Paula Barte - Böcker

Stressrelaterad psykisk ohälsa är den främsta orsaken till sjukskrivning i Sverige. Bakom statistiken finns helt vanliga människor som trodde att de aldrig skulle drabbas. Femton modiga novellskrivare delar med sig av sina historiorer och ger dig som läsare en unik inblick i utmattningssyndromets verklighet. Boken består av två delar, en som vänder sig till den vuxna publiken och en till den yngre. Berättelserna kryddas med starka dikter som träffsäkert beskriver de känslor som stormar inuti när kroppen inte längre lyder. I antologin får läsaren ta del av frustrationen och kampen för att komma tillbaka till det normala. Känslan av skuld och uppgivenhet hänger tung i luften. Men boken förmedlar även hopp och värme. "En av årets viktigaste böcker i ett samhälle som är i desperat behov av större förståelse och kunskap om stressrelaterad ohälsa. När jag drabbades av utmattningssyndrom för drygt tre år sedan förstod jag inte vad som hade hänt. Jag fick påbörja arbetet med att leta upp bitar och lägga pussel för att förstå och kunna komma vidare. Trots att jag själv i egenskap av psykiater kanske borde ha den kunskapen. Men så är det inte när man väl hamnat på andra sidan om skrivbordet och sjukskrivningsblanketten. Jag fick lägga mycket tid på att själv försöka förstå hur jag egentligen mådde, vad som inte fungerade längre och hur jag hade hamnat där. I dagsläget är jag ”återställd”, även om livet aldrig mer kommer bli detsamma." Niklas Nygren, psykiatriker Texterna kan läsas helt oberoende av varandra utifrån tycke, smak och behov. De kan ge igenkänningens bekräftelse och hjälp att finna beskrivande ord. De kan också läsas tillsammans för en bredare bild av utmattningssyndrom, dess möjliga bakgrunder och konsekvenser. En av många trådar man kan följa genom boken är relationer och det avgörande inflytande de har på vårt mående.

/.../ Längst inne på mammas kontor står den; Ghitas "favoritgrubblarfåtölj". Ghita funderar på minst en ziljon saker varje dag och då känns det bra att ha en skön fåtölj att sitta i. En som är gjord i röd sammet och med en nedsutten kudde med en glad hund på, som gör det extra mjukt för rumpan. Ghita är 8 år, 4 månader och 23 dagar gammal och har ljusröda fräknar på näsan och en djup skåra mellan ögonen, som mamma säger beror på allt grubblande som Ghita fyller sina dagar med. Och det är just så, att det finns en massa saker som Ghita bara måste fundera lite extra på, för världen känns allt bra konstig ibland. Ghita funderar över varför daggmaskar är så slemmiga, varför citroner är sura och varför meloner är söta, varför vuxna tycker om att titta på tv-program som är läskiga och varför stekt sill smakar så ogott. /.../ Vad händer egentligen i Ghitas skola? Där finns råttor på skateboards, finska pinnar och monster. Och varför är Max så arg på Majken? Ska Harry Styles från "One Direction" gå på skolans disco och hur klär man sig när man går på parkour? Det finns så enormt många saker att fundera på. Tur att Ghita är en supergrubblare!

Kan någon trycka på stopp-knappen? Få hjärnan att slappna av, ta en break, ta en Kitkat. Att vara högkänslig i en värld full av intryck är tufft, minst sagt. Att vara högkänslig, konflikträdd, neurotisk och dålig på att fånga dagen, i en värld full av intryck kan ibland te sig nästintill omöjlig. Kanske om jag bara köper några kylskåpsmagneter med inspirerande livsråd eller tittar på lite fler solnedgångar. Eller om jag slutar grubbla och vara så förbaskat cynisk hela tiden. Kanske om jag kunde sluta envisas med att vara mig själv hela tiden. Trots allt kan en ju inte adoptera varenda gubbe en ser, hur gärna en än vill.

Utdrag ur boken: ”Det sägs ju att Gud inte ger en människa mer lidande än vad hon kan klara av. Ännu en bekräftelse på varför jag inte är troende. Det ska gärna börja med lite gitande innan. Lite bråk med familjen, frukostflingorna slut, Jehovas vid dörren. Fortsätta i samma anda med tramp i hundtolle och fel buss. Lifta mitt ute i ingenstans och hoppas på att inte bli upplockad av en yxmördare. ”

Texter om vägen in i, genom och ut ur min utmattningsdepression.

"Utmattad. Utbränd. Sopslut. Kasserad. Förbi. Värdelös. Parasit. Slutkörd. Dödstrött. Sönderstressad. Trasig. Från simultanförmåga och livslust till afasi, minnesluckor och spaghettiben. Min resa har varit lång med många olika hållplatser. Jag har ingen aning om vilket slutmålet är eller när jag kommer fram, OM jag kommer fram. I början var jag livrädd och ville inte alls åka med, efter ett tag började jag vänja mig och acceptera att jag inte skulle kunna styra tåget själv, hur mycket jag än ville eller försökte. Ibland har jag trott att jag har kunnat se ändstationen, men då har tåget bytt spår eller fått signalfel och jag har tvingats kliva av och byta till ett annat tåg. Ibland har tåget fått fel på bromsarna och ibland har det varit inne på reparation. Jag är lugnare nu och försöker förstå vart livet är på väg. Jag kan bara hoppas på att det tar mig till en bra destination. Det enda jag vet är att jag aldrig varit där förut."

Paula Barte