Anthropos – förlag

Genom Snorre Sturlasson (1179-1241) nådde den äldsta nordiska historieskrivningen sitt oöverträffade mästerskap. Hans Nordiska kungasagor har under århundraden varit avgörande för vår kunskap om Nordens äldsta historia. Men Snorre är inte bara historiker som skickligt vet att utnyttja äldre muntliga och skriftliga källor. Han förmår också gestalta sitt väldiga stoff till en levande episk framställning. Politiska skeenden förvandlas i hans verk till dramatiska händelser och konflikter där enskilda individer står i centrum. Hos få av Snorres medeltida (och senare) medtävlare kommer perspektivrikedomen och karaktärernas sammansatt så till uttryck.

"Snorres Edda" är ett av de mest betydande verken i den fornnordiska litteraturen. Åtskilligt av vår kunskap om nordisk mytologi kommer därifrån. Snorre beskriver hur världen skapades och hur den kommer att gå under, han återger på ett drastiskt och humoristiskt sätt gudars äventyr och kärleksbekymmer. Han levandegör hjältar, jättar och dvärgar i en oupphörligt fascinerande ström av berättelser. Snorre låter opålitliga gudar berätta opålitliga historier för godtrogna lyssnare. Det är inte alltid lätt att veta vad som hos Snorre är äkta hedniska föreställningar och vad som är diktarfantasi. Men det är omöjligt att motstå berättarglädjen. "Snorres Edda", ibland också kallad "Prosaiska Eddan", är en lärobok i diktkonst, troligen tillkommen på 1220-talet. Lärd, noggrann, minnesgod, uppslagsrik. Utan kunskap om de gamla myterna, menar Snorre, kan inte skaldernas djärva bildspråk förstås. Den gamla diktningens föreställningsvärld måste räddas över till den nya tiden, ty utan kännedom om de gamla myternas innebörder är ingen dikt värd namnet möjlig. Denna utgåva av "Snorres Edda" är ett nytryck av Karl G. Johanssons och Mats Malms översättning från 1997. Boken är försedd med inledning och noter av översättarna samt en omfattande registerdel.

"Maximum seu archimetria" ("Det största eller arki­metrin") är poeten och filosofen Thomas Thorilds mest omfattande verk. Det skrevs på latin och utgavs anonymt i Berlin år 1799. Den lands­förvisade Thorild hade då blivit bibliotekarie och professor vid universitetet i Greifswald i Svenska Pommern. "Maximum seu archimetria" är uppbyggd som en avhandling, men är samtidigt ett djärvt form­experiment och en sammanfattning av för­fattarens filosofiska åskådning. Verket före­ligger nu för första gången i svensk översättning. Utgivningen av "Maximum seu archimetria" väckte ett visst uppseende i filosofiska kretsar i Tyskland. Johann Gottfried Herder skrev en uppskattande recension, där han anbefallde Thorild att genast översätta sitt filosofiska verk till tyska. Så blev inte fallet. I stället skrev författaren en följdskrift "Die Gelehrtenwelt" ("Lärdomsvärlden"). Även denna skrift nu för första gången i svensk översättning. I dessa två verk utvecklar Thomas Thorild djärvt och vältaligt sitt omvälvande estetiska, sociala och politiska budskap. I Sverige kom upptäckten att dröja. Det var först med Geijers och Atterboms engagerade tolkningar av Thomas Thorilds litterära och filosofiska skrifter som hans verk på allvar öppnades för en djupare tillägnelse i den landsförvisades eget hemland. Band I av Thomas Thorild "Arkimetrin" I–IV innehåller ett faksimil av originalverket "Maxi­mum seu archimetria", band II Peter Sjökvists svenska översättning av den latinska texten, band III Martin Lagerholms översättning av "Die Gelehrtenwelt", band IV utgörs av en kommentardel av utgåvans redaktör Staffan Bengtsson, som även svarar för introduktioner i de föregående delarna.

Genom Snorre Sturlasson (1179-1241) nådde den äldsta nordiska historieskrivningen sitt oöverträffade mästerskap. Hans Nordiska kungasagor har under århundraden varit avgörande för vår kunskap om Nordens äldsta historia. Men Snorre är inte bara historiker som skickligt vet att utnyttja äldre muntliga och skriftliga källor. Han förmår också gestalta sitt väldiga stoff till en levande episk framställning. Politiska skeenden förvandlas i hans verk till dramatiska händelser och konflikter där enskilda individer står i centrum. Hos få av Snorres medeltida (och senare) medtävlare kommer perspektivrikedomen och karaktärernas sammansatt så till uttryck. Denna första del av Nordiska kungasagor tar sin början i mytisk tid med asarnas invandring och de förhistoriska Ynglingakungarna i Uppsala och sträcker sig fram till Olav Tryggvasons tid, fram till den storslagna skildringen av slaget vid Svolder år 1000.

Genom Snorre Sturlasson (1179-1241) nådde den äldsta nordiska historieskrivningen sitt oöverträffade mästerskap. Hans Nordiska kungasagor har under århundraden varit avgörande för vår kunskap om Nordens äldsta historia. Men Snorre är inte bara historiker som skickligt vet att utnyttja äldre muntliga och skriftliga källor. Han förmår också gestalta sitt väldiga stoff till en levande episk framställning. Politiska skeenden förvandlas i hans verk till dramatiska händelser och konflikter där enskilda individer står i centrum. Hos få av Snorres medeltida (och senare) medtävlare kommer perspektivrikedomen och karaktärernas sammansatt så till uttryck. Olav den heliges saga är verkets mäktiga centralparti. Denna saga anses vara den första av de kungasagor sim Snorre skrev. Skildringen av Olavs liv och omgivning präglas av en djup människokunskap och gestaltar hur medeltiden nya ideal och trosuppfattningar tar form. I kungens person bryts gammal och ny människouppfattning mot varandra.

Genom Snorre Sturlasson (1179-1241) nådde den äldsta nordiska historieskrivningen sitt oöverträffade mästerskap. Hans Nordiska kungasagor har under århundraden varit avgörande för vår kunskap om Nordens äldsta historia. Men Snorre är inte bara historiker som skickligt vet att utnyttja äldre muntliga och skriftliga källor. Han förmår också gestalta sitt väldiga stoff till en levande episk framställning. Politiska skeenden förvandlas i hans verk till dramatiska händelser och konflikter där enskilda individer står i centrum. Hos få av Snorres medeltida (och senare) medtävlare kommer perspektivrikedomen och karaktärernas sammansatt så till uttryck. I tredje delen av Snorres kungasagor skildras en kaotisk och blodig tid präglad av sönderfall och uppror, ibland avbruten av korta perioder av välgång – från år 1030 till år 1177. Vi förflyttas här också till platser utanför Norden, till de så kallade väringarna i Miklagård och till England och slaget vid Stanford Bridge.

Natten mot den 21 september 1615 blåste det upp en kraftig storm bland Västfjordarna, där tre skepp låg för ankar inne i Reykjarfjörður. Besättningen ombord var basker som hade ägnat sommaren åt valjakt i de isländska vattnen. Stormen och drivisen krossade deras skepp, tre män drunknade i vågorna, medan åttiotre lyckades rädda sig i land. Inom ett par veckor hade trettioen av dem blivit mördade av den isländska lokalbefolkningen, ledda av sysslo­mannen Ari Magnússon, den danska kronans representant i regionen. Om denna massaker, en av de blodigaste tilldragelserna i Islands historia, skrev Jón Guðmundsson, en självlärd allmogeman som bodde i trakten. Hans sammanställning av vittnesmål om händelserna, hans kritik mot sysslomannens agerande och hans vägran att delta i ett uppbåd som skulle dräpa även resten av de strandsatta sjömännen ledde till att han tvingades fly från Västfjordarna. Jón Guðmundssons krönika, En sann berättelse om spanjorernas skeppsbrott och strid, presenteras här i svensk översättning för första gången, tillsammans med en lång inledning, där händelserna sätts i sitt historiska sammanhang. Jón Guðmundsson (f. 1574 i Ófeigsfjörður, d. 1658 i Hjaltastaður) var en isländsk, självlärd man som skrev om natur och kultur, magi och historia samt om morden på trettioen baskiska sjömän i Västfjordarna 1615. Joakim Lljegren (f. 1986 i Umeå) är fil.mag. i nordiska språk, bibliotekarie vid Göteborgs universitetsbibliotek och har tidigare medverkat i utgåvorna "Islänningasagorna" (Saga, 2014) och "Sturlunga" (Anthropos, 2021).

Levereras i box"Sturlunga saga" är namnet på en sammanhängande kompilation av så kallade samtidssagor eller samtidskrönikor från 1200-talets Island. (Ofta benämnd med kortformen "Sturlunga".) Det är ett omfattande verk – cirka 1000 sidor löpande text – som aldrig tidigare funnits i svensk översättning. I "Sturlunga" skildras inbördesfejderna mellan tidens stora hövdingasläkter, häribland inte minst historieskrivaren och skalden Snorri Sturlusons släkt. "Sturlunga" är ett av den nordiska medeltidslitteraturens mest betydande verk. Hela verket föreligger nu i en översättning av den år 2019 avlidne Sten Kindlundh. Översättaren överlämnade sitt Sturlungamanus till redaktionen för Islänningasagorna I–V (2014) någon månad före sin död. Den föreliggande översättningen har genomgåtts av Kristinn Jóhannesson, Gunnar D Hansson och Joakim Lilljegren. Utöver översättningen innehåller den svenska utgåvan ett redaktionellt förord, en längre introduktion till verket samt kartmaterial. Endast en tidigare översättning av "Sturlunga" föreligger på nordiskt språk – Kristian Kålunds danska översättning från 1904. Medeltidens isländska prosakonst är för en läsande allmänhet mest känd för de så kallade släktsagorna (islänningasagorna) och kungasagorna med Snorris "Heimskringla" som mäktigt krön. Under senare decennier har dock samtidsskildringen i "Sturlunga" fått ny aktualitet och har i den nordiska medeltidsforskningen kommit att spela en allt större roll. Även i samtida isländsk skönlitteratur avspeglas detta förnyade intresse (t.ex. i fyra "Sturlunga"-romaner av Einar Kárason). De isländska släktsagorna handlar om förfäderna under "sagatiden", skedet fram till tiden närmast efter kristendomens införande år 1000. Sturlunga tar vid något hundratal år senare, under förra delen av elvahundratalet, och går därefter fram till den isländska fristatens upplösning och underkastelse under den norska kungamakten åren 1262–64. "Sturlunga" är inget enhetligt verk, författat av en och samma diktare. Det är en komposition av en lång rad olika texter, som en redaktör någon gång omkring år 1300 sammanställde i kronologisk följd. Texterna i samlingen har tillkommit vid skilda tidpunkter under tolvhundratalet, både under förra och senare delen. Att de har skilda författare, framgår inte minst av att språk och stil kan växla avsevärt från den ena till den andra. Redaktören har inte röjt sitt namn, och lika lite vet man något säkert om vilka de olika författarna är – med ett väsentligt undantag. Av den anonyme redaktörens korta förord framgår att Snorri Sturlusons brorson Sturla Þórðarson (1214–84) har skrivit det stora avsnittet "Islänningarnas saga", som omfattar en dryg tredjedel av hela verket och utgör kärnan i "Sturlunga"

Genom Norra ishavet och strax förbi Nordpolen sträcker sig djupt under istäcket en bergskedja, Lomonosovryggen, uppkallad efter den ryske forskaren och poeten Michail Lomonosov. Under sex veckor sensommaren 2009 deltog Gunnar D Hansson i en expedition med isbrytaren Oden som hade till främsta uppgift att undersöka Lomonosovryggens geologiska formationer. Under färden tillkom denna diktsamling, hans elfte. I boken möter äldre tiders spekulativa uppfattningar om Arktis dagens vetenskapliga och klimatpolitiska frågeställningar. Boken rymmer också en diskussion om litteraturens villkor, om det arktiskt sublima och söker formulera vad som skulle kunna kallas en arktisk poetik.