Staffan Nilsson - Böcker

Denna ordbok innehåller mer än tusen ord ur ett språk brukat inom silver och guldsmide. Språket har precisa benämningar på form verktyg och metoder men är nu på väg att försvinna. Orden återfinns bara till en del i uppslagsverk eller på nätet. De är samlade av Staffan Nilsson under hans 40-åriga verksamhet som silversmed och pedagog.

Sedan mer än 5000 år tillbaka har man bearbetat silver. Sättet att smida, tänja och flytta metall med hammare som förnämsta verktyg är detsamma än i dag. Boken behandler två metoder inom silversmidet som benämns träckning och drivning. Metoderna kan närmast liknas vid att "tumma" och "dreja" fast inte i lera utan i metall. Arbetet kräver därför ett stor mått av tid och tålamod. Boken beskriver hur en bägare långsamt växer fram.

Silversmide är ett flertusenårigt hantverk. Men även namnet på detta hantverks produkter. Denna bok är en konkret yrkesbeskrivning. Den ger även inblickar i silversmidets kulturhistoria. Liksom goda råd om hur silverföremål bör vårdas.

Staffan Nilsson är framstående silversmed och föreläsare i ämnet.

Dalarnas Hembygdsförbund bildades år 1915 och de etthundra åren firas bland annat med att landskapets hembygdsföreningar bidrar med berättelser från sina bygder. Berättelserna i Dalarna 2015 skildrar människoöden, emigration, oknytt, kloka gubbar och gummor, kyrkklockor och Selma Lagerlöf. Boken inleds med landsantikvariens betraktelser från de tjugo år han har tjänstgjort som chef för Dalarnas museum och som hembygdsförbundets ständige sekreterare.

Om den svenska demokratins framväxt, om kvinnokamp ävensom Gustav Vasas historia i olika former av sanning och sägen kan vi läsa i denna årsbok, som ägnar sig åt jubileer vilka ger perspektiv och olika sätt att se och tolka vår historia. Kanske är det firandet av en händelse som ger oss ett historiskt perspektiv på vår tillvaro? Ett av årets jubileum är kvinnans rösträtt, eller rättare den lika och allmänna rösträtten, som också handlade om kvinnors likställdhet med männen. När vi går riktigt långt tillbaka i historien för att högtidlighålla vad som tilldragit sig, kan händelser bli till en egen särskild berättelse som genom sekler broderats ut, fått passande tillägg och traderats till att ta form av en sägen. Händelsen berättar kanske inte ens om något som verkligen inträffat. Just så är det med Gustav Vasas äventyr i Dalarna på 1520-talet. Händelser, verkliga eller uppdiktade, kom att leva upp runt förra sekelskiftet och befästas genom minnesstenar och firanden. På så sätt lever historien, sägnen eller anekdoten vidare. Vi lyssnar och förundras.

I över 20 år har Staffan Nilsson samlat dödsannonser. Staffan Nilsson är född 1938 i Täxan, Jämtland. Sedan 44 år tillbaka bor han i Sollentuna strax norr om Stockholm.

Korset och Davidsstjärnan var de enda tillåtna symbolerna i dödsannonser fram till nyårsafton 1977. Då publicerade DN en dödsannons med en blomma som symbol. Över tid berättar en dödsruna mycket om hur en tidsepok bokstavligen går i graven, hur vi glömmer, hur vi minns.

Döden, döden, men aldrig bortglömd.

Staffans material är unikt både till omfattning och bredd. Samlingen är formgiven och tryckt efter hur Staffan dokumenterat dödsannonserna, detta för att förstärka det autentiska och dokumentära.

På försommaren 1974 brann uthuset på Walléngården i Leksand. En helt okänd bildskatt kom då i dagen. Den bestod av 407 fotografiska glasplåtar, i kabinettsformat och något anfrätta. Alla kom från konstnär Gustaf Theodor Wallén stora stipendieresa under åren 1888 - 1891. Han hade erhållit Statens stora konststipendium på tre år och for ut i Europa. I Paris införskaffade han en kamera. Bilderna var ursprungligen tänkta att utgöra underlag för ett konstnärligt måleri enligt tidens sed. Men fotografierna kom att bli till något helt annat. Vi ser genom dessa återupptäckta bilder en konstnär syn på sin samtid och samtidigt ger efter för sin förkärlek mot kontraster. Det rena och vita var en av Walléns favoriter, såväl i hans måleri som i hans bilder av ren, vit, torkande tvätt.