Willy Kyrklund – författare

Kortromanen Solange är en av Willy Kyrklunds mest lästa och älskade böcker.”Willy Kyrklunds tredje bok, Solange (1951),  bär namn efter en ung kvinna av eget slag. Hon är en låga under en skäppa, obetydlig, ringa, en längtan, till sist en förtvivlan. Vad hon längtar efter är livet, något som hon och hennes författare är angelägna om att skilja från det som de kallar verkligheten. Verkligheten är full av paragrafer men i livet strömmar blodet varmt. Motsättningen mellan liv och verklighet finns på mer än ett ställe hos Willy Kyrklund, och mer än en gång är det också så att det är kvinnan som står på livets sida, mannen som står på verklighetens. Solange är gift med en man på ett kontor, och han har inte, ger inte livet sådant som hon fattar det.Klen i räkning, klen i virkning, klen till och med i dans, känner hon sig vilsen i realiteternas värld. Hon är smal och het, öm, bräcklig och otillfredsställd, i dansen som sagt taktlös, i livet, ack, oändligt olycklig. Framför allt är Solange kärleken, kvinnokärleken, kärleken som fromhet, hängivenhet, självuppoffring men krav, som liv, som uppgift, som innehåll.”Olle Holmberg

”Det var en man som var konstnär. Som sådan hade han förvärvat visst anseende, han var representerad på museer, hans sociala ställning var god och hans ekonomiska icke helt förtvivlad.   Sitt liv (därom var han övertygad) hade han ägnat åt konsten. Må vara att han icke stått helt främmande för kärlek och alkohol, men sitt liv hade han ägnat åt detta: att med arbete och skicklighet och snille och finter försöka uttrycka vad som icke kan uttryckas.   Så grep honom ledan. Den leda som kallas akedia och räknas som en dödssynd icke utan anledning.” Paul Wilhelm ”Willy” Kyrklund, 1921–2009, var en sverigefinlandssvensk författare. Han utnämndes till hedersdoktor vid Uppsala universitet 1994.   Kyrklunds skönlitterära författarskap var starkt influerad av modernismen; tidiga noveller påminner om surrealistiska uttryckssätt, men till skillnad från surrealismen är Kyrklunds verk strängt genomtänkta. Återkommande teman är meningslöshet och vanmakt. Kyrklund tecknar sina ofullkomliga eller misslyckade karaktärer med stark empati och överseende.

”Med känsla avses en själsakt, vars specifika natur genom introspektion förefaller oss uppenbar, men icke desto mindre bereder svårigheter att analysera och definiera. Ett från känslan särskilt begrepp, som vi alltså kunna lämna därhän, är sinnesförnimmelsen, exempelvis förnimmelsen av värme eller smärta, såsom om man sticker in sin hand i en eld och låter den förbrännas.” Paul Wilhelm ”Willy” Kyrklund, 1921–2009, var en sverigefinlandssvensk författare. Han utnämndes till hedersdoktor vid Uppsala universitet 1994.   Kyrklunds skönlitterära författarskap var starkt influerad av modernismen; tidiga noveller påminner om surrealistiska uttryckssätt, men till skillnad från surrealismen är Kyrklunds verk strängt genomtänkta. Återkommande teman är meningslöshet och vanmakt. Kyrklund tecknar sina ofullkomliga eller misslyckade karaktärer med stark empati och överseende.

"Det kan inte förnekas att kärleken, även i sina mest utrerade och lidelsefulla former verkligen förekommer. Men den är nog inte så vanlig eller också inte så lidelsefull som det uppges. Den kan icke vara det, emedan den till sin karaktär är en lyxartikel, som kräver gynnsamma förutsättningar och att andra mer primära behov är tillfredsställda." En sådan besk visdom behärskar många av novellerna i Den överdrivne älskaren (1957). Kyrklund lämnar skarpögda rapporter om hur den romantiska kärleken stupar på mänsklig tarvlighet eller på ett ironiskt öde. Vardagsmänniskans vilsna och konventionella lyckodrömmar ställs mot en oförsonlig verklighets grymhet. Men dessa berättelser om de romantiskt förvirrades och de ovetandes undergång är inte hållna i svart. Kyrklunds satir mot de alltför välanpassade, mot makt-, ambitions- och paragrafmänniskorna är oerhört slagkraftig i sin lekfulla kvickhet. Och de ofta kusliga historierna om människans janusansikte av grymhet och ömhet, känslighet och okänslighet blir luftigt fantastiska arabesker, där det komiska blott ligger ett steg från den djupa tragiken. Men trots att blandningen av ironi och patos är fulländad, finns det ingen kyla i boken. Den fina konstnärliga distansen i berättelserna kan inte dölja att de grymma sagorna i Den överdrivne älskaren innerst är våldsamma protester mot en omänsklig världsordning.

"Som artisteri betraktade står dessa noveller utan tvivel på höjden av vad svensk prosa kan bjuda i dag."Gunnar Brandell i SvD

Främling, du som färdas på havet och rundar en udde vilkensomhelst på din väg vidare hän mot ditt mål – lyssna i vinden på mitt namn. Jag hette Elpënor. Jag som aldrig kom fram seglade hoppfull som du.Romanen Elpënor utgavs första gången 1986.

”(Maj och Vera står framför ett brokigt draperi, ovanför vilket man skymtar rundhorisontens blå himmel. De niger för publiken.)

Maj Det här är MajVera och det här är Vera.Båda Vi är barnpigor hos HeraMaj och Zeus.Båda Vi har arbete hela dan med att vakta deras hundra barnVera eller fleraBåda som de avlat i gräl och trevnadMaj med varandraVera eller andraBåda under sin mer eller mindre trofasta äktenskapliga sammanlevnad på den Olymp där de är bofasta. – Barnen heter:Maj Jocke, Nicke, Majken, StaffanVera PaffanMaj Hilda, Tilda, Pasja, ParasjaVera SasjaMaj Sara, Lotta, Kajsa, JohannaVera AnnaMaj Hektor, Viktor, Hasdrubal, SemiramisVera SofiaMaj Polyxenos, Polygonos, Halys, HylasVera FylasMaj Eurybathybios, Kallirrhoorrhinos, Molpos, Mopsos”Paul Wilhelm ”Willy” Kyrklund, 1921–2009, var en sverigefinlandssvensk författare. Han utnämndes till hedersdoktor vid Uppsala universitet 1994.   Kyrklunds skönlitterära författarskap var starkt influerad av modernismen; tidiga noveller påminner om surrealistiska uttryckssätt, men till skillnad från surrealismen är Kyrklunds verk strängt genomtänkta. Återkommande teman är meningslöshet och vanmakt. Kyrklund tecknar sina ofullkomliga eller misslyckade karaktärer med stark empati och överseende.

Hanseli var en liten man som satt på kontor: "Han adderade och subtraherade eller ordnade i bokstavsföljd eller i någon annan följd eller skrev upp eller skrev ned eller hipp som happ -". Hemma ängslades han för atombomben, men Greteli svarade: "Jag älskar dig." Hanseli sade: "Jag måste få luft. Du är ett barn som leker på randen av en avgrund." Greteli svarade: "Avgrunden skall knäppa rocken att inte avgrunden förkyler sig." Så ställer Willy Kyrklund mot varandra kvinnans ro och mannens oro - men också manlig trohet och kvinnlig trolöshet. Om det ofrånkomliga i livet, om tingens inneboende lömskhet, om människoliv som tappas bort, om makt och vanmakt berättas i Hermelinens död, en samling bisarra eller makabra sagor och noveller från skilda tider och breddgrader. Som i Mästaren Ma kryddar författaren berättelsen med kinesiskt underfundiga visdomsord, kvicka till formen, allvarliga till innebörden - klarsynta men inte tröstlösa. Om "Mannen 'som älskade skinka" heter det att han icke vill bestrida människans "fåraktighet, fäaktighet bch svinaktighet". Men det heter också: "Människan har därjämte en liten gnista av ande, en liten irrande gnista. När man tänker på människorna måste man alltid hålla i minnet den här gnistan."

Den modernistiska romanen Mästaren Ma – av många betraktat som Willy Kyrklunds mästerverk – gavs ut för första gången 1952. Den precisa formen, den träffsäkra ironin och den vemodiga poesin har skaffat Kyrklund en trogen läsekrets och något av en kultstatus. Mästaren Ma ger i form av kinesisk vishetslära en underfundig kommentar till livet, fylld av humor och skärpa.Ur Per Wästbergs tal vid utdelandet av Pilotpriset:

”Hos Willy Kyrklund råder motsatsernas spel: tvång och frihet, nödvändighet och slump. Vilket liv vill vi leva och varför är det inte möjligt? Kyrklund är en renodlat existentiell författare. Mottot över hans diktning kunde vara den första meningen i Mästaren Ma: ‘Jag söker den fråga på vilken människolivet är ett svar.’

Ingen har brukat färre ord för att uttrycka så mycket som är svårhanterligt, hjärtslitande; ingen har haft så vackra och precisa ord för det som är tungt att bära. I den massmediala pratsamhetens epok skriver Kyrklund texter där var stavelse lever.

Med den lättaste pennrörelse öppnar han dörren till myterna, historien, filosofin och vardagen. Och genom att högt och lågt flödar samman klarar hans sagor denna märkvärdiga balansgång mellan lyrism och komik, parodi och patos.

Hans eget författarjag är därför svårt att urskilja där det flyr från tuva till tuva i en mörknande gryning. Han bjuder oss palimpsester – text under text under text, bokstäver framskrapade med nageln, avbrutna stavelser, en tegelbit med inbränt sigill. Han är lärd bortom allt förstånd men så kortfattad att han aldrig tröttar oss med en redovisning. Hans historier tycks uppgrävda ur mänsklighetens väldiga arkiv, med noter och kommentarer. Men de är av ett hemligt ursprung som inte går att efterforska.”

Mänsklighetens historia visar oss, att godheten är stadd i oupphörlig tillväxt. Idén om godhet och kravet på godhet intar genom årtusendena en allt större plats i människornas föreställningsvärld och samhälle. I och med att människan efterhand lyckas förbättra sina villkor ökar självfallet hennes pretentioner.

Hon får krav på livskvalitet, hon börjar ställa krav också på gudarna. Kraven gäller i första hand godhet. Den gamle brutale Jahve måste finna sig i att bli god, om han vill överleva. Det ville han. Han kunde ju se sina mindre anpassningsbara kolleger omkomma i tusental - dessa sedan urminnes tider dyrkade gudar, som inte kunde acceptera den nya tiden, men gick under. Och när daggmasken upphov sin stämma och sade: "Jag kräver, Gud, att du är god, ty eljes tror jag inte på dig!" då svarade Gud: "Se, jag är god!"Ur Per Wästbergs tal vid utdelandet av Pilotpriset:

”Hos Willy Kyrklund råder motsatsernas spel: tvång och frihet, nödvändighet och slump. Vilket liv vill vi leva och varför är det inte möjligt? Kyrklund är en renodlat existentiell författare. Mottot över hans diktning kunde vara den första meningen i Mästaren Ma: ‘Jag söker den fråga på vilken människolivet är ett svar.’

Ingen har brukat färre ord för att uttrycka så mycket som är svårhanterligt, hjärtslitande; ingen har haft så vackra och precisa ord för det som är tungt att bära. I den massmediala pratsamhetens epok skriver Kyrklund texter där var stavelse lever.

Med den lättaste pennrörelse öppnar han dörren till myterna, historien, filosofin och vardagen. Och genom att högt och lågt flödar samman klarar hans sagor denna märkvärdiga balansgång mellan lyrism och komik, parodi och patos.

Hans eget författarjag är därför svårt att urskilja där det flyr från tuva till tuva i en mörknande gryning. Han bjuder oss palimpsester – text under text under text, bokstäver framskrapade med nageln, avbrutna stavelser, en tegelbit med inbränt sigill. Han är lärd bortom allt förstånd men så kortfattad att han aldrig tröttar oss med en redovisning. Hans historier tycks uppgrävda ur mänsklighetens väldiga arkiv, med noter och kommentarer. Men de är av ett hemligt ursprung som inte går att efterforska.”

I romanen "Polyfem förvandlad" från 1964 svarar Willy Kyrklunds stil på ett utsökt sätt mot formens frihet: lätt och på samma gång full av auktoritet, ironisk och genomskinligt klar.Ur Per Wästbergs tal vid utdelandet av Pilotpriset :

”Hos Willy Kyrklund råder motsatsernas spel : tvång och frihet, nödvändighet och slump. Vilket liv vill vi leva och varför är det inte möjligt ? Kyrklund är en renodlat existentiell författare. Mottot över hans diktning kunde vara den första meningen i Mästaren Ma : ‘Jag söker den fråga på vilken människolivet är ett svar.’

Ingen har brukat färre ord för att uttrycka så mycket som är svårhanterligt, hjärtslitande ; ingen har haft så vackra och precisa ord för det som är tungt att bära. I den massmediala pratsamhetens epok skriver Kyrklund texter där var stavelse lever.

Med den lättaste pennrörelse öppnar han dörren till myterna, historien, filosofin och vardagen. Och genom att högt och lågt flödar samman klarar hans sagor denna märkvärdiga balansgång mellan lyrism och komik, parodi och patos.

Hans eget författarjag är därför svårt att urskilja där det flyr från tuva till tuva i en mörknande gryning. Han bjuder oss palimpsester – text under text under text, bokstäver framskrapade med nageln, avbrutna stavelser, en tegelbit med inbränt sigill. Han är lärd bortom allt förstånd men så kortfattad att han aldrig tröttar oss med en redovisning. Hans historier tycks uppgrävda ur mänsklighetens väldiga arkiv, med noter och kommentarer. Men de är av ett hemligt ursprung som inte går att efterforska.”

Den precisa formen, den träffsäkra ironien och den vemodiga poesien har skaffat Willy Kyrklund (1921-2009) en trogen läsekrets och skapat ständig efterfrågan på hans böcker. "Tvåsam", från 1949, är en satir över människans förhållande till det mekaniserade och byråkratiserade samhället.

”(Manucci vid en skrivpulpet intill rampen; resten av scenen är dold.)

Manucci   Punkt för dessa memoarer. Snart även punkt för Niccolò Manuccis liv. Jag skall aldrig återse Pisa. I detta Indien har jag levat och här skall jag dö. Men jag överlevde stormoguln Aurangzéb och jag har sett mycket och hört mer, som ingen annan har sett eller hört eller kunnat skriva om. Man kommer att säga att Manucci är gammal och minns fel, man kommer att säga att Manucci ljuger.” Paul Wilhelm ”Willy” Kyrklund, 1921–2009, var en sverigefinlandssvensk författare. Han utnämndes till hedersdoktor vid Uppsala universitet 1994.   Kyrklunds skönlitterära författarskap var starkt influerad av modernismen; tidiga noveller påminner om surrealistiska uttryckssätt, men till skillnad från surrealismen är Kyrklunds verk strängt genomtänkta. Återkommande teman är meningslöshet och vanmakt. Kyrklund tecknar sina ofullkomliga eller misslyckade karaktärer med stark empati och överseende.

”En herre av avsevärt djupsinne är Willy Kyrklund, men i harmoni med sin innersta natur döljer han det bakom en klarhet som kan göra ett barn misstänksamt, och han virkar dess maskor i en stil som har det fina kåseriets lätthet och grace och det svenska språkets mest genomskinliga renhet. Med samma höggradiga medvetenhet behärskar han alla former av ödets ironi.

Trött intill döden och pigg som en ekorre - en så paradoxal bild är bilden av Willy Kyrklund, klagande som en marterad över alltför vassa spikar och samtidigt oberörd som en fakir som med största lätthet utstår de vådligaste våndor.”

Åke Janzon

Novellsamlingen Ångvälten gavs första gången ut 1948 och var Willy Kyrklunds debutbok.

Att följa Willy Kyrklund till de karga och vindpinade öarna i Homeros vinfärgade hav, att tillsammans med honom diskutera med repliksnabba greker över kafébordens resinaglas, att se den hektiska storstaden Aten med hans ögon och vandra på längstförgätna stigar upp mot Koranporten och till det persiska Tabbas är en sällsynt stimulerande upplevelse, fylld av ljus humor, stor kunskap och vis människokännedom.

Hos Willy Kyrklund möter aldrig en slapp formulering, en trött fras. Den envetenhet, som driver honom att ständigt söka exakta, slående, kvicka och aldrig banala uttryck för vad han upplever gör honom till en av den svenska prosans stora mästare i det lilla formatet.

Dessa tre pjäser, Bröllopet, Platanhårsdialog på en ö i Aigaion och Medea från Mbongo kom ut första gången 1967.

I Bröllopet får brudgummen, en timid och ängslig liten man, i sista sekunden före vigseln för sig att han inte är värdig att gifta sig med bruden. Närstående och framgångsrika vänner till familjen övertygar honom med argument som blir alltmer brutala.

Platanhårsdialog på en ö i Algaion är ett ironiskt och finstämt samtal om livets villkor och människornas fåfängliga strävan, med den skarpsyn och filosofiska resignation som är kännetecknande för Kyrklund.

Medea från Mbongo är författarens variant av det klassiska dramat, som utvecklats till något av en modern skilsmässouppgörelse mellan en vit man och en färgad kvinna.