Jonas Brun – författare

"[E]n ljus beskrivning av en mors resa genom glömskans mörker" Göteborgs-Posten

"Många böcker har jag läst om anhörigskapet vid demenssjukdom, än fler berättelser har jag lyssnat till i samtal. Den här boken kommer jag att bära med mig mer än någon annan. Den berör så djupt och Brun berättar så mänskligt." UNT

"Och visst är det en paradox att smärtpunkterna, ja rentav känslan av Guds frånvaro kan frammana något så vackert och hoppfullt som denna roman. Men så är det ju också med författarskap som djupnar, där orden laddas av allt större erfarenhet, närvaro och mänsklig blick." Svenska Dagbladet

Det börjar vid slutet. En mamma är död. Det slutar vid början. Innan rädslan när Jonas och hans pappa märker det hon själv redan anar. Kortspelet hon förlorar gång på gång. Lunchen som lagas direkt efter frukost. Kassar som fylls med fel saker, örhängen, julkort och skoluppsatser. Försommarens syrener som inte längre väcker någon reaktion, eftersom hon inte längre minns att de doftar. En gång, innan hon började glömma, arbetade hon själv med minnet. Nu är hon yngst på demensboendet.

En person som glömt vem hon är, finns hon kvar? Är det samma människa fastän personligheten bleknar bort? Och vad är störst? Minnet eller kärleken? Jonas Brun skriver om kampen med vården, om hjärnans vindlingar, om förtvivlan och tröst i vardagen med Alzheimers sjukdom.

"Hon minns inte" är en skildring av minnesförlust och en memoar, en månggrenad berättelse om en mor som skrivs tillbaka till livet.

Att dyka har stora likheter med att försvinna in i natten. Båda rörelserna är plötsliga och våldsamma och resultatet är ett uppslukande. En stor skillnad kvarstår dock:Varje gång han dök ner i vattnet kom han upp igen. Ur natten, däremot, har han hittills aldrig hittat ut.

En snönatt i början av 1990-talet kliver två pojkar in i en röd bil. De kommer aldrig tillbaka. Kompisen Erik är den sista som ser dem. Många år senare hittas kvarlevorna av en människa i villakvarteret där han växte upp och Erik försöker samla berättelsen om barndomen och om den Erik som försvann. Erik bor med sina föräldrar i drömhuset som är en kärleksgåva från en pappa till en mamma, de två som älskar varandra så mycket att ingen annan får plats. Mest tycker Erik om att vara hos sin bästa vän som också heter Erik och hans bullriga familj. Erik och Erik leker med lego, åker snowracer och dyrkar Michael Jackson, popstjärnan med månstegen. Då och då skickar vännen Eriks frånvarande pappa märkliga presenter. En sådan present är datorspelet Shadowland som får en sällsam dragningskraft på pojkarna. De blir de två spelfigurerna Tommi och Lo-Lo, som tillsammans ska besegra den onde doktor Shadow. Med en back-up kan man inte dö. Med en back- up är man säker. Men spel och verklighet är inte samma sak. När den nye pojken Marcus börjar i klassen förändras allt. Erik blir lämnad ensam i det stora huset. En pappa störtar från himlen och två pojkar försvinner i natten.

I Det amfibiska hjärtat placeras vi hundra år tillbaka i tiden, till början av nittonhundratalet. Platsen är ett nordeuropeiskt universitet, där en ung zoolog, T, för anteckningar om sitt liv och sin forskning.

”Allting har kommit ur havet. En dag kan det välja att återvända.”

Så skriver T sedan han funnit en gammal plansch på sin institution föreställande ett för honom okänt djur: amfibien. T:s beundrade mentor, professor M, har dragit sig tillbaka och lämnat honom i en allt större isolering och osäkerhet, men den havslevande, dubbelkönade amfibien väcker hans fascination, ja snart en besatthet, och sökandet efter den får honom att resa söderut. Han beger sig först till Vatikanens bibliotek i Rom, där forskningen i äldre zoologiska verk leder honom tillbaka till antiken – men ensamheten och frågorna tätnar, samtidigt som idealbilden av amfibien växer sig allt starkare: en utopisk flockvarelse som inte känner individens avskildhet, en obegränsad androgyn, en gryningens hemliga landstigare, en okänd släkting… Finns amfibierna eller är de en fantasi? Vill de honom något?

T:s efterlämnade anteckningar, och ett upphittat ”bestiarium” påbörjat av professor M om allehanda dubbelexistenser, bildar tillsammans en sannskyldig äventyrsberättelse, spännande och sorgsen på samma gång, om längtan efter att förlora sig själv.

Sommaren är ovanligt het. På radion går Sinéad O'Connors Nothing compares 2 U i ständig loop. Stewe är på landet med sina föräldrar, tristessen och hemligheterna är lika tryckande som värmen. Men i det tomma lantstället en bit ner för älven har någon flyttat in, en äldre kille med solblont hår. Deras blickar hakar i varandras.

Många år senare möts Stewe och John igen. De har förvandlats men hålls fortfarande samman av sommaren de delade, den som fick ett ödesdigert slut.

Jonas Bruns Ingen jämfört med dig är en roman om den första förälskelsen och om sådant som inte ens eld kan sudda ut.

"[E]n ljus beskrivning av en mors resa genom glömskans mörker" Göteborgs-Posten

"Många böcker har jag läst om anhörigskapet vid demenssjukdom, än fler berättelser har jag lyssnat till i samtal. Den här boken kommer jag att bära med mig mer än någon annan. Den berör så djupt och Brun berättar så mänskligt." UNT

"Och visst är det en paradox att smärtpunkterna, ja rentav känslan av Guds frånvaro kan frammana något så vackert och hoppfullt som denna roman. Men så är det ju också med författarskap som djupnar, där orden laddas av allt större erfarenhet, närvaro och mänsklig blick." Svenska Dagbladet

Det börjar vid slutet. En mamma är död. Det slutar vid början. Innan rädslan när Jonas och hans pappa märker det hon själv redan anar. Kortspelet hon förlorar gång på gång. Lunchen som lagas direkt efter frukost. Kassar som fylls med fel saker, örhängen, julkort och skoluppsatser. Försommarens syrener som inte längre väcker någon reaktion, eftersom hon inte längre minns att de doftar. En gång, innan hon började glömma, arbetade hon själv med minnet. Nu är hon yngst på demensboendet.

En person som glömt vem hon är, finns hon kvar? Är det samma människa fastän personligheten bleknar bort? Och vad är störst? Minnet eller kärleken? Jonas Brun skriver om kampen med vården, om hjärnans vindlingar, om förtvivlan och tröst i vardagen med Alzheimers sjukdom.

"Hon minns inte" är en skildring av minnesförlust och en memoar, en månggrenad berättelse om en mor som skrivs tillbaka till livet.

"[E]n ljus beskrivning av en mors resa genom glömskans mörker" Göteborgs-Posten

"Många böcker har jag läst om anhörigskapet vid demenssjukdom, än fler berättelser har jag lyssnat till i samtal. Den här boken kommer jag att bära med mig mer än någon annan. Den berör så djupt och Brun berättar så mänskligt." UNT

"Och visst är det en paradox att smärtpunkterna, ja rentav känslan av Guds frånvaro kan frammana något så vackert och hoppfullt som denna roman. Men så är det ju också med författarskap som djupnar, där orden laddas av allt större erfarenhet, närvaro och mänsklig blick." Svenska Dagbladet

Det börjar vid slutet. En mamma är död. Det slutar vid början. Innan rädslan när Jonas och hans pappa märker det hon själv redan anar. Kortspelet hon förlorar gång på gång. Lunchen som lagas direkt efter frukost. Kassar som fylls med fel saker, örhängen, julkort och skoluppsatser. Försommarens syrener som inte längre väcker någon reaktion, eftersom hon inte längre minns att de doftar. En gång, innan hon började glömma, arbetade hon själv med minnet. Nu är hon yngst på demensboendet.

En person som glömt vem hon är, finns hon kvar? Är det samma människa fastän personligheten bleknar bort? Och vad är störst? Minnet eller kärleken? Jonas Brun skriver om kampen med vården, om hjärnans vindlingar, om förtvivlan och tröst i vardagen med Alzheimers sjukdom.

"Hon minns inte" är en skildring av minnesförlust och en memoar, en månggrenad berättelse om en mor som skrivs tillbaka till livet.

Jonas Bruns första bok var en sommarlovsskildring, där barnets ensamhet och fantasins räddande kraft stod i centrum. Den diktsamling han därefter gav ut beskrev ett sökande kring hemhörighet, ensamhet och längtan i staden, i rymden. I hans nya bok placeras vi hundra år tillbaka i tiden, till början av nittonhundratalet. Platsen är ett nordeuropeiskt universitet, där en ung zoolog, T, för anteckningar om sitt liv och sin forskning.

Allting har kommit ur havet. En dag kan det välja att återvända.

Så skriver T sedan han funnit en gammal plansch på sin institution föreställande ett för honom okänt djur: amfibien. T:s beundrade mentor, professor M, har dragit sig tillbaka och lämnat honom i en allt större isolering och osäkerhet, men den havslevande, dubbelkönade amfibien väcker hans fascination, ja snart en besatthet, och sökandet efter den får honom att resa söderut. Han beger sig först till Vatikanens bibliotek i Rom, där forskningen i äldre zoologiska verk leder honom tillbaka till antiken men ensamheten och frågorna tätnar, samtidigt som idealbilden av amfibien växer sig allt starkare: en utopisk flockvarelse som inte känner individens avskildhet, en obegränsad androgyn, en gryningens hemliga landstigare, en okänd släkting Finns amfibierna eller är de en fantasi? Vill de honom något?

T:s efterlämnade anteckningar, och ett upphittat bestiarium påbörjat av professor M om allehanda dubbelexistenser, bildar tillsammans en sannskyldig äventyrsberättelse, spännande och sorgsen på samma gång, om längtan efter att förlora sig själv.

Omsorgen bär samhället på sina axlar, den är tätt inkilad mellan människorna, den märks i både de största och de minsta tingen och ändå är den osynlig. Omsorg är en old-school diktsamling uppbyggd av enskilda dikter med titlar, som alla visar var sin facett av omsorg. Omsorg beskriver omsorgen i vardagen, i ett vårdyrke, i radhusträdgården, på smekmånad i Venedig, på en mors demensboende. Det är en bok om omsorgen när den blomstrar, när den överraskar, när den spricker och när den bara lämnat sorg kvar.

Omsorg är Jonas Bruns nionde bok och femte diktsamling sedan debuten 2004. Hans senaste roman Ingen jämfört med dig toppade Dagens Nyheters kritikerlista och hans böcker har tilldelats flera priser, såsom Mare Kandres minnespris, Sveriges Radios romanpris och De Nios vinterpris. Jonas Brun är vid sidan av sitt uppmärksammade författarskap verksam som psykolog.

Allt som finns i världen ger människan ett namn. Fåglarna under himlen, växterna i trädgården, grundämnena, miljögifterna och det nyfödda barnet. Eller finns det en musik som ännu ingenting heter? Namn är Jonas Bruns sjätte diktsamling.

Jonas Brun är författare till en rad uppmärksammade och prisbelönta böcker. Han är också verksam som neuropsykolog och som översättare av bland annat Nobelpristagaren Louise Glück. Namn är hans sjätte diktsamling.