Lämna bort barnet och glöm handlar om en mörk del av vår nutidshistoria. Fortfarande på 1970-talet uppmanades mödrar på BB att lämna bort sitt barn med Downs syndrom eller synliga rörelsenedsättningar. Och de fick höra att de skulle glömma barnet och i stället skaffa ett nytt barn. Många av de bortlämnade barnen har ännu inte uppnått pensionsålder. Men det var inte bara de som helt lämnades till institution eller fosterhem som drabbades. De flesta barn med funktionsnedsättningar fick in på 1970-talet inte bo hemma, de fick bo på skolinternat långt hemifrån eller vistas långa perioder på sjukhus utan sina föräldrar. I den här boken berättar flera av de som skiljdes från sin familj. De mötte ofta en hård och känslolös miljö på skolinstitutioner och sjukhus. Varken de eller deras föräldrar har fått någon upprättelse av samhället för sin förlorade barndom.

Kvinnor och män med funktionsnedsättningar behandlas olika. Att vara en kvinna med funktionsnedsättning betyder ett dubbelt förtryck. I boken berättar olika kvinnor om hur det förtrycket kan se ut, både förr och nu. Boken visar också hur kvinnorörelsens tidningar skrivit om kvinnor och funktionshinder sedan förra sekelskiftet. Ibland har kvinnorna varit kamrater, ibland totalt nedvärderade och ibland osynliggjorda. De har behandlats som styvsystrar. Ellen Key trodde att i framtiden kommer människor att ”med samma avsky betrakta defekta människors giftermål, som man nu betraktar giftermål mellan syskon.” Både hon och den unga Elise Ottesen-Jensen ville avliva personer med svåra funktionsnedsättningar. Elin Wägner ville att "de produktiva, de givande medlemmarna av samhället” inte skulle behöva släpa på ”så många passiva, endast tyngande.” Liknande synsätt finns kvar. Flera av kvinnorna har av vården uppmanats att göra abort, vilket de vägrat. Andra berättar om hur deras män betraktas som ”fina”, bara därför att de är tillsammans med en kvinna med funktionsnedsättning. Margareta Persson har tidigare skrivit om synen på funktionshinder. Hon har en lång erfarenhet från funktionshinderrörelsen och politiska uppdrag. 2018 gav hon ut ”Gamla synsätt spökar än- funktionshinder genom tiderna.”

När de svenska folkrörelserna skildras finns inte funktionshinderrörelsen med. Trots att det idag är en av de största folkrörelserna med 450 000 medlemmar. Demokratins styvbarn fyller det tomrummet och ger ett viktigt bidrag till de svenska folkrörelsernas historia.

Boken handlar om en osynlig del av vår historia, om hur människor med funktionsnedsättningar betraktats och behandlats genom tiderna. Den ställer frågor om allas lika värde, i en tid när gamla synsätt börjat spöka igen. Folkhemstidens inlåsning av människor på institutioner är den skrämmande bakgrunden till varför personliga assistenter idag är så viktiga.  Rätt till skola fick barn med rörelsehinder 1962. Rösträtt fick alla medborgare först 1989. Varför är det så tyst om detta? Har dagens alltmer förfinade fosterdiagnostik rötter i folkhemstidens brutala värderingar att ”människomaterialet skulle förädlas”? Bottnar debatten om dödshjälp i tron att livet inte är värt att leva om man inte kan klara sig själv? Margareta Persson har fått sin kunskap genom olika uppdrag inom funktionshinderrörelsen, från en aktiv roll i politiken och sin mammas ­rörelsehinder.

Kvinnor och män med funktionsnedsättningar behandlas olika. Att vara en kvinna med funktionsnedsättning betyder ett dubbelt förtryck.  Boken visar hur kvinnorörelsens tidningar skrivit om kvinnor och funktionshinder sedan förra sekelskiftet. Ibland har kvinnorna varit kamrater, ibland totalt nedvärderade och ibland osynliggjorda.   Ellen Key trodde att i framtiden kommer människor att ”med samma avsky betrakta defekta människors giftermål, som man nu betraktar giftermål mellan syskon.” Både hon och den unga Elise Ottesen-Jensen ville avliva personer med svåra funktionsnedsättningar. Elin Wägner ville att “de produktiva, de givande medlemmarna av samhället” inte skulle ”behöva släpa på så många passiva, endast tyngande.”  Liknande synsätt finns kvar, som kvinnor idag berättar om i boken.  ”I två timmar försökte de övertala mig att göra abort. Och sa att jag måste förstå att jag skulle bli en last för samhället om jag födde detta barn”, berättar Åsa Strahlemo, idag ordförande i DHR, om hur hon blev bemött när hon blev gravid i början av 2000-talet.Margareta Persson har tidigare skrivit om synen på funktionshinder. Hon har en lång erfarenhet från funktionshinderrörelsen och politiska uppdrag.

Lämna bort barnet och glöm handlar om en mörk del av vår nutidshistoria. Fortfarande på 1970-talet uppmanades mödrar på BB att lämna bort sitt barn med Downs syndrom eller synliga rörelsenedsättningar. Och de fick höra att de skulle glömma barnet och i stället skaffa ett nytt barn. Många av de bortlämnade barnen har ännu inte uppnått pensionsålder. Men det var inte bara de som helt lämnades till institution eller fosterhem som drabbades. De flesta barn med funktionsnedsättningar fick in på 1970-talet inte bo hemma, de fick bo på skolinternat långt hemifrån eller vistas långa perioder på sjukhus utan sina föräldrar. I den här boken berättar flera av de som skiljdes från sin familj. De mötte ofta en hård och känslolös miljö på skolinstitutioner och sjukhus. Varken de eller deras föräldrar har fått någon upprättelse av samhället för sin förlorade barndom.

Kvinnor och män med funktionsnedsättningar behandlas olika. Att vara en kvinna med funktionsnedsättning betyder ett dubbelt förtryck. I boken berättar olika kvinnor om hur det förtrycket kan se ut, både förr och nu. Boken visar också hur kvinnorörelsens tidningar skrivit om kvinnor och funktionshinder sedan förra sekelskiftet. Ibland har kvinnorna varit kamrater, ibland totalt nedvärderade och ibland osynliggjorda. De har behandlats som styvsystrar. Ellen Key trodde att i framtiden kommer människor att ”med samma avsky betrakta defekta människors giftermål, som man nu betraktar giftermål mellan syskon.” Både hon och den unga Elise Ottesen-Jensen ville avliva personer med svåra funktionsnedsättningar. Elin Wägner ville att "de produktiva, de givande medlemmarna av samhället” inte skulle behöva släpa på ”så många passiva, endast tyngande.” Liknande synsätt finns kvar. Flera av kvinnorna har av vården uppmanats att göra abort, vilket de vägrat. Andra berättar om hur deras män betraktas som ”fina”, bara därför att de är tillsammans med en kvinna med funktionsnedsättning. Margareta Persson har tidigare skrivit om synen på funktionshinder. Hon har en lång erfarenhet från funktionshinderrörelsen och politiska uppdrag. 2018 gav hon ut ”Gamla synsätt spökar än- funktionshinder genom tiderna.”

När de svenska folkrörelserna skildras finns inte funktionshinderrörelsen med. Trots att det idag är en av de största folkrörelserna med 450 000 medlemmar. Demokratins styvbarn fyller det tomrummet och ger ett viktigt bidrag till de svenska folkrörelsernas historia.

Boken handlar om en osynlig del av vår historia, om hur människor med funktionsnedsättningar betraktats och behandlats genom tiderna. Den ställer frågor om allas lika värde, i en tid när gamla synsätt börjat spöka igen. Folkhemstidens inlåsning av människor på institutioner är den skrämmande bakgrunden till varför personliga assistenter idag är så viktiga.  Rätt till skola fick barn med rörelsehinder 1962. Rösträtt fick alla medborgare först 1989. Varför är det så tyst om detta? Har dagens alltmer förfinade fosterdiagnostik rötter i folkhemstidens brutala värderingar att ”människomaterialet skulle förädlas”? Bottnar debatten om dödshjälp i tron att livet inte är värt att leva om man inte kan klara sig själv? Margareta Persson har fått sin kunskap genom olika uppdrag inom funktionshinderrörelsen, från en aktiv roll i politiken och sin mammas ­rörelsehinder.

Kvinnor och män med funktionsnedsättningar behandlas olika. Att vara en kvinna med funktionsnedsättning betyder ett dubbelt förtryck.  Boken visar hur kvinnorörelsens tidningar skrivit om kvinnor och funktionshinder sedan förra sekelskiftet. Ibland har kvinnorna varit kamrater, ibland totalt nedvärderade och ibland osynliggjorda.   Ellen Key trodde att i framtiden kommer människor att ”med samma avsky betrakta defekta människors giftermål, som man nu betraktar giftermål mellan syskon.” Både hon och den unga Elise Ottesen-Jensen ville avliva personer med svåra funktionsnedsättningar. Elin Wägner ville att “de produktiva, de givande medlemmarna av samhället” inte skulle ”behöva släpa på så många passiva, endast tyngande.”  Liknande synsätt finns kvar, som kvinnor idag berättar om i boken.  ”I två timmar försökte de övertala mig att göra abort. Och sa att jag måste förstå att jag skulle bli en last för samhället om jag födde detta barn”, berättar Åsa Strahlemo, idag ordförande i DHR, om hur hon blev bemött när hon blev gravid i början av 2000-talet.Margareta Persson har tidigare skrivit om synen på funktionshinder. Hon har en lång erfarenhet från funktionshinderrörelsen och politiska uppdrag.