Goterna, de viktigaste folken i sammanhanget, hade kommit från floden Weichsels mynning och slagit sig ned i södra Ryssland, där de delades upp i ostrogoter (östgoter) och visigoter (västgoter). De senare gick på 370-talet över Donau, samt intog staden Rom år 410, för att därefter slå sig ned i Gallien (nu Frankrike) och bilda Västgoternas rike . År 476 lät den germanska kungen Odovakar avsätta Väst­roms siste kejsare, Augustulus, och utropa sig till Italiens kung. År 493 besegrades han dock av ostrogoternas kung Theoderik den Store, vars rike därefter bestod av Italien och norra Balkan. I Frankrike blev frankerna vid denna tid allt mäktigare. Östroms kejsar Justinianus I återerövrade bl. a. Italien från ostrogoterna år 552. Italien erövrades dock några år senare delvis av langobarderna, och andra folk gick från norr ned i Mellan- och Sydeuropa. Därmed var Västromerska riket blott historia.

Under 600-talet erövrade araberna Syrien, Palestina och Egypten. År 711 behärskade de hela Nordafrika. De härjade i Mindre Asien och grekiska övärlden, och försökte även erövra Byzantion. Östromerska rikets kamp mot araberna fortsatte under flera århundraden ända till Byzantions fall år 1453, det år som brukar betecknas som Östromerska rikets slut.

Prokopios, från Caesarea i Palestina, har av många betraktats som senantikens främste historiker. Han föddes omkring år 500 e.Kr. och dog 554 eller något senare. Han var således runt 27 år gammal när Justinianus, vars tid han skildrar, uppsteg på Östromerska rikets, det vill säga Byzantinska rikets, kejsartron år 527. Hans skrifter om de krig som kejsaren förde kallas Bella, vilket är det latinska ordet för Krigen . De krig han skriver om är tre till antalet, nämligen kriget mot perserna i öster (Bok 1-2), mot vandalerna i Nordafrika (Bok 3-4), och mot goterna i Italien (Bok 5-7). En åttonde bok är ett tillägg som behandlar händelser i olika delar av riket fram till år 554. Prokopios skildringar av dessa krig anses vara den främsta källan för vår kunskap om dem.

Goterna, de viktigaste folken i sammanhanget, hade kommit från floden Weichsels mynning och slagit sig ned i södra Ryssland, där de delades upp i ostrogoter (östgoter) och visigoter (västgoter). De senare gick på 370-talet över Donau, samt intog staden Rom år 410, för att därefter slå sig ned i Gallien (nu Frankrike) och bilda Västgoternas rike . År 476 lät den germanska kungen Odovakar avsätta Väst­roms siste kejsare, Augustulus, och utropa sig till Italiens kung. År 493 besegrades han dock av ostrogoternas kung Theoderik den Store, vars rike därefter bestod av Italien och norra Balkan. I Frankrike blev frankerna vid denna tid allt mäktigare. Östroms kejsar Justinianus I återerövrade bl. a. Italien från ostrogoterna år 552. Italien erövrades dock några år senare delvis av langobarderna, och andra folk gick från norr ned i Mellan- och Sydeuropa. Därmed var Västromerska riket blott historia.

Under 600-talet erövrade araberna Syrien, Palestina och Egypten. År 711 behärskade de hela Nordafrika. De härjade i Mindre Asien och grekiska övärlden, och försökte även erövra Byzantion. Östromerska rikets kamp mot araberna fortsatte under flera århundraden ända till Byzantions fall år 1453, det år som brukar betecknas som Östromerska rikets slut.

Prokopios, från Caesarea i Palestina, har av många betraktats som senantikens främste historiker. Han föddes omkring år 500 e.Kr. och dog 554 eller något senare. Han var således runt 27 år gammal när Justinianus, vars tid han skildrar, uppsteg på Östromerska rikets, det vill säga Byzantinska rikets, kejsartron år 527. Hans skrifter om de krig som kejsaren förde kallas Bella, vilket är det latinska ordet för Krigen . De krig han skriver om är tre till antalet, nämligen kriget mot perserna i öster (Bok 1-2), mot vandalerna i Nordafrika (Bok 3-4), och mot goterna i Italien (Bok 5-7). En åttonde bok är ett tillägg som behandlar händelser i olika delar av riket fram till år 554. Prokopios skildringar av dessa krig anses vara den främsta källan för vår kunskap om dem.