Lars Gyllensten – författare

Varje tid har haft sin Don Juan, här berättas om en av dem.

Det började på 1600-talet i Spanien med en munk och dramatiker, som kallades Tirso de Molina. Han berättade om en självhärlig, övermodig Don Juan som trotsar Gud och människor och allt vett, och all anständighet – bara för trotsets skull. Han vet att han går mot fördömelse, men han står inte ut med att erkänna någon överhet. Tirso de Molina ville varna sin samtid – den stolta stormakten Spanien på väg mot sin undergång.Det är denne äldre Don Juan som Lars Gyllensten griper tillbaka på, den egenmäktige som går mot sin undergång därför att han inte kan annat, när han väl låtit sig gripas av viljan till makt och självhärlighet. I sitt följe har han en tjänare, Juanito eller Lille Johan, och han blir en Gyllenstens hjälte. Han är en svag och öppen människa, känslig och oregerlig, som dras till Don Juan därför att han vill övervinna sin svaghet och bli stark. Men det går illa med det programmet, Lille Johan får pröva om.

Makten, den mänskliga makten och självrådigheten förslår inte, den leder oss vilse om vi släpper den fri – så kan kanske sensmoralen i Gyllenstens historia formuleras. Men hans roman är samtidigt en spännande och munter berättelsen om två klipska skälmar, som det har roat honom att följa i spåren.

Det var en gång för mycket länge sedan en gammal grumlig kanal, som gled genom den ljuva grönskan i en mellansvensk småstad.    Det var en gång en söndag, det är länge sedan nu, en gammal ljuvlig söndag full av väntan på ingenting.    Barnen.    Då kom en morotsfärgad kanot sakta drivande på ytan, den lyste med sin grälla väv, en läskig strimma av färg som sävligt men säkert skar sig fram genom kanalens säckväv. En orangefärgad kanot ropade genom det gröna — den kom drivande med botten vänd upp. En död i skönhet, ack hur ljuv!    Titta pappa titta där! Vi ropade till den som satt bakom tidningen. Vi blev infösta. Mamma vakade över oss hennes orolighet var smittsam så vi kunde inte somna hon lugnade tröstade oss så vi började gråta. Pappa kom hem sent mamma skyndade honom till mötes och det låga sakta gjorde klart för oss att dom antingen inte hadde funnit honom eller att dom hadde funnit kroppen en kropp.    Sedan var det slut med allt kanotliv för resten av sommaren.

2006 gav Lars Gyllensten (1921-2006), efter en verklista på över trettio romaner och en hel del annat, ut en bok 2004 som till största delen består av andras ord. Ändå vill han kalla den för en "fragmentarisk intellektuell självbiografi". En regelrätt memoarbok om sitt liv har han redan skrivit, men nu handlar det istället om hans läsning - i form av ett urval ur den mängd citat han samlat sedan drygt sextio år tillbaka. Sådant man särskilt fäster sig vid i det man läser blir ju också till en slags spegelbild av en själv - uttryck för valfrändskap.   I förordet berättar han hur han redan under skoltiden upptäckte och intresserade sig för filosofiska frågor, och hur hans läsande sedan dess oftast handlat om ett sökande. Anteckningarna han sparat handlar till stor del om filosofi och om religion, men här finns också avdelningar om fysik och annan vetenskap, och naturligtvis om litteratur och skapande. Avdelningarna har rubriker som "Att bara tänka sig!", "Bland fysiker, snillen och svärmare", "Dikt, diktare och anfäktelser", "Livet är ett vanskligt äventyr". Hans förhoppning är att det som en gång fängslat honom också kan intressera andra. Det mesta som berört honom, menar han själv, rör allmänna och nästan naiva undranden och förundringar: "Vad i all sin dar är meningen med denna tvivelaktiga, tragikomiska men också underbara tillvaro? Finns det någon mening, som inte bara är vår egen godtyckliga fantasiskapelse? Vad skall livet användas till?"     Men boken består inte enbart av andras ord. Till många av utdragen har Lars Gyllensten fogat egna korta anteckningar eller längre kommentarer, och därigenom gått i dialog med denna kör av författarröster. Han bjuder också på egna teckningar - roliga och underfundiga - som tillkommit under årens lopp i form av en slags klotter, "anti-skriverier" till det seriösa skrivandet. Resultatet har blivit ett generöst och spännande montage, en vital och lustfylld tankebok.

Huvudpersonen i Lars Gyllenstens roman Kistbrev från 1998 är en man i femtioårsåldern som blivit kvar i ett gammalt bostadshus som hans farföräldrar och föräldrar ägt före honom. En dag finner han i en liten lägenhet på vinden en kista som visar sig innehålla brev, lappar med anteckningar, fotografier – skärvor av ett liv. Alltmer fängslad börjar han försöka rekonstruera och förstå "Kistmannens" liv och tankevärld, och olika händelser tar gestalt – bland annat ett möte med en utmanande kvinna i Sevilla och ett brutalt mord på en liten pojke. Samtidigt gör sig minnen ur rekonstruktörens eget liv påminda och han och "Kistmannen" flyter samman med varandra, byter plats...Liksom Lars Gyllenstens romaner Anteckningar från en vindskupa och Ljuset ur skuggornas värld gestaltar Kistbrev en minnesprocess. Den är ett drömspel med häftiga svängningar mellan svart komik och smärta, mellan upprymdhet och naken förtvivlan, för att ändå mynna ut i upprättelse och försoning – befrielse.

Lars Gyllensten (1921-2006) påpekar själv i sitt förord att de flesta ser på memoarer med misstänksamhet, och det med rätta. Tal i egen sak, skryt och tillrättalägganden. Men, skriver han också, samtidigt som minnet är korrumperat och inställsamt är det också självständigt, nyckfullt och hänsynslöst. Och det är i hög grad den här opålitligheten i minnets påhälsningar som han själv tagit till vara i sin bok. Friskt och fritt fram har han skrivit ner sånt som minnet behagat lämna till honom.   Här ryms berättelser om föräldrarna och hustrun och deras släkter och om uppväxten i 20- och 30-talets Stockholm, som är levande och kärleksfullt skildrad. Här finns kapitel om hans medicinska studier och forskning, om en mångfald vänskaper och om yrkeslivet både som forskare, debattör på Dagens Nyheter och författare. Lars Gyllensten har suttit i styrelsen för Sveriges Radio, Dramaten och Nobelstiftelsen och var under många år ledamot av Svenska Akademien. Han lämnade den i samband med Rushdieaffären. Gyllensten låter anekdoter, humoristiska kryddkorn, vidräkningar och sakligt redovisande avlösa vartannat också i skildringarna från dessa periodvis så dramatiska och konfliktfyllda verksamheter.

Jag tackar inte Gud – för den tror jag inte på. Jag prisar inte ödet – för det är ett hjärnspöke. Jag tackar inte slumpen – för den är en undanflykt. Jag tackar inte mina gamla föräldrar – för de var lika oskuldsfulla eller oansvariga för sina liv som jag själv. Jag tackar inte en enda jävel – allra minst mig själv.

En man lever i ett vindskontor ovanpå familjerna i de vanliga, välsituerade lägenheterna. Hans föräldrar är döda och en kvinna han en gång älskade har försvunnit ur hans liv. I ensamhet och desperation för han anteckningar, där han rasar och vädjar, provocerar och urskuldar sig. Han uppfattar sig som förlorad – ända tills det förflutna börjar tala till honom på hemlighetsfulla sätt.

Med anknytning till ”Anteckningar från källarhålet” gestaltar Lars Gyllensten i ”Anteckningar från en vindskupa” på ett skakande och gripande vis en modern reinkarnation av Dostojevskijs källarmänniska, formad av vår tids kriser, hot och utmaningar, som han uttrycker och försöker besvara på sitt sätt.

”Vi borde sörja, så att vi sörjde de döda upp ur gravarna! Och kunde vi inte sörja på detta sätt, så borde vi sörja oss själva till döds, ner till dem i underjorden. Vi borde älska så att vi frälste vår älskade från allt ont och förhärligade henne för evigt inom oss! Och kunde vi inte älska på detta sätt, så borde vi älska så hett och innerligt att vi förbrändes av smärtan att inte kunna älska som gudar.”

I denna roman bjuder Lars Gyllensten oss på en ovanlig baklängestur. I det första kapitlet håller huvudpersonen tal vid sin egen begravning och i slutkapitlet får vi vara med om hans födelse. Däremellan ger Gyllensten glimtar ur hans liv som mogen man och yngling.

Dessa bakvända memoarer formar sig till en djupgående livsrannsakan. År vi hemma i våra liv? Eller borde livet egentligen vara helt annorlunda skapt? Gyllenstens svar blir att vi inte rår över de villkor vi har att leva under. Men ändå är det just genom det som livet kastar oss in i som vi blir levande och upplever lycka. ”Baklängesminnen” handlar om förlägenhet och brist, ofta med drastisk humor – det en av Gyllenstens öppnaste, märkligaste och mest tillgängliga romaner.

Baklängesminnen utkom för första gången 1978 och är del av Lars Gyllenstens trilogi som kretsar kring religiös symbolik. Övriga två delar är Huvudskallebok (1981) samt Rätt och slätt (1983).

”Nu har nazismen slaknat här i landet, många saknar plötsligt ryggrad, stadga, springer efter andra friska piskor för sin slapphet.”

Författaren och akademiledamoten Lars Gyllensten (1921–2006) debuterade 1949 med debattboken ”Moderna myter” och skrev under sin livstid en mängd betydande romaner och essäsamlingar, ofta präglade av existentialism och djup insikt, samhällskritik och andliga resonemang. Carnivora är en experimentell och filosofisk samling korta historier och prosastycken, första gången utgiven 1953.

Lars Gyllenstens desperados är människor som klänger sig fast vid en trosbekännelse, har felaktiga kartor över livet – kartor som vilseleder och får dem som litar på dem att göra det onda. Genom att skildra den livsfientliga förvillelsen och stela fanatismen kan Gyllensten definiera sitt alternativ, ett livsdugligare och mer humant.

Gentemot den allvarstyngda trosvissheten ställer Gyllensten ”en viss lättsinnighet, en viss fräckhet och föränderlighet, ett slags mod och ett slags osentimental frånvaro av självömkan”, allt egenskaper ”till nytta för besinningen, lugnet, lyckan, samlevnaden, toleransen och de övriga snusförnuftigheterna … Dessa andliga övningar är några av skälen till att jag är författare”.

Detta filosofiska eller antifilosofiska tema, som Lars Gyllensten belyst ur en annan synvinkel i ”Sokrates död” är i novellerna i ”Desperados” gestaltade i en medvetet expressionistisk form – termen är Gyllenstens egen. Han skildrar sitt alternativ eller rättare sagt den attityd han bekämpar med den skärpa och det engagemang som gjorde Gyllenstens författarskap till ett av de mest angelägna i den svenska litteraturen.

”Jag heter Abraham. Det är mitt hela namn. Detta är min historia – en evighetshistoria.”

Pojken Abraham och hans mamma befinner sig på en båt, till synes utan mål och med havets påtagliga närvaro som medpassagerare. På skärgårdsbåten Framåt Gunga berättas sagor. Under Abrahams uppväxt hinner varje besättningsmedlems berättelse höras, i tur och ordning, och tillsammans med ljudet av maskinrummets metalliska stötar och havets stånkande bildas en övergivenhetens mosaik av röster. Det blå skeppet utkom för första gången 1950.

I första Mosebok kan man läsa att Vår Herre satte betyg på vad han hade gjort, när han väl var färdig med sin skapelse. Han påstod att allt var mycket bra.

I den här boken träffar vi på ett halvt dussin andar som har samlats för att komma underfund med om det där betyget verkligen kan vara riktigt. De är döda, de har levt här på jorden, där långt ifrån allt är bra. Varför ska man dö – är det bra, det? Hur ska man stå ut med allt lidande som finns? Ja – hur ska man leva, för att ens liv ska vara värt att leva, fast man har en hel del att gå igenom, och till sist måste dö?

Det är såna frågor som de ägnar sig åt. De vill rädda sitt liv, det som de har haft – och få det därhän att Vår Herre hade rätt.

De tar hjälp av idel berömdheter – Sankte Pär, Jerusalems Skomakare, Djävulen. Till och med Vår Herre själv kommer till tals, fast bara i referat – om man nu får tro det.

De berättar för varandra allsköns historier. Många människor möter oss, många öden, alla sorters äventyr och sällsamheter.

/Lars Gyllensten

Diarium spirituale – andlig dagbok – är ett slags utvecklingsroman. Den anknyter till gamla myter om hur livets makter utarmas och förödmjukas – ”nedstiger i dödsriket” – för att därigenom pånyttfödas och återföras till alstrandet och gemenskapen. I Diarium spirituale används mönstret för att skildra en modern människa, som övervinner sin isolering och meningslöshet genom att tillkämpa sig en ny syn på sig själv som delaktig i ett sammanhang och som därigenom når förnyad tillförsikt och helhet, en ny ”personlighet”.

”Hjältens” sökande speglas i bokens fragment – privata notiser, arbetsanteckningar, hugskott, lyriska infall, språkliga grimaser och protester, novellutkast, nedbrytande och uppbyggande tankearbete. Själva språket, dess former och stoff, är verktyget för detta sökande, som rör sig från torka och mållöshet, genom fortskridande utarmning och uppgivelse mot pånyttfödelse i nya idéer och förhållningssätt.

Den första avdelningen är en lång novell – ett smått raljant återberättande av den helige ökeneremiten Antonius' levnadsskildring. Den andra delen består av impressionistiska och lyriska noveller, prosaskisser och korta betraktelser. Den tredje skildrar en modern Antonius och hans förespråkare/berättare – en person återvänder till den skolpension, där han bodde som barn, för att finna att allt är svårt förfallet.

Denna tredelade bok rör sig brett mellan det tragiska och det humoristiska, från det patetiska till det groteska. Berättaren upplever smärtan inför tillvarons elände och människornas samhälleliga fördärv, hjälten vänder sig bort och går in i sitt eget hjärtas ödsliga grotta för att förkasta världens strävanden och anordningar. Lars Gyllensten behandlar i Grottan i öknen (1973) vitala livsåskådningsfrågor och förmedlar nästintill visionära äkthetsupplevelser.

Tre stämmor, tre stämningar träder fram i denna bok. Huvudskallebok är på sätt och vis tre böcker i en. De olika partierna heter "Vindsmannen", "Kurri Kulum" och "Huvudskallebok".

Andante – spörjande, tankfullt framskridande, sökande och besvärjande.

Scherzo – raskt och skämtsamt, fräckt groteskt, protest mot form och mognad.

Allegro – återigen besvärjande och sökande, fast friare, livligare, trotsigare.

Men det är ju inget musikstycke, och inte avsett att härma något. Bakom de tre stämföringarna skymtar en och samma människa – en okänd, motsägelsefull och undflyende gestalt i en motsägelsefull och undflyende värld – undflyende men också påträngande. Vad vill han, vem är han?

En människa i kamp mot fångenskap och förvirring – en upptäcktsresande på väg mot okända och oförverkligade delar av världen och sig själv – en förbannad stackare instängd i sig själv och i verklighetens tvång och nöd – en främling och utanförstående som finner styrka just i sitt främlingskap och sin narraktiga eller patetiska pilgrimsvandring?

Huvudskallebok utkom för första gången 1981 och är en del av Lars Gyllenstens trilogi som kretsar kring religiös symbolik. Övriga två delar är Baklängesminnen (1978) samt Rätt och slätt (1983).

Allt sedan tonåren och framåt skrev Lars Gyllensten anteckningar, under långa perioder dagligen, i andra skeden mer sporadiskt. Dessa anteckningar ingick i hans författararbete. Någon gång liknade han dem vid mycelier – böckerna var svamparna, som skjuter upp här och var och då och då ur myceliet.

I anteckningarna fanns allt möjligt. Skämt och allvar, hugskott och system, sorg och ilska. Från filosofiska och teologiska spekulationer och utredningar, till impressionistiska prosalyriska skisser och aforismer. Från grotesker och absurdismer till dryftanden av tidens flykt, livets äventyrligheter och dödens inmutningar.

Just så eller Kanske det (1989) är ett urval sammanställt av Gyllensten själv. I anteckningarna talar inte en röst utan flera – och långt ifrån alltid är de samstämmiga.

Under några av de första århundradena efter Kristi födelse fanns en besynnerlig sekt av kättare, som kallades Kainiter. Kainiterna ansåg, att världen som vi lever i är ond och fylld av lidanden och förvillelser och att den Gud, som har skapat världen, också måste vara ond och grym. Allt som är ont enligt Bibeln, är i själva verket gott, ty det är sådant som gör uppror mot Bibelns Gud. De hyllade därför bland annat Satan, ormen i Paradiset, Kain och Judas Iskariot.

Kains memoarer är ett försök att återskapa de helt försvunna skrifterna från Kainiterna och deras meningsfränder. Boken är en samling sagor, noveller, aforismer och betraktelser, som är lagda i munnen på en anonym berättare – en raljant och illusionsfri resonör med ett mycket fritt förhållande till sanningen och med en mycket stor sympati för Kainiternas syn på världen och människorna och på deras Kejsare, Gudar och andra överhetspersoner.

Det djärva greppet i denna bok av Lars Gyllensten ger utomordentliga utgångspunkter för hans berättarkonst, hans skarpsinne och satir. Kains memoarer är en bok att läsa flera gånger, att avnjuta och överväga, att skakas av och glädjas åt.

Författaren och akademiledamoten Lars Gyllensten (1921–2006) debuterade 1949 med debattboken Moderna myter och skrev under sin livstid en mängd betydande romaner och essäsamlingar, ofta präglade av existentialism och djup insikt, samhällskritik och andliga resonemang. I Klipp i 70-talet samsas essäer och debattartiklar som tidigare publicerats i tidningsform.

Innehåll:Mitt 60-tal – och mitt 70-tal

Förnuftig förundran – och kosmetologi

Förtroendet för forskningen

Om utvecklingsoptimism och utvecklingspessimism

Några tankar om "den experimentella hållningen" – i liv och konst

Politisk kommersialism och framtidsimperialism

Den odemokratiska kärnkraftsdiskussionen

Kärnkraftsvalet

Nytt vin i gamla läglar

Folkpartiet i vägskälet

De konservativa "revolutionärerna"

Michel Foucaults vansinne

Frontlinjer i massmediedebatten

Massmedia – monopolmedia

Människan i kommunikationssamhället

Information, skeninformation och brus

Masskommunikationssamhälle och kulturkommersialism

De små kulturerna – och de breda programmen

40- och 70-tal – likt och olikt

Kritisk och okritisk realism

Om att läsa och skriva och om vad det är värt

En hygglig kalkyl

En hedning förhör sig själv

Kärleksbekännelse till religionens språk

En dag tycker han sig se sin far i vimlet på Hamngatan framför Nordiska Kompaniet. Men fadern är död sedan många år, det är en synvilla. Eller är det inte bara så?

Ljuset ur skuggornas värld gestaltar en minnesprocess. Här växer en borgerlig familj fram: en firma, en farfar med hårda nypor, ett hus på Kungsholmen där hela familjen bor. Men de för huvudpersonen välbekanta bilderna störs av röster som mumlar inom honom och ett annat ljus sprids över hans förflutna. Vem var egentligen fadern som aldrig blev något, som föraktades av sina föräldrar och även av honom själv? Vilka var de andra invånarna i huset, såg han dem aldrig så som de var värda? Kanske vill de döda honom väl, kanske vill de förvandling, försoning, frid.

Ljuset ur skuggornas värld är en sorgsen men ändå ljus berättelse, som utgör en pendang till en annan av hans romaner, Anteckningar från en vindskupa.

Lyssna till den granens susning vid vars rot ditt bo är fästat.

När Odysseus seglade hem från kriget vid Troja, kom han bland annat till lotusätarnas land. Människorna där åt av en växt, som kallades lotus. Den skänkte glömska av det förflutna och lättsinne inför framtiden. Lotusätarna levde i ett lyckligt rus, ett enda saligt flimrande nu – fria från bundenhet vid nöd och tvång och död, fria att skapa, drömma och njuta – men också vid sidan av verkligheten, i en flytande, meningslös halvvärld av oansvarighet och inbillningar.

Hades är de dödas boning – en skuggvärld för flyktiga skepnader, som inte längre måste dö och inte lida, men som inte heller kan känna och verka på allvar.

”Lotus i Hades” är en samling prosapoem. Den handlar främst om friheten – om den frihet som både är en förbannelse och en välsignelse, både en verklighetsflyende chimär och en nödvändig förutsättning för lycka och skapande – kanske då också om överflödssamhällets bräckliga frihet i en värld av nöd och tvång.

Moderna myter är den första bok Lars Gyllensten gav ut under eget namn. Den kom under fyrtiotalets sista år och den sammanfattar skarpsinnigt mycket av vad som diskuterades under detta livaktiga decennium. Men den pekar framför allt in i framtiden, genom att visa på ett sätt att undanröja den moderna människans desperation och ge henne möjlighet att acceptera sin tillvaro. I en samling stilistiskt lekfulla men frätande skarpa myter skildrar Gyllensten situationen, för att sedan tala för en anonym och ironisk plikttillvaro, där det absurda kan accepteras, samtidigt som det omänskliga, löjliga och groteska hela tiden hålls aktuellt.

Mänskan djuren all naturen är en samling essäer och betraktelser, mycket skiftande och med utgångspunkt från personligt valda citat ur naturvetenskapliga arbeten, filosofiska och skönlitterära skrifter, från Augustinus och Salomo, över Pascal och Linné, fram till Konrad Lorenz, Noam Chomsky och andra. Några tar alltså sin utgångspunkt ur fakta, andra ur fiktion. I viss mån kan man jämföra boken med en historisk eller dokumentär roman, där källstoffet och författarens egna attityder ingår i en oupplöslig förening av subjektivt och objektivt.

De olika litterära fragmenten och skisserna i boken är mycket omväxlande, ibland lyriskt-poetiska, ibland fränt polemiska, stundom raljanta och humoristiska, stundom patetiska eller drastiska. Lars Gyllensten inbjuder i Mänskan djuren all naturen läsaren att delta i ett spännande och eggande tankebygge, ett läggspel med bilder och fragment.

En av kärnpunkterna i Lars Gyllenstens författarskap är motviljan och polemiken mot det definitiva. Hans romaner och noveller är snillrika uppgörelser med olika livshållningar, som han prövar, underminerar och genomlyser med raffinerad ironi.

Samma strävan efter oberoende gentemot dogmatiska livsåskådningar och bekännelser, en oförbindlighet inför de tvärsäkra eller alltför utspekulerade livsalternativ som erbjuds den moderna människan kännetecknar hans uppsatser i ”Nihilistiskt credo”.

Han diskuterar den fortgående dialogen mellan form och provokation, frihet och dogm, i sitt eget författarskap, och fördjupar bilden i mötet med en annan ironisk moralist, Sören Kierkegaard. Men han konfronterar också sin individualism med den politiska verkligheten omkring oss i angelägna uppsatser om minoritetens frestelser, ideologiernas sammanbrott och den enskildes vanmakt inför historiens grymheter eller dåtidens kärnvapenhot.

Lars Gyllenstens nihilism rymmer en kompromisslös frihetsvilja, ett patos för den enskilda människan som gjorde hans insats i svensk kulturdebatt till en av de väsentligaste och mest aktuella.

En man återvänder till den förfallna villan i en svensk småstad, där han bodde i ett skolhushåll som barn. Han återkallar för sig själv sin barndom och ungdom och minns de människor som stod honom nära – den gamle fadern, modern som drabbades av sinnessjukdom, en kvinna som införde honom i den kroppsliga kärlekens värld, en flicka som han drogs till men på något sätt svek, hans egen hustru, med flera. Alla dessa människor är delvis verkliga och delvis overkliga. Han står dem nära men han står också utanför dem, och de själva glider samman med hans egna bilder av dem. Också den gamle barockmålaren Arcimboldo är en sorts mönster för romanen – han som målade en bibliotekarie i form av en figur sammansatt av idel böcker och en trädgårdsmästare av idel växter och grönsaker. På liknande sätt framstår människan i ”Palatset i parken” som uppbyggd av de idéer, minnen och upplevelser som hon gör till sina och som slav under det hon tror sig själv råda över.

Lars Gyllenstens roman ”Palatset i parken” rymmer en rad centrala diskussioner om ämnen som medlidandet och dess villkor, människors avstånd från varandra, ansvar och brist på ansvar. Det är också en berättelse full av sensuella detaljer, av känsligt fångade stämningar och av människor som får liv i minnets spegel.

”Jag är en man i mina bästa år. Det har jag alltid varit. I oktober fyller jag 47 år. Jag kan höra syrsorna. Jag är en känslig människa. Jag lyckades aldrig ta körkort, efter 65 lektioner slutade jag med övningarna och gav upp, utled på det hela. Jag är känslig men inte ömtålig. Jag intresserar mig inte för mig själv. Jag själv är ett redskap som verkligheten använder för att ta reda på hur verkligheten är inrättad.”

Så presenterar sig huvudpersonen i Lars Gyllenstens bok Rätt och slätt. Han vistas under en tid på ett litet pensionat. Han iakttar de andra gästerna och spekulerar över dem. Han går på upptäcktsfärd i sin egen fantasi. Den skenbara idyllen som omger honom blir en spegel av världen i stort, där allt kan hända och händer. Han berättar för någon som han skriver till om sina erfarenheter och hur han försöker tolka dem. Han menar att vi lever i en värld utan ordning, mening och moral och utan nåd – i en ”förbistrad” värld. Alltmer beslutsamt söker han sig mot en oskuld som han menar att vi har förlorat – det han ser och upplever blir sedelärande. Allting är sådant som det är rätt och slätt – och vi människor är inte satta att härska, döma och fördöma.

Rätt och slätt är en roman och en tankebok, skriven på en klar och ren prosa. Med djupt allvar och fin ironisk humor, ibland svart komik och grym fars, för Lars Gyllensten här vidare centrala teman i sitt författarskap.

Rätt och slätt utkom för första gången 1983 och är del av Lars Gyllenstens trilogi som kretsar kring religiös symbolik. Övriga två delar är Baklängesminnen (1978) samt Huvudskallebok (1981).

Antonin Bhör, senator och respekterad medborgare i en socialistisk stat, befinner sig i en avgörande kris. Ett svårt malariaanfall utlöser tvivel och konflikter som länge laddats upp hos honom. På en nödtvungen semester tvingas han ompröva alla sina värderingar. Dolda drifter och hemliga motiv sätter hans existens på spel. Han skräms av människans anleten, genomskådar den socialistiska dröm som varit hans ungdoms rättesnöre och driver utan landkänning på spaning efter ”något bestående och trofast, ett mönster för sitt liv”. På sin odyssé upplever Bhör en sällsam, plågad och intensiv kärlekshistoria med Elisa – en kvinna, som liksom han söker befrielse ur sin egen begränsning. Men hon söker den på andra vägar – i exaltationen och underkastelsen. Deras möte blir en dramatisk konfrontation mellan olika attityder till livet, en höjdpunkt i denna stora roman av en bland våra främsta berättare.

Med sin på en gång smidiga och obarmhärtigt precisa stil, sitt häftiga engagemang och sin förtrogenhet med psykologiska bråddjup har Lars Gyllensten med Senatorn skapat en roman som djupt fängslar med sin hetta och sin intelligens.

När Torsten Lerr en söndagsmorgon håller på att vakna far genom hans huvud tankar och minnen, som sammantagna ger en hel roman, ett svidande skarpt tvärsnitt genom livet i en borgerlig familj. Men Senilia rymmer långt mer än så. Med många fina nyanser och med hänsynslös säkerhet fångar romanen förvandling, utveckling och avtynande i mannens liv, visar hur gubben står redo att ta emot ynglingen.

Lars Gyllensten skildrar mannens åldrande med allsidigt kunnande, djup mänsklighet och konstnärlig egenart och gör Senilia till en av de märkligaste böckerna i vår svenska nittonhundratalslitteratur.

”I forna dagar, när Brahmadatta var konung i Benares i konungariket Kasi, kom Bodhisatta till världen i en hornugglas gestalt. Han hade slagit sig ner i en stor skog i närheten av Benares och utsett den högsta eken i skogen till sitt residens ...”

I Sju vise mästare om kärlek anknyter Lars Gyllensten fritt till legenderna om Buddhas tidigare liv. Boken består av sju äventyr berättade av lika många vise mästare och drastiskt, sinnrikt och med humor och djupaste allvar handlar de alla om kärlek – om kärleken som bländverk och som under, om rädsla och svek, förtröstan och tillit.