J.F. Wren – författare

Mildred öppnade ögonen. Vad var det som hade hänt? Var befann hon sig? Långsamt kom medvetandet tillbaka till henne, svepte över henne likt en störtflod. Portalen, legendstenarna. Hon vred på huvudet, var fanns Bogard och alla hennes vänner? Ett ljudligt gnisslande fick henne att vrida huvudet åt andra hållet. I det svaga ljuset som föll in från ett litet hål långt upp i taket såg hon skrovliga stenväggar och ett smutsigt stengolv. Det låg vedervärdiga saker överallt, benknotor blandat med vad som såg ut att vara ruttnande halm. Stanken slog emot henne, som om hennes luktsinne varit bedövat innan. En massiv järndörr höll på att svänga upp. Hon såg något röra sig i ögonvrån, men släppte inte dörren med blicken. Ett par röda ögon var det första hon såg, sedan klarnade konturerna

Agnes och de andra samlades vid en stenkaj. Det sista skeppet som hämtat dvärgarna var precis på väg att lägga ut. Då hördes en dov röst: Agnes, vi far nu. Vid bergens alla andar, vi måste rädda Bogard och hertiginnan. Vid alla avgrundsdemoner!

Agnes såg bara ett stort skägg som fladdrade i vinden. Solen hade brutit fram och lyste henne rakt i ögonen. Hon förstod att det var Rofoir som hälsat henne. Ett pirr i hennes huvud, följt av en skarp röst, skar genom allt. "Det är bråttom, Agnes. Era vänner är under attack och de behöver er hjälp. De fördömda mörkermagikerna har hittat lägret din farmor och alla andra befinner sig i."

Ljusbringaren är den första boken av två som utgör den femte delen i Sägnen om Amornia. De fyra första böckerna i serien  Stenbrons hemlighet, Den röda spiran, Silverdrakens återkomst och Demondolken har blivit uppskattade av såväl läsare som kritiker. 

With a sense of déjà vu, Agnes packed her things. She was going to be staying with her grandmother in Hova again. She picked up her fully packed suitcase and as she started to go downstairs the thoughts began running through her head. It was as if something was missing, something she ought to remember. Something hideously black. But for the life of her she couldn’t remember what.In the top of the tower on the smaller of the islands that made up the Samloqs sat that night’s watch. He looked up at the starry sky through the opening that was the tower’s only window – and there, something was there. A giant black shadow swooped past and blocked out the light. The preacher shuddered. The next moment he almost fell out of the tower. The creature high above him had turned, revealing an enormous pair of wings and clouds of sooty black smoke billowing from its nostrils.Naz-Halham could not erase the Sibyl’s words from his mind. “The time is come when I, Moros, shall rise and break my bonds. I enjoin upon thee to ally thyself with the people from the sea, whose arrival in Amornia has been prophesied since before my sisters and brothers fettered my person with their treacherous chains.”

With a sense of déjà vu, Agnes packed her things. She was going to be staying with her grandmother in Hova again. She picked up her fully packed suitcase and as she started to go downstairs the thoughts began running through her head. It was as if something was missing, something she ought to remember. Something hideously black. But for the life of her she couldn’t remember what.In the top of the tower on the smaller of the islands that made up the Samloqs sat that night’s watch. He looked up at the starry sky through the opening that was the tower’s only window – and there, something was there. A giant black shadow swooped past and blocked out the light. The preacher shuddered. The next moment he almost fell out of the tower. The creature high above him had turned, revealing an enormous pair of wings and clouds of sooty black smoke billowing from its nostrils.Naz-Halham could not erase the Sibyl’s words from his mind. “The time is come when I, Moros, shall rise and break my bonds. I enjoin upon thee to ally thyself with the people from the sea, whose arrival in Amornia has been prophesied since before my sisters and brothers fettered my person with their treacherous chains.”

Mildred öppnade ögonen. Vad var det som hade hänt? Var befann hon sig? Långsamt kom medvetandet tillbaka till henne, svepte över henne likt en störtflod. Portalen, legendstenarna. Hon vred på huvudet, var fanns Bogard och alla hennes vänner? Ett ljudligt gnisslande fick henne att vrida huvudet åt andra hållet. I det svaga ljuset som föll in från ett litet hål långt upp i taket såg hon skrovliga stenväggar och ett smutsigt stengolv. Det låg vedervärdiga saker överallt, benknotor blandat med vad som såg ut att vara ruttnande halm. Stanken slog emot henne, som om hennes luktsinne varit bedövat innan. En massiv järndörr höll på att svänga upp. Hon såg något röra sig i ögonvrån, men släppte inte dörren med blicken. Ett par röda ögon var det första hon såg, sedan klarnade konturerna 

Agnes och de andra samlades vid en stenkaj. Det sista skeppet som hämtat dvärgarna var precis på väg att lägga ut. Då hördes en dov röst: Agnes, vi far nu. Vid bergens alla andar, vi måste rädda Bogard och hertiginnan. Vid alla avgrundsdemoner! 

Agnes såg bara ett stort skägg som fladdrade i vinden. Solen hade brutit fram och lyste henne rakt i ögonen. Hon förstod att det var Rofoir som hälsat henne. Ett pirr i hennes huvud, följt av en skarp röst, skar genom allt. "Det är bråttom, Agnes. Era vänner är under attack och de behöver er hjälp. De fördömda mörkermagikerna har hittat lägret din farmor och alla andra befinner sig i."

Ljusbringaren är den första boken av två som utgör den femte delen i Sägnen om Amornia. De fyra första böckerna i serien  Stenbrons hemlighet, Den röda spiran, Silverdrakens återkomst och Demondolken har blivit uppskattade av såväl läsare som kritiker.