och när självaste konungen dras in i jakten på honom ställs allt på sin spets.

Med Offerrök (1949) avslutas trilogin om trälparet Holme och Ausis levnadsöden i vikingatidens Sverige. Jan Fridegårds politiskt laddade hjältesaga har etablerat sig som en självklar klassiker inom svensk 1900-talsprosa.Detta är en print-on-demand-utgåva. Läs mer på www.wwd.se/pod

Jan Fridegård, 1897-1968, statarson från Uppland, skrev främst romaner och självbiografiska skildringar från sin uppväxt. Hans klara och knappa stilkonst präglar också hans romantrilogi från Sveriges hednatid. Berättelserna om den upproriske trälen Holme - Trägudars land (1940), Gryningsfolket (1944) och Offerrök (1949) - har här samlats i en volym. Det gamla Birka var samlingspunkt för såväl våra drakskepps vikingadåd som för frisiska köpmäns fredliga handelsflottor. Dåtidens primitiva liv ute på boplatserna och inom den första stadsformationen - där hövdingeauktoritet ställs mot livegenskap, kristendom mot hedendom - skildras med stark inlevelse.

När hövdingen ger order om att sätta ut deras nyfödda barn i skogen flyr trälparet Holme och Ausi från boplatsen vid Mälaren. Sin fristad finner de i Birka, en stad som präglas av brytningstiden mellan hednisk tro och kristendom.

Trägudars land (1940) är den första delen i Jan Fridegårds trilogi om vikingatidens Sverige. Skildringen av upprorsmakaren Holmes kamp mot övermakten är en hjältesaga med politiska undertoner som hör till klassikerna inom svensk 1900-talsprosa.

”Historien om trälen Holmes och trälinnan Ausis äktenskap är en ovanligt helgjuten berättelse. Mångt och mycket är skildrat med en intuitiv upplevelse som väcker häpnad och beundran. Somt för tanken till Lawrence, som med samma passion trängde sig fram till livsmystärens svartröda urkällor.”

Elmer Diktonius

I Gryningsfolket (1944), den andra delen i Jan Fridegårds klassiska trilogi om vikingatidens Sverige, fortsätter den tidigare trälen Holme sin kamp för de förtrycktas frihet. Samtidigt skärps motsättningarna mellan hedningar och kristna i staden Birka och både Holme och Ausi dras obönhörligen in i konflikten.

”Detta gryningsfolk är inga stiliserade träskulpturer utan fullkomligt levande, noga iakttagna och återgivna i sin nackstyva stolthet, sin på en gång vidskepliga och mycket praktisk syn på gudarna, sina häftiga lynnesutbrott och sin beräknande realism, sitt bondska sinne för ekonomi även när det gäller att döda och bränna.”

Artur Lundkvist

När vi för sista gången får möta de före detta trälarna Holme och Ausi är de åter på flykt undan sina fiender. Den heroiske Holmes kamp för trälarnas frigörelse ses inte med blida ögon av vare sig härskarna eller den allt mer maktlystna kristna kyrkan och när självaste konungen dras in i jakten på honom ställs allt på sin spets.

Med Offerrök (1949) avslutas trilogin om trälparet Holme och Ausis levnadsöden i vikingatidens Sverige. Jan Fridegårds politiskt laddade hjältesaga har etablerat sig som en självklar klassiker inom svensk 1900-talsprosa.

Samlingsvolym med Jan Fridegårds klassiska trilogi: Jag Lars Hård (1935), Tack för himlastegen (1936) och Barmhärtighet (1936).

Jan Fridegård spred skräck och fasa i den fina litterära världen med sina tre första böcker om statarynglingen Lars Hård. Det litterära klimatet kan ändra sig tämligen fort ibland. Så blev fallet för Jan Fridegård. Hans prosa räknas nu till den svenska diktens kronjuveler och det tillhör samtidens bildning att vara orienterad i hans författarskap. Förändringen skedde ganska snabbt och mången kanske fick intrycket att den också gick tämligen smärtfritt.

Lars Hård går vidare är en bok som vederlägger en sådan föreställning. Boken berättar historien om hur den av samhället utstötte Lars Hård bereder sig en väg till författarskapet och finner en grund för sitt liv. Det är självbiografiskt - som så mycket av det bästa Fridegård skrivit. Fridegård hade ingen lätt väg till debuten, till de första böckerna, till en tillvaro som diktare efter de första framträdandena. I samhället rådde den stora arbetslösheten. I Tyskland flammade bokbålen. Återskenet gjorde inte situationen bättre för en författare med Fridegårds ambitioner. Sjukdom kom också till och det får nog anses som ett underverk att Lars Hård fick möjligheten att gå vidare. Småningom lägges en sparsam grund för ett nytt liv och en förändring sker också i Lars Hårds känslavärld. Den växer fram ur mötet med den kvinna som blir hans hustru och slår ut i befriad blom i det äktenskap som blir Lars Hårds stora lycka på jorden. Men samhället förändras också till det bättre. Det är mycket som samverkar till den harmoni, den lugna, varma mänsklighet som småningom präglar denna bok.

Så blandas här allt det som fridegårdläsaren lärt sig hålla av: det bitska, beska och ironiska med humor. Okonventionell fromhet och djup medmänsklighet.

”Tre flickor gick förbi en av statarbostäderna på herrgården och de tittade in genom fönstret. Det var herrskapsflickor klädda i manskläder av khaki. De hade kommit för ett par veckor sedan och nu visste folk att de skulle lära sig lantbruk och trädgårdsskötsel. Det stora kvinnoöverskottet gör att alla inte kan bli fint gifta och då gäller det att gå nya vägar. Så sade statkarlen Hårds son Lars, som nyss kommit från staden.    Flickorna tittade in genom fönstret i statkojan, de hade kanske hört att Lars kommit hem och var utan arbete. Hur kunde han se ut, han borde väl ha litet mera takter i sig än pojkarna vid gården som aldrig varit ute i världen.”

Jag Lars Hård är första delen i Fridegårds trilogi om soldaten Lars Hård. De följande delarna är Tack för himlastegen (1936) och Barmhärtighet (1936). Verket filmatiserades 1948 under titeln Lars Hård.

Jan Fridegård, 1897–1968, hör till proletärförfattarna, närmare bestämt statarskolan, och trilogin om Lars Hård räknas numera till den svenska litteraturens moderna klassiker.

Jag, Lars Hård, hittade en besynnerlig sten när jag stod och öste jord i en kärra. Jag ställde strax ifrån mig spaden och började undersöka stenen närmare. Den liknade ett yxämne från stenåldern och den brungrå färgen gav vid handen att det mycket väl kunde vara fråga om flinta.    Mellan de avlövade träden skymtade den gamla herrgården som omvandlats till arbetsanstalt och där jag, sedan slutet av sommaren, hölls till tvångsarbete. I dag arbetade jag ensam och kunde kosta på mig att räta ryggen ett tag ibland. Vaktmannen, som hade uppsikt över mig, kom ibland fram bakom verktygsskjulet och satte ett par föraktfulla, svarta ögon i mig, men nu hade han nyss gått och var inte att vänta på en god stund. Jag satte mig på skottkärrskanten med stenskärvan i näven. Tack för himlastegen är del två i Jan Fridegårds trilogi om statarpojken Lars Hård.

Den råa och självutlämnande romanen Barmhärtighet från 1936 är den tredje och avslutande delen i Jan Fridegårds självbiografiska serie om Lars Hård. De två första titlarna i serien är Jag Lars Hård (1935) och Tack för himlastegen (1936). I sin samtid väckte böckerna stor uppmärksamhet och var mycket kontroversiella tack vare den sexuella frispråkigheten och vad som då uppfattades som ett grovt språk. Sedan dess har serien filmatiserats, uppvärderats många gånger om och böckerna räknas i dag till några av den svenska litteraturens moderna klassiker.

Jan Fridegård, en av våra mest lästa och folkkära författare, föddes den 14 juni 1897 på Hjulsta gård i sydvästra Uppland. Han var son till statdrängen Johan Alfred Johansson och dennes hustru Lovisa. Familjen bodde en i tid i Boglösa socken och flyttade 1903 till Övergrans socken och Katrinelunds herrgård, där: fadern blev ladugårdsförman. Det är från den trakten som Fridegård hämtat de flesta motiven för sina skildringar.

Jan Fridegård debuterade 1933 med En natt i juni. Kort därefter gav han ut den starkt självbiografiska romantrilogin om Lars Hård (1940–49).

Med den s k Trälserien – om smeden Holme och vikingatiden – lämnade han sin egen erfarenhetssfär. Han söker sig också till gången tid i Soldatsviten, som består av romanerna Svensk soldat, 1959, Soldathustrun, 1960, Mot öster – soldat!, 1961, Soldatens kärlek, 1962, och Hemkomsten, 1963. Sviten berättar om en indelt soldat – Fridegårds farfarsfar – och hans familj, liv och villkor under åren kring 1800.

Jan Fridegård, en av våra mest lästa och folkkära författare, föddes den 14 juni 1897 på Hjulsta gård i sydvästra Uppland. Han var son till statdrängen Johan Alfred Johansson och dennes hustru Lovisa. Familjen bodde en i tid i Boglösa socken och flyttade 1903 till Övergrans socken och Katrinelunds herrgård, där: fadern blev ladugårdsförman. Det är från den trakten som Fridegård hämtat de flesta motiven för sina skildringar.

Jan Fridegård debuterade 1933 med En natt i juni. Kort därefter gav han ut den starkt självbiografiska romantrilogin om Lars Hård (1940–49).

Med den s k Trälserien – om smeden Holme och vikingatiden – lämnade han sin egen erfarenhetssfär. Han söker sig också till gången tid i Soldatsviten, som består av romanerna Svensk soldat, 1959, Soldathustrun, 1960, Mot öster – soldat!, 1961, Soldatens kärlek, 1962, och Hemkomsten, 1963. Sviten berättar om en indelt soldat – Fridegårds farfarsfar – och hans familj, liv och villkor under åren kring 1800.

Soldatens kärlek, som är en i sig avslutad skildring, berättar - liksom de tidigare i folkbokserien utkomna Soldathustrun och Mot öster - soldat! om det olyckliga kriget mot Ryssland 1808-1809, så som det upplevdes av de meniga soldaterna. Illa rustat och styrt av en konung, som inte är vuxen sin uppgift, lider den svenska hären i Finland brist på utrustning och material, och fienden tränger övermäktigt på. Johan Malm är inte mer än arton år, då han drar i fält med Upplands lantvärn och får se de stolta krigardrömmarna krossade av krigets vardag. Nu är den svenska armén på återtåg, kungen är avsatt och Finland förlorat. Dålig utrustning, hunger, köld och den ständiga skräcken för ryssarnas bajonetter behärskar den meniga soldatens vardag. Det är en föga avundsvärd lott. Och hemma väntar kvinnor och barn på män och fäder som aldrig kommer tillbaka. Nöden och fattigdomen är svår även i stugorna och torpen på den svenska landsbygden. Hemma väntar också Johans fina och blåögda flicka, Cajsa Lena. Tanken på henne, på hennes famn och varma leende, har hjälp honom och hållit hans mod uppe då det var som svårast. Ska deras drömmar om ett soldattorp förverkligas? Eller ska han bli kvar - i den finska jorden?

Med den i sig fristående romanen Hemkomsten från 1963 avslutade Jan Fridegård (1897-1968) sin stora romansvit om den indelte soldaten under Sveriges sista ofredsår, 1808-1809 års finska krig och under Napoleonkrigens slutskede, då 30 000 svenska soldater under Carl Johan, "Kronprins Långsnok", segerrikt kämpade mot Antikrist, tyrannen som hela Europa bävade inför.

Det är en mycket händelsemättad och spännande epok i Sveriges historia som här fått sin suveräne skildrare.

Fridegård forskade i samtida källor, men först och främst försökte han pejla stämningar och känslor i folkdjupet. Den unge soldaten Johan, bonddottern Margaretas son, står även i denna roman i handlingens mitt. Han är en orädd och ärlig krigare och han befordras till korpral under fälttåget nere på kontinenten. Han drömmer om att få visa upp sig i all sin grannlåt på kyrkbacken därhemma. Och han längtar efter sin Cajsa Lena och deras båda små pojkar. Kriget är ovisshet och plåga, ett nödvändigt ont, tror de flesta. – Det måste finnas soldater och krig, säger Johan till morfadern Eric Hansson. Men den urstarke och kloke gamle bonden svarar: "Det är bättre med bönder och fred!"

Jan Fridegård, en av våra mest lästa och folkkära författare, föddes den 14 juni 1897 på Hjulsta gård i sydvästra Uppland. Han var son till statdrängen Johan Alfred Johansson och dennes hustru Lovisa. Familjen bodde en i tid i Boglösa socken och flyttade 1903 till Övergrans socken och Katrinelunds herrgård, där: fadern blev ladugårdsförman. Det är från den trakten som Fridegård hämtat de flesta motiven för sina skildringar.

Jan Fridegård debuterade 1933 med En natt i juni. Kort därefter gav han ut den starkt självbiografiska romantrilogin om Lars Hård (1940–49).

Med den s k Trälserien – om smeden Holme och vikingatiden – lämnade han sin egen erfarenhetssfär. Han söker sig också till gången tid i Soldatsviten, som består av romanerna Svensk soldat, 1959, Soldathustrun, 1960, Mot öster – soldat!, 1961, Soldatens kärlek, 1962, och Hemkomsten, 1963. Sviten berättar om en indelt soldat – Fridegårds farfarsfar – och hans familj, liv och villkor under åren kring 1800.

”’Du är högfärdig’, sa systern en dag. Högfärd var dödssynden i det fromska hemmet och båda föräldrarna varnade ofta för den. Johan brydde sig inte om att svara henne men nog hade hon orätt. Han var inte högfärdig över det han såg i den flugprickade spegeln.”

Romanen Arvtagarna gavs ut första gången 1957. Jan Fridegård (1897-1968), statarson från Uppland, är en av Sveriges stora arbetarförfattare. Hans klara och knappa stilkonst präglar skildringarna.

Jan Fridegård berättar i denna minnesbok en liten sägen om en flicka som skulle gå genom ett sädesfält och bryta det största och vackraste axet. Hon vandrade genom hela fältet utan att kunna bestämma sig och nådde fältets andra sida tomhänt.För Jan Fridegård är denna berättelse symbolisk för hans egen livsvandring. Inte så att han känt sig tomhänt, men han har inte sett sig om efter de rika och fulla axen utan efter de "onyttiga" vackra blommorna i sädesfältet. Det är på sätt och vis detta Det kortaste strået handlar om. Men framförallt finns även i hela boken känslan för de väsentliga livsvärdena, eller som Fridegård uttrycker det: "Ofta har jag glömt sädesaxet för blomman invid det, brödet för skönheten."

”Orgelmusiken hördes dämpat genom de metertjocka kyrkmurarna när han gick till sin moders grav. Ja, kantorn tillbragte nästan alla fristunder vid den nya orgeln – den som en enda gång spelades utan synlig organist. Hur det nu gick till. De som hörde det hade slutat upp att berätta om det eftersom ingen trodde dem. Grinade åt deras dumheter och hednatro. Och prosten hade varnat dem …”

Jan Fridegård, en av våra mest lästa och folkkära författare, föddes den 14 juni 1897 på Hjulsta gård i sydvästra Uppland. Han var son till statdrängen Johan Alfred Johansson och dennes hustru Lovisa. Familjen bodde en i tid i Boglösa socken och flyttade 1903 till Övergrans socken och Katrinelunds herrgård, där fadern blev ladugårdsförman. Det är från den trakten som Fridegård hämtat de flesta motiven för sina skildringar.

Jan Fridegård debuterade 1933 med En natt i juni. Kort därefter gav han ut den starkt självbiografiska romantrilogin om Lars Hård (1940–49). En bland eder utkom för första gången 1958.

”På den väg som ännu återstod innan han var framme, var det ingen som lade märke till honom. Här möttes många vägar och stigar från hednalandets okända djup, underliga varelser kom fram efter flera dagsleder. Vilda, skäggiga skogsenslingar, rymda trälar, alla utom de fredlösa var säkra till sina liv sedan de kommit in på det helgade området. Dödsfiender möttes och skar tänderna mot varandra men vapnen fick dingla i fred vid sidan. Så hade främlingen hört berättas, nu skulle han få se det själv.”

Jan Fridegård, en av våra mest lästa och folkkära författare, föddes den 14 juni 1897 på Hjulsta gård i sydvästra Uppland. Han var son till statdrängen Johan Alfred Johansson och dennes hustru Lovisa. Familjen bodde en i tid i Boglösa socken och flyttade 1903 till Övergrans socken och Katrinelunds herrgård, där fadern blev ladugårdsförman. Det är från den trakten som Fridegård hämtat de flesta motiven för sina skildringar.

Jan Fridegård debuterade 1933 med En natt i juni. Kort därefter gav han ut den starkt självbiografiska romantrilogin om Lars Hård (1940–49). En blotfest på 700-talet utkom för första gången 1946.

”Sommaren efter bröt strejken ut bland lantarbetarna. Mittunder höslåttern kom den som en hotande molnskugga. De tunga klövervallarna doftade av övermognad och i trädgården glödde de stora jordgubbslanden röda som slagfält.” I Jan Fridegårds berömda debut skildras mordet på en strejkbrytare under en lantarbetarstrejk genom ögonen på statarpojken Johan From. En natt i juni var ett av de första verken inom statarskolan, och det gjorde Jan Fridegård (1897-1968) till en av Sveriges stora arbetarförfattare. Hans klara och knappa stilkonst präglar skildringarna.

”Änderna och sothönsen tystnade i vassen, fåglarna i träden. Solens sken blev tunnare. Statkäringarna kom ut på berget, tittade mot molnet och skakade på sina halsduksskallar.”Romanen Flyttfåglarna gavs ut första gången 1956. Jan Fridegård (1897-1968), statarson från Uppland, är en av Sveriges stora arbetarförfattare. Hans klara och knappa stilkonst präglar skildringarna.

”I flera dagar hade några tvåbenta egendomliga varelser följt renhjorden som rörde sig mot norr. När renarna stannade och betade av de sträva hedväxterna smög de närmare, hukande och krypande mellan markens ojämnheter och bakom dvärgbjörk och krypvide. Men renarna var dem för vaksamma och medan de tvåbenta jägarna ännu var långt ifrån dem upphävde den ledande rentjuren ett varningsrop varpå hela flocken med rassel och dån sprang vidare. Alltid åt samma håll, mot norr.” Fäderna gavs ut första gången 1947. Jan Fridegård (1897-1968), statarson från Uppland, är en av Sveriges stora arbetarförfattare. Hans klara och knappa stilkonst präglar skildringarna.

”Jag såg den breda, vita motorhuven snedda mot högra sidan av vägen och hann kasta en blick också på föraren. Han öppnade just ögonen men för sent. Skrovlig bergvägg en tusendels sekund – smällen hörde jag aldrig.” Hallonflickan gavs ut första gången 1968. Jan Fridegård (1897-1968), statarson från Uppland, är en av Sveriges stora arbetarförfattare. Hans klara och knappa stilkonst präglar skildringarna.

”Otaliga gånger hade jag, som barn och ungdom, vaknat och sömndrucken skymtat far dra på sig stövlarna eller mor stå i underkjolen och slamra med spisringarna, medan det ännu i timmar var svart och tyst i de andra statkåkarna vid gården.”

I Här är min hand fortsätter den för sin tid kontroversiella berättelsen om statarpojken Lars Hård. Den gavs ut första gången 1942 och tar vid där romanen Jag Lars Hård slutade. Jan Fridegård (1897-1968), statarson från Uppland, är en av Sveriges stora arbetarförfattare. Hans klara och knappa stilkonst präglar skildringarna.

”Skaparen satt på ett berg och tillverkade kråkor. Ett dussintal var redan färdiga och satt kraxande i den närmaste dungen. Från början hade skaparen tänkt att det kunde räcka med tolv som kunde bilda sex par. Men så fick han en känsla av att det skulle bli alltför enkelt och välordnat på det viset. Det borde finnas en trettonde som var ensam och kanske olycklig. Den kunde oroa de andra med sin ensamhet och deras egen lycka skulle få större värde för dem när de såg den ensamma. Utan offer kunde inte ens skaparen tänka sig sin skapelse.”

Jan Fridegård, en av våra mest lästa och folkkära författare, föddes den 14 juni 1897 på Hjulsta gård i sydvästra Uppland. Han var son till statdrängen Johan Alfred Johansson och dennes hustru Lovisa. Familjen bodde en i tid i Boglösa socken och flyttade 1903 till Övergrans socken och Katrinelunds herrgård, där fadern blev ladugårdsförman. Det är från den trakten som Fridegård hämtat de flesta motiven för sina skildringar.

Jan Fridegård debuterade 1933 med En natt i juni. Kort därefter gav han ut den starkt självbiografiska romantrilogin om Lars Hård (1940–49). Johan Vallareman och andra sagor utkom för första gången 1952.

”Antikvariatet var inte mer än fyr golvmeter mellan bokhyllorna. Som disk tjänstgjorde ett skrivbord försett med en rulle omslagsppapper, en bunt snören och en svartgul plåtlåda för kassan. En stol med stoppad sits stod i ett hörn för eventuella kunders bekvämlighet. Affärens lyckokatt, som skötte sin tjänst uselt, låg nästan alltid i stolen och vaknade endast för att äta eller skutta in i rummet innanför om en besökare förde hund med sig.”

(Ur Det röda bokverket)

Jan Fridegård, en av våra mest lästa och folkkära författare, föddes den 14 juni 1897 på Hjulsta gård i sydvästra Uppland. Han var son till statdrängen Johan Alfred Johansson och dennes hustru Lovisa. Familjen bodde en i tid i Boglösa socken och flyttade 1903 till Övergrans socken och Katrinelunds herrgård, där fadern blev ladugårdsförman. Det är från den trakten som Fridegård hämtat de flesta motiven för sina skildringar.

Jan Fridegård debuterade 1933 med En natt i juni. Kort därefter gav han ut den starkt självbiografiska romantrilogin om Lars Hård (1940–49). Novellsamlingen Kvarnbudet utkom för första gången 1944.