Karl Daniel Törnkvist – författare

Karl Daniel Törnkvist debuterar med en kompromisslös diktsamling.vilka var vi?Som vårdar ingensom förblir ingenAllt som sjunker till vardagtill mänskligt golvallt som sägsdet avskurna som sprattlar i det som sägsingen annan stansvar kom det ifrån?aldrig någonstansbara så avskuret mycket härså djupt ohördatalar vi vidarein i det ohörda, ogråtnaRösterna i Himlen sjunger en sorgesång om arbete och omvårdnad, slitgöra som ärvts ner genom generationer. Kroppens nednötande som ger inre kontaktlöshet, slutenhet. Men kören sjunger också om det som återstår. Livskraften som gång på gång sviks, men förblir. Sorgesången blir till en kampsång hörd genom väggar av år, decennier, kanske mer, men som om det gällde en brusten röst i lägenheten intill.

Giv oss Bröd men giv oss också Rosor, ropade strejkande amerikanska textilarbetare på 1910-talet. Brödet är det materiella, Rosorna det själsliga. Så säg att vi har Brödspråk och Rosspråk, samt en upplevelse av att det inte står rätt till med någotdera — att ens själva uppdelningen är förstockande: Vad ta sig till?

Katedral av förtret är att inte ha ett jobb att gå till, men att gå bland fjolårslöv, stubbar och stammar, och sätta sig därinne mittibland träden. Katedral av förtret är orden som inte flyger — de störtar och får släpas ut. Katedral av förtret är att krossas för att kunna tala ett språk som hör dig.

Giv oss Bröd men giv oss också Rosor, ropade strejkande amerikanska textilarbetare på 1910-talet. Brödet är det materiella, Rosorna det själsliga. Så säg att vi har Brödspråk och Rosspråk, samt en upplevelse av att det inte står rätt till med någotdera — att ens själva uppdelningen är förstockande: Vad ta sig till?

Katedral av förtret är att inte ha ett jobb att gå till, men att gå bland fjolårslöv, stubbar och stammar, och sätta sig därinne mittibland träden. Katedral av förtret är orden som inte flyger — de störtar och får släpas ut. Katedral av förtret är att krossas för att kunna tala ett språk som hör dig.

Karl Daniel Törnkvist debuterar med en kompromisslös diktsamling. vilka var vi? Som vårdar ingen som förblir ingen Allt som sjunker till vardag till mänskligt golv allt som sägs det avskurna som sprattlar i det som sägs ingen annan stans var kom det ifrån? aldrig någonstans bara så avskuret mycket här så djupt ohörda talar vi vidare in i det ohörda, ogråtna Rösterna i Himlen sjunger en sorgesång om arbete och omvårdnad, slitgöra som ärvts ner genom generationer. Kroppens nednötande som ger inre kontaktlöshet, slutenhet. Men kören sjunger också om det som återstår. Livskraften som gång på gång sviks, men förblir. Sorgesången blir till en kampsång hörd genom väggar av år, decennier, kanske mer, men som om det gällde en brusten röst i lägenheten intill.

"I gryningen

lågar flera ljus i lyktorna.

På ett av dem

står det fyra år av saknad

skrivet med röd penna,

texten har börjat lösas upp.

Vi vågar låta andra betyda så mycket för oss."

Karl Daniel Törnkvists tredje diktsamling pågår i parken och på pendeln. Ännu finns platser där en människa kan tillbringa den lilla dötid hon har kvar, bortom lönearbete och konsumtion. Här försöker ett diktjag rädda det som räddas kan. Genom en vresig vägran inför den falska tröstens platta språk uppstår skönhet, skörhet och buller.