Johanna Frid – författare

Svärdotter och svärmor möts på en flygplats. Under ett dygn inväntar de ett försenat plan och alltefter timmarna går blir konfrontationerna mer obönhörliga. Vad händer när man inser att man plötsligt är tre personer i en parrelation?

”Jag var inte tillfångatagen. Jag satt inte gisslan. Jag var inte i helvetet. Det var inte djävulen som slagit sig ner vid mitt bord för ett kort småprat. Djävulen hade bockfot. Djävulen drack inte päronfestis. Haralds mamma var en helt vanlig kvinna som ville träffa sin son efter att han tillbringat sex veckor på ett behandlingshem i norska fjällen. Den stora frågan var varför jag var där och vill träffa hennes son efter att han tillbringat sex veckor på ett behandlingshem i norska fjällen.”

Haralds mamma är Johanna Frids återkomst efter genombrottsromanen Nora eller Brinn Oslo brinn.

Svärdotter och svärmor möts på en flygplats. Under ett dygn inväntar de ett försenat plan och alltefter timmarna går blir konfrontationerna mer obönhörliga. Vad händer när man inser att man plötsligt är tre personer i en parrelation?

”Jag var inte tillfångatagen. Jag satt inte gisslan. Jag var inte i helvetet. Det var inte djävulen som slagit sig ner vid mitt bord för ett kort småprat. Djävulen hade bockfot. Djävulen drack inte päronfestis. Haralds mamma var en helt vanlig kvinna som ville träffa sin son efter att han tillbringat sex veckor på ett behandlingshem i norska fjällen. Den stora frågan var varför jag var där och vill träffa hennes son efter att han tillbringat sex veckor på ett behandlingshem i norska fjällen.”

Haralds mamma är Johanna Frids återkomst efter genombrottsromanen Nora eller Brinn Oslo brinn.

En familj dog i en brand i Florida för femton år sen. Vad var det som hände? Och vem var dottern Marianne? Radiojournalisten Eric, som fortfarande väntar på sitt scoop och sitt Pulitzer-pris, bestämmer sig för att ta reda på sanningen – eller något som ligger så nära den som möjligt. Ett tvillingpar som skiljs vid födseln, eldsvådor och falska identiteter kommer att spela avgörande roller i jakten på Marianne.

Marianne? är inte bara en true crime-roman, utan också en kärleksfull undersökning av några av de viktigaste kvinnliga relationerna: till modersgestalten, barndomsvännen, den vuxna väninnan. Precist och med Johanna Frids sedvanliga humor och skärpa.

I Lina Wolffs roman De polyglotta älskarna längtar en av huvud­karaktärerna, Max Lamas, efter en kvinna som likt honom själv kan förhålla sig på ett flerspråkigt sätt till omgivningen. Han lägger stort symbolvärde i att behärska många språk – och associerar detta med gränsöverskridande skönhet, mod och vidsynthet. Som karaktär är han egentligen rätt irriterande, när han ställer det okända och mystiska hos en kvinna han ännu inte träffat mot den egna hustruns själv­tillräckliga vardaglighet. Men någonting i hans fåfänga jakt grep tag i mig – någonstans där fanns en djup insikt om verkligheten. Den kan aldrig fullt ut förstås på enbart ett språk. Vilket språk vi väljer att gestalta den på färgar också vårt sätt att värdera den. I det här numret ägnar vi oss åt den flerspråkiga dikten och dess förmåga att komma åt de aspekter av livet och konsten som ett enspråkigt tilltal kanske inte klarar av. Elisabeth Friis och Karin Nykvist, båda docenter i litteraturvetenskap vid Lunds universitet, är gästredaktörer för detta intressanta och i tiden högst relevanta tema. I introduktionstexten ”En allvarsam lek” berättar de mer. Numret rymmer också Jenny Högströms text om att översätta Leslie Kaplan, Mats Granbergs artikel om den bortglömde modernisten Ebbe Linde, Lenny Clarhälls konstverk som inspirerats av två dikter ur Catharina Gripenbergs senaste diktsamling, nyskrivna dikter av Johanna Nihlén och Julia Boström – och så, som alltid, en rejäl dos lyrikkritik. Förra numret av Lyrikvännen ägnade vi till stor del åt Ann Jäderlunds poesi. Hennes diktsamling, djupa kärlek ingen, var en av de nominerade till Sveriges Radios lyrikpris 2016. De övriga fyra nominerade, Birgitta Lillpers Anteckningar om hö, Lars Noréns Stoft, Catharina Gripenbergs Handbok att bära till en dräkt och Pär Hanssons Kajak är alla recenserade i detta nummer av Lyrikvännen. Vem som vann? Det fick vi precis reda på, men det kanske inte är huvudpoängen med ett pris som har flera nominerade?

ps – men det är allt annat än ett ps. Det är svårt att få på pränt den oändliga ledsamhet som drabbat oss här på redaktionen efter beskedet om Jacques Werups död. För oss var han – som för så många andra – poeten med så många lyriska oneliners att det skulle räcka för att fylla hela tidskriftsnumret; författaren vi som förlag gjort två böcker tillsammans med, men framför allt bara Jacques – alltid öppen och varm, ständigt med ett fikabröd under armen när han kom på något av sina många besök hit till redaktionen. Ibland kunde det kännas nästan för privat eller abrupt när han kom instormandes med ett ”Marie! Du har väl inte skiljt dig?” eller något liknande. Men han ville aldrig prata om något annat än det allra mest väsentliga: hälsan, kärleken, barnen, skrivandet – döden. Sådan var ju också hans diktning. Vi är glada att vi aldrig kan förlora den.

Marie Pettersson

Av vad består en familj? Hundar och exkærester? Biologi, blod och papirer? Materiella ting som sommarhus, bord och stolar? Är familjen ett solitt begrepp eller utgörs den bara av en räcka slumpartade performativa handlingar? I sin debutbok Familieepos utmanar Johanna Frid och Gordana Spasic familjen som idé och föreställning, och den bild som skrivs fram av de enda band man inte själv kan välja är allt annat än idyllisk. De två diktjagen i Familieepos är i ständig rörelse, mellan barndom och vuxenhet, kærlighed och ensamhet, Stockholm, Malmö och København. Inte minst är språket i sig i förflyttning: dikterna rör sig gränslöst mellan svenska och danska, inte sällan mitt i en mening. Med flerspråkigheten som grepp och det kollektiva skrivandet som form har Johanna Frid och Gordana Spasic skapat något helt nytt i den samtida poesin: ett epos för en splittrad värld.