Nina Burton – författare

"Den stora naturtomten hade en levande atmosfär. På sydsidan klättrade ett mossigt litet berg bland tallar och ekar med livliga nötväckor. I väster anades hemlighetsfulla stigar inne i blåbärsriset, och på norrsidan gränsade tomten brant mot en allmänning med ett glittrande sund som fond. Genom att det inte fanns några inhägnade gränser kändes allt på en gång enskilt och öppet, ungefär som i det lyhörda gamla huset."

Här, i sommarstugans väggar och tak och i den omgärdande naturen, bekantar sig Nina Burton med myror och bin, rävar och ekorrar; arter av olika slag, alla med sina skilda språk. Med smittande nyfikenhet letar hon fram existensen i alla dess former, det mysterium som är livet.

"När jag försöker definiera friheten drar den sig undan ordens gränser. Men jag vet att den för vilda djur hör ihop med naturen de lever i, och när vi tar över den försvinner de.

En höstdag packar jag för att bege mig till ett land där man ännu kan se dem leva i sin egen värld."

De vandrande djurens värld är en storartad resa in i det vilda djurriket och dess häpnadsväckande livsformer. Här kan man se knölvalar dansa, utforska hyenors könsroller och förundras över markattornas språksinne

– allt förmedlat på Nina Burtons omisskännliga språk, som rymmer både analys

och mirakel.

Werner Aspenström (1918-1997) är fortfarande en av våra mest levande poeter, trots att han för länge sedan gått ur tiden. Under årens lopp har många författare låtit sig inspireras av hans strävt bejakande och lågmält ifrågasättande poesi, och stärkts av hans aldrig sviktande humanistiska livshållning.

Werner Aspenströmsällskapet har sedan 2006 årligen delat ut det världsunika priset bestående av den röda molntröjan. Det är också ett rakt igenom jämställt pris. Lika många män som kvinnor har hittills fått en stickad tröja efter modell som Werner själv bar. Samtliga återfinns med egna skönlitterära verk i denna antologi. 

Werner Aspenströmsällskapets skrifter nr 9

Den nya kvinnostaden, var ligger den? Den ligger skingrad i tid och rum, och dess invånare är alla de banbrytande kvinnor som alltför ofta blivit osynliga under historiens gång, som glömts och försvunnit ur böckerna. Nina Burton gör en resa genom århundradena för att hitta dessa kvinnor som frågat och forskat, som svarat och skapat, och som visat att vetenskapens och konstens värld kan delas av alla som får tillträde till dem. De är författare, kompositörer och konstnärer, mystiker och filosofer; de är forskare, uppfinnare, astronomer, flygare och upptäcktsresande. Och dessutom nunnor och hantverkare, sjörövare och härförare.    Är då detta en fackbok för kvinnor? Nej, det är en bok med fakta som rör både kvinnor och män, en slags uppslagsbok om pionjärer inom många områden och om de villkor och begränsningar som rått för halva mänskligheten. Men ännu mer är det en bok fylld av berättelser och av reflexioner, och inte minst är det en skildring av en nutida kvinnas sökande efter förebilder att hämta mod ifrån.   Medborgarna i den nya kvinnostad som Nina Burton bygger inför våra ögon har lyckats trotsa gränser och bevisat att kvinnors inre möjligheter alltid varit långt större än de yttre. Bland dem finns Hroswitha, Hildegard av Bingen, Teresa av Avila, Vittoria Colonna, Barbara Strozzi, Clara Peeters, Rachel Ruysch, Mary Somerville, Marie Curie, George Sand och många många andra.

”Vattnet” hette den avslutande diktsviten i Nina Burtons förra bok, Ett svar i 24 skärvor (2008). Här i Flodernas bok fortsätter hon temat genom att måla porträtt av tre väldiga europeiska vattenådror, Rhône, Rhen och Themsen. ”Där de meandrar sig över kontinenter liknar de frågor. Att sällskapa med dem är att se förändringar och sammanhang. Vid dem hittar man nästan allt, för i dem flyter livets essens”, skriver hon om floderna. Och hennes bok handlar verkligen om ”nästan allt”. Det är en essä som vindlar sig fram i geografin och tiden. Nina Burton knyter ihop kulturhistoria, miljöfrågor och naturvetenskapens mirakel med sin egen familjesaga, och ger oss en oavbrutet stimulerande, ovanlig bild av Europa. Hon följer floderna från källorna till haven; från glaciärer i bergen genom stad och land till utloppens hamnområden. På vägen berättar hon om karnevaler och katastrofer, drycker och drakar, konstnärer och författare, grottor och parfym. Det blir en resa till Europas historia, konst och natur, formad av personliga intryck, tusentals fakta och en poesi som finns lika mycket i språket som i sättet att se på vatten och stränder. Samtidigt ställer hon frågor om tiden, livet och döden tillsammans med den gåtfulle Faust och andra valfrändskaper. Den som läser Flodernas bok kan lätt förstå varför Nina Burtons besläktade essäböcker Resans syster, poesin (1994) och Den nya kvinnostaden (2005) båda Augustnominerades.

”Vattnet” hette den avslutande diktsviten i Nina Burtons förra bok, Ett svar i 24 skärvor (2008). Här i Flodernas bok fortsätter hon temat genom att måla porträtt av tre väldiga europeiska vattenådror, Rhône, Rhen och Themsen. ”Där de meandrar sig över kontinenter liknar de frågor. Att sällskapa med dem är att se förändringar och sammanhang. Vid dem hittar man nästan allt, för i dem flyter livets essens”, skriver hon om floderna. Och hennes bok handlar verkligen om ”nästan allt”. Det är en essä som vindlar sig fram i geografin och tiden. Nina Burton knyter ihop kulturhistoria, miljöfrågor och naturvetenskapens mirakel med sin egen familjesaga, och ger oss en oavbrutet stimulerande, ovanlig bild av Europa. Hon följer floderna från källorna till haven; från glaciärer i bergen genom stad och land till utloppens hamnområden. På vägen berättar hon om karnevaler och katastrofer, drycker och drakar, konstnärer och författare, grottor och parfym. Det blir en resa till Europas historia, konst och natur, formad av personliga intryck, tusentals fakta och en poesi som finns lika mycket i språket som i sättet att se på vatten och stränder. Samtidigt ställer hon frågor om tiden, livet och döden tillsammans med den gåtfulle Faust och andra valfrändskaper. Den som läser Flodernas bok kan lätt förstå varför Nina Burtons besläktade essäböcker Resans syster, poesin (1994) och Den nya kvinnostaden (2005) båda Augustnominerades.