Måns Ripa – författare

Skärgårdslandskapet söder om Kalmar är den yttre miljön för Måns Ripas nya kriminalroman. Ett besök av TV:s Antikrunda på busstorget i Torsås förvandlas till en skräckupplevelse sedan offret för en mördare plötsligt kommit i dagen. Men liket är gammalt, kanske antikt. De otydliga spåren efter mördaren leder bakåt i nutidshistorien, till stor-politiska förvecklingar under det kalla krigets tid vilka drabbade detta fredliga hörn av Sverige.När kommissarie Karl Olsson nästan gett upp sina efterforskningar upptäcks ytterligare ett lik, denna gång i en stuga vid kusten. Så småningom klarnar en bild av hur de två morden kan vara knutna till varandra. Men är den bilden den rätta? Vem var mördaren? Upplösningen är minst sagt oväntad.Måns Ripa har tidigare skrivit kriminalromanen Skarvar, som bl.a. fick följande omdömen: Författaren skriver ledigt och underhållande. --- Ett lätt skruvat person-galleri och en räcka osannolika händelser bidrar till den munterhet som finns mitt i spänningen och otäckheterna. Boken är finurligt uppbyggd med ett överraskande slut. --- När boken är läst återstår förstås att lösa det stora mysteriet: vem döljer sig bakom pseudonymen Måns Ripa?(Rolf Ljung i Östra Småland) Intrigen innehåller många välkända element, som dock är väl hanterade och leder fram till en inte helt konventionell upplösning som egentligen tigger om en fortsättning.(Johan Wopenka i Jury) En del avslöjas inte alls och, vilket är ganska ovanligt i en svensk polisroman, en grov brottsling klarar sig till Singapore och en behaglig framtid. Miljöbeskrivningarna är inkännande. Personerna är väl karakteriserade i all sin relativa torftighet. Språket är bra.(Olle Grönstedt, BTJ)

Den här kriminalromanen är på sätt och vis en fortsättning på min debutroman Skarvar som kom ut i början av 2008. Handlingen i den boken utspelade sig under våren och sommaren 2006 i trakten av Kalmarsund, närmare bestämt i Södra Möre. De kommunala politikerna vässade sina argument i debatterna inför kommunvalet och letade då också efter attraktivt valfläsk att locka väljarna med, bland annat ett höghus i form av en tupp, Turning Torsås. Men någon av politikerna kunde vara en mördare. Samtidigt aktiverade olika kriminella gäng sin verksamhet, och i konkurrens med varandra. Bland dessa grupper fanns också några gymnasister i Torsås som tagit sig namnet Revolutionär Ung Vänster och som planerade samhällets radikala omvandling med våldsamma medel. Efter ett attentat mot några nazister i byn Djursvik intill Kalmarsund avslöjades gruppen och dess ledare, en 17-årig gymnasist, Vendela Karlsson, dömdes till skyddstillsyn. Men till somligas förargelse skipades i slutet av boken inte full rättvisa, så som annars brukligt är i böcker av detta slag. Mördaren förblev oavslöjad och lyckades därför tyst och stilla lämna landet. Med ett betydande kapital i fickan och på bankkontot tog han sig till varmare och soligare nejder. För att möjligen råda bot på detta för rättskänslan så oacceptabla förhållande låter jag i denna bok vederbörande återvända till fosterlandet, fortfarande i goda ekonomiska omständigheter, men med fiender och poliser tätt i hälarna. Den mellanliggande boken, Till förväxling lik, som kom ut i höstas, fick sitt avstamp med ett besök av TV:s Antikrundan i Torsås sommaren 2006, varvid ett mumifierat lik plötsligt kom i dagen. Minnen av jakten på grodmän och den sovjetiska u-båten U 13 7 i Gåsefjärden 1981 väcktes till liv men spaningen efter mördaren blev en svår uppgift för kommissarie Karl Olsson och hans medarbetare vid Torsåspolisen, kanske alltför svår. Varggropen fullbordar min Kalmarsundstrilogi, full av skrönor men med vissa, låt vara måttliga, inslag av sanning. Med hänsyn till den intensiva debatt som nyligen pågått i media om innebörden av en sann historia vill jag framhålla att händelserna i de här tre böckerna, om än ej alla personerna, är i stort sett fiktiva och sålunda utan förankring i verkligheten. Denna kännetecknas i stället av att förnuft och hederlighet står högt i kurs i Torsås kommun och att den grova brottsligheten befinner sig på en behagligt låg nivå. Att Kalmarsund ligger där det ligger och att naturen längs kusten och inåt landet är ovanligt vacker är däremot ett faktum som inte kan ifrågasättas. Kalmarsund våren 2009 Måns Ripa

Avsked på grått papper Valborgsfirandet i den lilla byn Djursvik vid Kalmarsund har just tagit sin början, flammorna stiger upp ur bålet och kommunalrådet är mitt inne i sitt tal till våren. Då händer det oväntade och skräckinjagande. I denna fjärde bok av Måns Ripa utspelas handlingen åter i Kalmar och Torsås kommun. En brottsligt belastad utlandssvensk återvänder till hembygden, ond bråd död drar fram över Södra Möre och polisledningen i Kalmar har stora svårigheter att få till ett sammanhang i händelserna. En grupp inflytelserika Kalmarbor känner sig hotade och konspirerar för att bevara sin sociala ställning och sina förmögenheter. Liksom i tidigare Ripa-böcker spelar den radikalt sinnade biblioteksassistenten Vendela Karlsson en viktig roll bakom kulisserna, och denna gång i visst samarbete med den mera samhällsbevarande polisinspektören Fredrik Hägg. Om Måns Ripas föregående bok Varggropen skrev Bengt Källén i BTJ bl.a. följande. " klart underhållande och spännande med trovärdiga skildringar av de inblandade personerna. Språket är vårdat, karikatyrerna av kommunpolitikerna roliga, kanske till och med tänkbara. Jag tycker nog att detta är den bästa av de tre böckerna i trilogin." Rolf Ljung i Östran var mera kritisk: ---Författaren gasar på och när något hinder, i form av en bångstyrig verklighet, dyker upp är det bara att blunda och hoppas att det ska gå bra. I Varggropen blommar överdrifterna och fantasifullheten mer än någonsin. --- I Sydsvenskan skrev John-Henri Holmberg om samma bok: " en småtrevlig roman, thriller snarare än deckare, rövarhistoria snarare än thriller. --- Komplikationerna är otaliga och Varggropen avviker från den klassiska skrönans fryntlighet genom att väja varken för blodiga mord eller brutala uppgörelser. Men det går inte att missta sig på berättarglädjen i den, småspännande är det, och bitvis originellt, samtidigt som det finns humor och satir i skildringarna av lokalpolitikernas absurda förhoppningar och självgoda enfald. Varggropen är med andra ord en inte oäven svensk kriminalroman ...

Men Eva Stiegmarks död avslöjar också på djupa motsättningar inom Svenska Deckarsällskapet i synen på de litterära kvaliteterna i hennes produktion och på henne själv. Uppgifter om ett nytt deckarmanus av Evas hand skapar konkurrens på liv och död inom Deckarsällskapet i jakten på att få tag i detta. Utländska makter liksom Säpo hoppas för sin del att texten ska ge vägledning om var det stulna giftet har gömts undan. På vägen dit inträffar nya våldshandlingar och den radikala redaktören för tidningen Folkets Röst, Vendela Karlsson, blandar sig i händelseförloppet såväl i Stockholm som på Öland där Stagnelius barndomshem i Gärdslösa Prästgård spelar en central roll för handlingen.

Bakom kulisserna agerar den revolutionärt sinnade Vendela Karlsson på miljövännernas sida, så småningom i påtvingat samförstånd med den tillförordnade kommunchefen Brodén. Stora belopp tillförs ett bankkonto i Schweiz, men vem vinner till slut på affären?

En expropriation av Krabbetorp hotar och vållar split och söndring inom ägarfamiljen. Kommunen kommer i centrum för hela landets uppmärksamhet när Alliansens fyra partiledare utsätts för skottlossning efter ett valmöte på Busstorget i Torsås. Den lokale polischefen, kommissarie Olsson, ställs inför svåra utmaningar men hjälps i hemlighet på traven av den revolutionärt sinnade journalisten Vendela Karlsson, redaktör för tidskriften Folkets Röst i Stockholm. *** Om Måns Ripas bok ”Varggropen” skrev BTJ (Bengt Källén) ”--- Skrönan är klart underhållande och spännande med trovärdiga skildringar av de inblandade personerna. Språket är vårdat, karikatyrerna av kommunpolitikerna roliga, kanske till och med tänkbara. Jag tycker nog att detta är den bästa av de tre böckerna i trilogin.” Om samma bok skrev John-Henri Holmberg i Sydsvenskan ”--- Komplikationerna är otaliga och Varggropen avviker från den klassiska skrönans fryntlighet genom att väja varken för blodiga mord eller brutala uppgörelser. Men det går inte att missta sig på berättarglädjen i den, småspännande är det, och bitvis originellt, samtidigt som det finns humor och satir i skildringarna av lokalpolitikernas absurda förhoppningar och självgoda enfald. Varggropen är med andra ord en inte oäven svensk kriminalroman, ovanligt fri från pretentioner på att vara vare sig finlitteratur eller samhällsanalys.”