Vid millennieskiftet inträffade en av de största förändringarna i Svenska kyrkan sedan reformationstiden. Svenska kyrkan upphörde då formellt att vara statskyrka. I processen som föregick förändringen framkom samtidigt en tydlig vilja från såväl statens som Svenska kyrkans sida att be vara kyrkans identitet efter relationsförändringen. Statskyrkans formella avskaffande sammanföll dock med några viktiga organisationsförändringar. En sådan förändring var att det lokala självstyret förstärktes genom att arbetsgivaransvaret för församlingspräster helt fördes över från stift till lokal nivå. En annan förändring var en tydligare betoning på alla kyrkotillhörigas, vigdas och förtroendevaldas gemensamma ansvar för kyrkans grundläg gande uppgift. Den här boken problematiserar synsättet att Svenska kyrkan är samma kyrka före och efter millennieskiftet med utgångspunkt i det som i kyrkoordningen för Svenska kyrkan anges som kyrko livets centrum, nämligen gudstjänsten. Genom analys av ett omfattande empiriskt material relaterat till lokal gudstjänstpraxis i Luleå stift under perioden 1990 2009 behandlas möjliga ecklesiologiska följdverkningar av organisationsförändringen. Med hjälp av teorier hämtade från liturgisk teologi förs även en diskus sion om Svenska kyrkans ecklesialitet, det vill säga hur Svenska kyrkan manifesteras i praxis. Marie Rosenius är verksam inom området teologi och religions vetenskap vid Institutionen för idé och samhällsstudier, Umeå universitet. Svenska kyrkan samma kyrka? Ecklesiologi före och efter relationsförändringen mellan kyrka och stat är hennes doktorsavhandling.
