Karin Englund – författare

Som arkivland är Sverige närmast unikt. I andra länder finns få motsvarigheter till de organisationer som har till syfte att bevara arkiv från föreningar och verksamheter, och dessutom göra dem tillgängliga för allmänhet och forskare. I de enskilda arkiven finns stora mängder av arkivmaterial samlat: mötesprotokoll och deltagarlistor varvas med personliga brev och privata handlingar, verksamhetsberättelser och redogörelser för arrangemang med klippböcker och fotoalbum. I denna bok står de enskilda arkivens särart i fokus med avseende på såväl innehåll som struktur och arbetssätt.Enskilda arkiv är både ett stöd i ordnings- och förteckningsarbetet och en guide i bevarandefrågor av arkivhandlingar, oavsett medium och material. Den vänder sig till studenter inom arkivvetenskap, till arkivarier och arkivassistenter som arbetar med arkivbestånd, dokumentation och rådgivning, samt till personer verksamma inom förenings-, folkrörelse- och näringslivsarkiv.

Mamma stod och strök tvätt medan pappa lagade mat. Pelle hade slagit sig ned med tuschpennor och målarbok vid köksbordet. ''Det är ingen av er som har råkat hitta Valborgs guldarmband?'' frågade mamma plötsligt och vek ihop en av Pelles tröjor. ''Hon har tydligen tappat det.'' Kajsa skakade på huvudet. ''Skulle det vara här i närheten eller?'' Hon spolade fram kallvatten i kranen och hällde upp. Tjugotre stod det i glasets botten. Ett av de högsta numren. ''Hon visste inte'', sa mamma och sträckte sig efter nästa plagg i högen. ''Men ni kan väl hålla ögonen öppna.'' ''Visst'', sa Pelle och hoppade i nästa sekund jättehögt när Kajsa med en smäll dängde glaset i diskbänken. ''Nu vet jag!!'' utbrast hon ivrigt medan mamma småmuttrande inspekterade glaset för att se om det klarat den våldsamma hanteringen. ''Såklart! Det är ju en deckarklubb vi ska bilda.'' Med ett försvunnet armband. Så börjar historien om deckarklubben Spanarna. Det är tur att sommarlovet snart står för dörren för hur skulle de fyra barnen annars hinna både leka och tälta och spana på mystiska personer? För sådana finns och deras antal växer efter hand. Men också vänskap kan finnas överallt och ibland på de mest oväntade ställen. Sommaren i mitten av nittiotalet blir en sommar fylld av spänning och äventyr men den ger även barnen insikt om att det är genom samarbete som man lyckas bäst. Spanarna, samlingsvolymen innehåller de tre delarna Inbrottstjuven, Rånet och Bränderna.

Så fort Andreas hade fått höra att vaktmästaren sett ett spöke i kyrkan så ville han dit och leta. Mig skulle han förstås ha med, precis som vanligt. Jag trodde ju egentligen inte på spöken men tyckte ändå att det kändes skrämmande. Men om vi inte tagit oss till kyrkogården den där gången så hade den här berättelsen aldrig blivit skriven. Kanske det hade varit lika bra förresten, jag vet knappt längre. Det är så mycket konstigt som hänt på sistone, en del tydligen bara i min hjärna.Så den här historien är lika mycket ett sätt att berätta om min bror som ett stöd för mitt eget minne. Och det är viktigt att jag skriver nu för i morgon kan det vara för sent. Då kan jag vara någon annan.

Torsdag den tjugoandra augusti. Skolstart årskurs sex. Gunilla knackade med whiteboard-pennan i katedern för att påkalla klassens uppmärksamhet. Jojo vände sig om och upptäckte till sin förvåning att det stod en ny kille framme vid katedern. Hur länge hade han varit där? Killen hade röd fotbollströja över en långärmad vit t-shirt, avklippta jeansshorts och välanvända gympadojor. Håret var ljust och ganska kort. - Det här är Emma, sa Gunilla och la en hand på axeln på killen som tydligen var en tjej. Hon börjar i er klass idag. Jojo stortrivs med sitt liv. Med kojan och musketörerna, cykelturerna genom skogen och till ruinen. Brännsbollsmatcherna de spelar. När Emma börjar i klassen och Jojo får med henne i gänget blir fotbollsmatcherna fler, cykelturerna längre och livet äventyrligare. Emma är Jojos like, hennes bästis. Men ju mer tid Jojo tillbringar med Emma, desto mindre tid finns för annat och det är inte längre så lätt att vara en god musketör.

Så fort Andreas hade fått höra att vaktmästaren sett ett spöke i kyrkan så ville han dit och leta. Mig skulle han förstås ha med, precis som vanligt. Jag trodde ju egentligen inte på spöken men tyckte ändå att det kändes skrämmande. Men om vi inte tagit oss till kyrkogården den där gången så hade den här berättelsen aldrig blivit skriven. Kanske det hade varit lika bra förresten, jag vet knappt längre. Det är så mycket konstigt som hänt på sistone, en del tydligen bara i min hjärna. Så den här historien är lika mycket ett sätt att berätta om min bror som ett stöd för mitt eget minne. Och det är viktigt att jag skriver nu för i morgon kan det vara för sent. Då kan jag vara någon annan.