” Jag måste gå rätt in i elden.” Så skriver Honorine Hermelin i ett brev till Hagar Olsson i juni 1931.

46 år senare sitter Honorine på Blomsterfondens äldreboende, tittar på gråsparvarna i busken utanför fönstret, äter fläskkarre i matsalen med de andra gamla och tänker tillbaka på sitt liv: barndomen utan mamma, äktenskapet med den danske författaren Vilhelm Grönbech, relationen med den passionerade Hagar och den långa stillsamma kärleken till Ada Nilsson, som hon arbetade och levde med i många år. Biträdena avlöser varandra. Eller gör de? Hon börjar få svårt att känna igen ansikten, och vågar inte längre fråga, kanske frågade hon nyss.

På Fogelstad kom hon att bli en central gestalt i en kvinnorörelse som förändrade det svenska 1900-talet. Nu är arbetet ochkampen över och det som återstår är att försöka förstå vem hon har varit, i sina egna ögon och i andras, och vad kärlek är.

Det här är inte en historisk roman om Fogelstadgruppen. Kerstin Norborg har studerat Honorine Hermelins brev och texter, men framför allt skapat sin egen Honorine, en kvinna som är både hård och skör, frågande och insisterande. Vi möter henne på en plats som hon har längtat till, men också fruktat. Ingen ser henne här, hon är vänd mot sig själv, mot drömmarna, vreden och längtan. Jag måste gå rätt in i elden är en roman om systerskap, åldrande och vad som blir kvar av ett liv.

”Jag är tacksam över Norborgs subtila och melankoliska porträtt av en hemlighetsfull kvinna, av längtan efter att kunna göra sig förstådd, och gjort just med en stark, genomsläpplig inlevelse. ”

Ulrika Milles, Dagens Nyheter

Hur berättar man när det knappast finns några minnen kvar och ingenting efterlämnat? Det börjar med en bild. Ett spädbarn ligger på ovanvåningen i ett hus och skriker. På nedervåningen ligger en mor som är svårt sjuk. Hon hör men kan ingenting göra. Eller hör hon? Det är där det måste börja. Ur den bilden växer berättelserna fram. Den om modern, Estrid, som flyttar till den lilla byn för att ta tjänst som skollärarinna och om hennes möte med bondsonen Johannes. Om barnen de får. Om bröstcancern, som så totalt förändrar deras liv. Men också den om det skrikande barnet, hon som lämnas bort medan syskonen får stanna hos fadern. Det är hon som i vuxen ålder försöker skriva sin familjs historia. Det handlar om längtan efter att få ingå i en berättelse, en helhet, och hur bristen på detta präglar en kvinnas hela liv.

Arvid är präst och prästson, och präglad av sin uppväxt i en sträng schartauansk miljö. En dag tystnar han i predikstolen, de ord som länge varit så självklara för honom har förvandlats till innehållslösa fraser. Det ekar tomt i Faderns hus, och hela Arvids värld rasar samman.

Arvid är präst och prästson, och präglad av sin uppväxt i en sträng schartauansk miljö. En dag tystnar han i predikstolen, de ord som länge varit så självklara för honom har förvandlats till innehållslösa fraser. Det ekar tomt i Faderns hus, och hela Arvids värld rasar samman.

Marie-Louise är syster till Carl-Fredrik Hill. Hon är tre år yngre än han och i ungdomen delar de intresset för måleriet, men när Carl beger sig till Stockholm och sedan också Paris för att måla, blir hon kvar hos familjen i Lund. Först efter broderns psykiska sammanbrott får Marie-Louise tillåtelse att resa till Paris för att hämta hem sin bror. Paradoxalt nog blir detta Marie-Louises första riktiga möjlighet att ge sig ut, komma bort från det instängda huset på Skomakargatan.I Paris möter hon Wilhelm, Carls vän och kollega, och mötet med honom och den brusande staden kommer att prägla resten av hennes liv. Det gör också de tavlor med blommande fruktträd som hon hittar i Carls övergivna ateljé. Marie-Louise både skräms och lockas av dem, de utstrålar något hon själv längtar till och förvägras i sitt eget liv. Men förebådar de också det sammanbrott och den sjukdom han sedan ska leva instängd i resten av sitt liv?Kring berättelsen om dessa få veckor i Paris med Wilhelm och de plågsamma besöken hos Carl på sjukhuset i Passy, väver Kerstin Norborg in minnen från Marie-Louises barndom och senare liv som hustru och mor i en borgerlig miljö i Stockholm.Det är en laddad, poetisk text med starka bilder som påminner om Hills målningar.

” Jag måste gå rätt in i elden.” Så skriver Honorine Hermelin i ett brev till Hagar Olsson i juni 1931.

46 år senare sitter Honorine på Blomsterfondens äldreboende, tittar på gråsparvarna i busken utanför fönstret, äter fläskkarre i matsalen med de andra gamla och tänker tillbaka på sitt liv: barndomen utan mamma, äktenskapet med den danske författaren Vilhelm Grönbech, relationen med den passionerade Hagar och den långa stillsamma kärleken till Ada Nilsson, som hon arbetade och levde med i många år. Biträdena avlöser varandra. Eller gör de? Hon börjar få svårt att känna igen ansikten, och vågar inte längre fråga, kanske frågade hon nyss.

På Fogelstad kom hon att bli en central gestalt i en kvinnorörelse som förändrade det svenska 1900-talet. Nu är arbetet ochkampen över och det som återstår är att försöka förstå vem hon har varit, i sina egna ögon och i andras, och vad kärlek är.

Det här är inte en historisk roman om Fogelstadgruppen. Kerstin Norborg har studerat Honorine Hermelins brev och texter, men framför allt skapat sin egen Honorine, en kvinna som är både hård och skör, frågande och insisterande. Vi möter henne på en plats som hon har längtat till, men också fruktat. Ingen ser henne här, hon är vänd mot sig själv, mot drömmarna, vreden och längtan. Jag måste gå rätt in i elden är en roman om systerskap, åldrande och vad som blir kvar av ett liv.

”Jag är tacksam över Norborgs subtila och melankoliska porträtt av en hemlighetsfull kvinna, av längtan efter att kunna göra sig förstådd, och gjort just med en stark, genomsläpplig inlevelse. ”

Ulrika Milles, Dagens Nyheter

Hur berättar man när det knappast finns några minnen kvar och ingenting efterlämnat? Det börjar med en bild. Ett spädbarn ligger på ovanvåningen i ett hus och skriker. På nedervåningen ligger en mor som är svårt sjuk. Hon hör men kan ingenting göra. Eller hör hon? Det är där det måste börja. Ur den bilden växer berättelserna fram. Den om modern, Estrid, som flyttar till den lilla byn för att ta tjänst som skollärarinna och om hennes möte med bondsonen Johannes. Om barnen de får. Om bröstcancern, som så totalt förändrar deras liv. Men också den om det skrikande barnet, hon som lämnas bort medan syskonen får stanna hos fadern. Det är hon som i vuxen ålder försöker skriva sin familjs historia. Det handlar om längtan efter att få ingå i en berättelse, en helhet, och hur bristen på detta präglar en kvinnas hela liv.

Arvid är präst och prästson, och präglad av sin uppväxt i en sträng schartauansk miljö. En dag tystnar han i predikstolen, de ord som länge varit så självklara för honom har förvandlats till innehållslösa fraser. Det ekar tomt i Faderns hus, och hela Arvids värld rasar samman.

Arvid är präst och prästson, och präglad av sin uppväxt i en sträng schartauansk miljö. En dag tystnar han i predikstolen, de ord som länge varit så självklara för honom har förvandlats till innehållslösa fraser. Det ekar tomt i Faderns hus, och hela Arvids värld rasar samman.

Marie-Louise är syster till Carl-Fredrik Hill. Hon är tre år yngre än han och i ungdomen delar de intresset för måleriet, men när Carl beger sig till Stockholm och sedan också Paris för att måla, blir hon kvar hos familjen i Lund. Först efter broderns psykiska sammanbrott får Marie-Louise tillåtelse att resa till Paris för att hämta hem sin bror. Paradoxalt nog blir detta Marie-Louises första riktiga möjlighet att ge sig ut, komma bort från det instängda huset på Skomakargatan.I Paris möter hon Wilhelm, Carls vän och kollega, och mötet med honom och den brusande staden kommer att prägla resten av hennes liv. Det gör också de tavlor med blommande fruktträd som hon hittar i Carls övergivna ateljé. Marie-Louise både skräms och lockas av dem, de utstrålar något hon själv längtar till och förvägras i sitt eget liv. Men förebådar de också det sammanbrott och den sjukdom han sedan ska leva instängd i resten av sitt liv?Kring berättelsen om dessa få veckor i Paris med Wilhelm och de plågsamma besöken hos Carl på sjukhuset i Passy, väver Kerstin Norborg in minnen från Marie-Louises barndom och senare liv som hustru och mor i en borgerlig miljö i Stockholm.Det är en laddad, poetisk text med starka bilder som påminner om Hills målningar.