Martin Widman – författare

Havet har alltid fascinerat människan. Det var havet som tog människor till nya kontinenter och det var havet som möjliggjorde handel och utveckling. Men det var också havet som hotade människor och liv, som var mörkt och stormigt.

I dag uppfattar vi havet som något vackert men historiskt sett sågs alltså havet ofta som farligt. I konsten var skeppsbrott ett vanligt tema där förlisningarna blev en kraftfull metafor för mänsklig utsatthet. Målningarna handlar om rädsla och hjältemod, om hopp och förtvivlan, om liv och död – om den lilla människans kamp mot den stora faran.

Författaren och historikern Carl Douglas har efter succéerna med böckerna Ghostships och Skeppsbrott nu skapat praktverket Abandon Ship – skeppsbrott i konsten. Tillsammans med marinarkeologen Björn Hagberg och vetenskapsjournalisten Martin Widman tar han med läsaren på en flera hundra år lång resa, från medeltidens mytologiska katastrofer via romantikens tragedier till samtidsrealismens förlisningar.

I boken visas närmare sjuttio av konsthistoriens viktigaste och mest intressanta målningar av skeppsbrott – som påfallande ofta har en verklighetsbakgrund. Konstverken återges med högsta kvalitet i stort format, 32 x 24 cm. Inledningen är skriven av konstexperten Christine Riding från National Gallery i London.

”Jag behöver havet eftersom det lär mig”

Pablo Neruda

Den 13 juni 1952 lyfte ett spaningsflygplan från Bromma flygplats. Ombord fanns åtta personer. Deras uppdrag var topphemligt. Två timmar efter start förlorades radiokontakten med flygplanet. En stor räddningsaktion var snabbt igång men förutom en gummibåt med spår av sovjetisk ammunition hittades ingenting. DC-3:an var borta.

Det skulle ta mer än 50 år innan flygplanet återfanns och sanningen om dess öde uppdagades. Den bärgade DC-3:an berättar en unik historia om kalla krigets vansinne och villkor.

I boken låter vi bilder på föremål som legat på Östersjöns botten berätta historien om det nedskjutna spionplanet. Armbandsuret som visar tidpunkten för nedslaget, nylonstrumpan som navigatören hade knuten om halsen som amulett, den sönderbrända signalspaningsutrustningen, hålen i flygplanskroppen från träffar av granater, den slitna plånboken och pilotens dagbok som slutar abrupt den 13 juni 1952.

Boken djupdyker i haveriutredningen och berättar om den komplicerade bärgningen av flygplanskroppen – från 127 meters djup till ett hypermodernt museum. Genom tidigare opublicerade fotografier från marinens bärgning av flygplanet och den efterföljande haveriutredningen fördjupas kunskapen och känslan kring DC-3:ans öde både i dåtid och nutid.

En suggestiv och tankeväckande bok om ett nedskjutet svenskt militärflygplan, politiskt spel och anhörigas mångåriga sökande efter sanningen.