Marie Rosenius – författare

Det finns många intressanta teologiska studier om kyrka respektive liturgi. Relationen mellan ecklesiologi och liturgi beaktas däremot sällan trots att den utifrån perspektiv inom liturgisk teologi har en avgörande betydelse. Med denna bok vill Marie Rosenius bidra till reflektioner över den dialektik som föreligger mellan teori och praxis med fokus på olika förståelser av kyrka och gudstjänst samt förhållandet dem emellan. Boken redogör inte bara för teorier inom ecklesiologi och liturgi utan ger i relation till teorierna också exempel på hur man teologiskt kan analysera och problematisera ecklesiologiers inverkan på praxis och praxis inverkan på ecklesiologier. Med praxis åsyftas i detta sammanhang inte bara handlandet i kyrko- och gudstjänstliv utan också handlandet i vidare bemärkelse, det vill säga även forskning.

Utifrån den allmänkyrkliga traditionen att människor genom dopet blir iklädda Kristus och infogade i Kristi kropp, är delaktighet en given aspekt i gudstjänst och kyrka. Likafullt är frågan hur delaktighet ska förstås och främjas i praktiken komplex. Nutida ambitioner att verka för delaktighet har inte minst uppmärksammat barnen. Barns delaktighet fungerar också som en belysande exemplifiering i denna bok, även om barnet i sig inte är fokus. I boken framställs och analyseras tre olika strategier för att skapa delaktighet, utifrån historiska och nutida exempel i Svenska kyrkan. Strategierna benämns: »Undervisningsstrategin«, »Förenklingsstrategin« och »Insocialiseringsstrategin«. Boken är inte ett recept på hur delaktighet ska infrias, utan manar snarare till teologisk kritisk reflektion över sådana givna recept. Genom återkopplingar till den moderna liturgiska rörelsen och ett sammanförande av perspektiv relaterade till pedagogik, ecklesiologi och liturgi ämnar författaren bidra med fördjupade ecklesiologiska reflektioner om liturgisk delaktighet, samt aktualisera den kyrkoorienterade pedagogikens hemvist inom teologin. Boken visar att ecklesiologi och pedagogik är nära sammantvinnade och argumenterar för teologisk forskning som kastar ljus på denna relation.

Vid millennieskiftet inträffade en av de största för­ändringarna i Svenska kyrkan sedan reformationstiden. Svenska kyrkan upphörde då formellt att vara statskyrka. I processen som föregick förändringen framkom samtidigt en tydlig vilja från såväl statens som Svenska kyrkans sida att be­ vara kyrkans identitet efter relationsförändringen. Statskyrkans formella avskaffande sammanföll dock med några viktiga orga­nisationsförändringar. En sådan förändring var att det lokala självstyret förstärktes genom att arbetsgivaransvaret för försam­lingspräster helt fördes över från stift till lokal nivå. En annan för­ändring var en tydligare betoning på alla kyrkotillhörigas, vigdas och förtroendevaldas gemensamma ansvar för kyrkans grundläg­ gande uppgift. Den här boken problematiserar synsättet att Svenska kyrkan är samma kyrka före och efter millennieskiftet med utgångspunkt i det som i kyrkoordningen för Svenska kyrkan anges som kyrko­ livets centrum, nämligen gudstjänsten. Genom analys av ett omfattande empiriskt material relaterat till lokal gudstjänstpraxis i Luleå stift under perioden 1990 2009 behandlas möjliga eckle­siologiska följdverkningar av organisationsförändringen. Med hjälp av teorier hämtade från liturgisk teologi förs även en diskus­ sion om Svenska kyrkans ecklesialitet, det vill säga hur Svenska kyrkan manifesteras i praxis. Marie Rosenius är verksam inom området teologi och religions­ vetenskap vid Institutionen för idé­ och samhällsstudier, Umeå universitet. Svenska kyrkan samma kyrka? Ecklesiologi före och efter relationsförändringen mellan kyrka och stat är hennes doktorsavhandling.

Det vida perspektivet grön liturgi öppnar för olika reflektioner över jord, miljö, natur och skapelse på samtliga forskningsområden berörande gudstjänst. Att all rit äger rum under vår jords och vår levande miljös omständigheter är en realitet som i sig satt stora spår inom gestaltning och förståelse av gudstjänst. Grön teologi finns i detta avseende i allt ifrån skördetidens tacksägelsegudstjänster och i diktningen av sommarpsalmer, till det liturgiska bruket av vatten, luft, blommor och grödor både i metaforiska och konkreta bemärkelser. Därutöver inspireras bidragen i denna årsbok av aktuella frågor inom ekoteologi, kyrkornas roll i för framtiden avgörande miljöfrågor, samt av de praktiskt-liturgiska frågor som reses vid gudstjänstfirande i naturen och dess olika miljöer. I volymen återfinns gröna perspektiv inom liturgisk teologi, i forskning om begravning i det fria och i den djupare förståelsen av skapelsens element i syrisk-ortodox liturgi idag. Utöver de tematiska bidragen finns två övriga liturgivetenskapliga bidrag samt en avdelning med recensioner av nyutkommen litteratur på årsbokens områden.

Denna bok bygger på en teologisk kvalitativ fallstudie av samarbetskyrkan, en form som i drygt 50 år använts i EFS och Svenska kyrkans gemensamma arbete. Studien påvisar svårigheter och hinder för samarbetet. Samtidigt pekar den på att samarbetskyrkan som företeelse bär på ett ecklesiologiskt kapital med potential att växa och bidra till att stärka kyrkan som kropp. Kyrkans tillgång i form av samarbetskyrkor kan betraktas utifrån delaspekter som: gemenskapskapital, andligt kapital, traditionskapital, lekfolkskapital och bildningskapital. I vidare bemärkelse pekar studien på vikten av förståelse för sambandet mellan kyrkosyn och syn på organisation och verksamhet. Studien utfördes på uppdrag av Avdelningen för kyrkoliv vid Kyrkokansliet i Uppsala och finansierades av Svenska kyrkan. Marie Rosenius är docent i praktisk teologi vid Åbo akademi med teologie doktorsexamen från Umeå universitet. Hennes erfarenhet av EFS under uppväxten och som präst i Svenska kyrkan har varit en tillgång under studiens gång. "Rosenius studie är ett viktigt bidrag till ett samtal om samarbetskyrkor och relationen mellan EFS och Svenska kyrkan. Den inbjuder till intressanta reflektioner och samtal om hur kyrkor kan förvalta sitt uppdrag. Läs och samtala!" Jonas Ideström, docent i kyrkovetenskap "Svenska kyrkans program för lärande och undervisning är en kraftsamling utöver det vanliga. Marie Rosenius studie drar uppmärksamheten till det bildningskapital som EFS förvaltar. Det kapitalet är en rikedom som behöver omsättas i hela Svenska kyrkan." Karin Johannesson, biskop i Uppsala stift "Rosenius bok är av särskilt intresse vad gäller den spänning mellan funktionell verksamhetsapparat och relationell lekfolksrörelse som beskrivs. För att överbygga skillnader i kyrklig kultur måste företrädare för EFS och Svenska kyrkan ha god kunskap om varandra. I samarbetskyrkorna finns ett ecklesiologiskt kapital som är en framtidsinjektion i Svenska kyrkan. Den tredje kraft som lekfolket representerar är avgörande. Vanliga döpta är i centrum och måste ha handlingsutrymme i de anställdas och förtroendevaldas kyrka. Jag rekommenderar boken till läsning." Fredrik Modeus, biskop i Växsjö stift "Samarbetskyrkorna har som form potential att fungera berikande för såväl EFS som Svenska kyrkan i stort. Rosenius forskningsrapport aktualiserar ett antal frågor som en grundad reflektion över samarbetskyrkans möjligheter och begränsningar behöver förhålla sig till." Jan Eckerdal, direktor Sveriges kristna råd