Katie Eriksson – författare

En vetenskap och dess teorier byggs upp av begrepp som på olika sätt relaterar till varandra och beskriver vetenskapens sätt att se på den egna verksamheten. Tillsammans formar begreppen en syn på verkligheten som kan te sig mer eller mindre abstrakt, samtidigt som abstraktionsnivån också bidrar till att teorier kan ha såväl djup som omfång.Boken introducerar varför begreppsutveckling är viktigt inom vårdvetenskap, ett par metoder för begreppsutveckling samt hur reflektion och forskning om begrepp kan bidra till att vårdandet evidensbaseras. I huvuddelen av boken beskriver forskare från Sverige, Finland och Norge övergripande begrepp som exempelvis hälsa, miljö och personcentrerad vård, samt mer avgränsade begrepp som vila, vårdande kommunikation och tröst.Boken vänder sig till studerande i sjuksköterskeprogrammet och olika specialistsjuksköterskeprogram, men passar också andra yrkesgrupper i vårdande verksamheter och de som är intresserade av att förstå mer om vårdvetenskap i allmänhet, och om dess begrepp och språkanvändning i synnerhet.

Den primära uppgiften i vården är att hjälpa den lidande människan att leva trots sjukdom och att med alla medel lindra lidandet. Lidandet är inte ett abstrakt begrepp, utan det är den lidande människan och hela hennes livssituation som är vårdvetenskapens kärna. Den lidande människan är en bred tvärvetenskaplig genomgång av begreppet lidande och en beskrivning av det specifika lidandet inom vården.

Lidandet har under 1900-talet i hög grad reducerats till ett fysiskt begrepp förknippat med en sjukdomsdiagnos, det har berövats alla sina kulturella ramar, teknifierats och anonymiserats. Genom att flytta fokus från sjukdomsdiagnos och sjukdomssymtom till lidande återgår man till de grundläggande historiska förutsättningarna för allt vårdande, menar författaren. Det gäller även för den enskilda vårdaren att forma det egna meningssammanhanget och utveckla egna måttstockar för att kunna värdera vad god vård är. Vårdvetenskapen står därigenom inför ett paradigmskifte och dess teorikärna måste formas utifrån vårdandets ursprungliga idé, det vill säga barmhärtighets- och kärlekstanken.

Om författarenKatie Eriksson är i dag professor emerita men fortfarande verksam inom vårdvetenskaplig forskning och handledning. Hon var under 25 år professor i vårdvetenskap vid Åbo Akademi och initierade och byggde upp både utbildning och forskning på akademisk nivå.

Vårdande berör alla människor, och människan har en inneboende vilja att vårda. Det naturliga vårdandet är en naturlig del av människans liv men ibland behövs även olika former av yrkesmässigt vårdande.

Risken är stor att vårdandets innersta idé glöms bort i dagens högteknologiska hälso- och sjukvård, och att vårdandet i stället blir utövande av metoder. Det är viktigt att hålla vårdandets konst och de ursprungliga idéerna levande. Återinförandet av bådadera är nödvändigt för att vi ska kunna utveckla en varmare, mjukare och kvalitativt bättre vård.

Den vårdvetenskap som denna bok handlar om, och vars konturer man kan börja skönja, är en ny vetenskap med gamla traditioner. Det är en vetenskap som skapar nya visioner och möjligheter. Den har inga givna gränser, endast oanade möjligheter. Möjligheterna finns i utgångspunkterna: att vården är ett naturligt, ursprungligt mänskligt beteendemönster, att hälsa är en helhet och att vårdandet handlar om att föra vidare ett meningsbärande kulturmaterial som inte får gå förlorat i forskningsprocessen.

Vårdandets syfte är att hjälpa en annan människa att få vara och bli den hon är, samt att förmedla tro, hopp och kärlek genom att ansa, leka och lära.

Om författarenKatie Eriksson är i dag professor emerita men fortfarande verksam inom vårdvetenskaplig forskning och handledning. Hon var under 25 år professor i vårdvetenskap vid Åbo Akademi där hon initierade och byggde upp både utbildning och forskning på akademisk nivå.