Juppe Jindungo – förlag

Om du frågar mig idag om jag skulle göra om allt... ...så svarar jag: Ja. Jag skulle gå samma väg. Falla samma gånger. Gråta samma tårar. För utan det... ...hade jag inte varit den jag är. Jag är inte bara en kvinna som överlevt. Jag är en kvinna som byggt ett liv ur smärta, ur kamp, ur kärlek. Och till mina barn vill jag säga: Ni var alltid min styrka. Även när jag var svag. Om jag förlorade mig själv på vägen så var det för att ni skulle hitta er. Och det... ...var värt allt.

Det finns en sekund i livet där något inom dig dör. Inte långsamt. Inte försiktigt. Utan brutalt. Det är inte världen som stannar. Den fortsätter som vanligt. Människor skrattar. Bilar kör förbi. Någon dricker kaffe. Och du... du går sönder i tystnad. Ingen ser det. Ingen hör det. Men du känner det. Hur något spricker i bröstet. Hur luften inte räcker till. Hur kroppen står kvar men själen faller fritt. Det är då du förstår: Det här är början på något du aldrig bad om. Ett mörker du inte kan kontrollera. Ett krig du inte vet hur man vinner. Du hinner inte förbereda dig. Du hinner inte tänka klart. Allt du hinner är att känna hur ditt liv delas i två: innan och efter Och det värsta? Du kan inte fly. För det handlar om någon du älskar. För mig var det ingen dramatisk scen. Ingen siren. Ingen katastrof som syntes utåt. Det var bara en torsdag. Och ändå var det dagen mitt liv gick sönder.

Länge har den funnits dikten. fungerar ibland som bikten. Poeten försöker skildra sin egen eller någon annans verklighet. Vårt hopp och tvivel allt som hör till livet

Denna bok är en samling dikter om krig, sorg, identitet, barndom och mänsklighet. Den rör sig mellan personliga erfarenheter och globala händelser och ger röst åt människor som ofta inte hörs – särskilt barn i krig, mödrar, människor i Afrika och personer som upplevt förlust och diskriminering. Boken inleds med dikter om barn i krigets verklighet, särskilt i Gaza. Dessa texter beskriver hur barn lever med bomber, hunger och rädsla. Dikterna kritiserar också världens tystnad och ställer frågor om ansvar, mänsklighet och moral. Därefter skildras hur mänskligheten försvinner när människor avhumaniseras. Dikterna visar hur krig börjar med ord, hur människor delas upp i "vi och dom", och hur politik och makt kan rättfärdiga våld. Här finns också kritik mot krig, exploatering och globala maktstrukturer. I delen om Afrika lyfter boken kolonialismens historia och dess konsekvenser. Dikterna behandlar Berlinkonferensen, stulna resurser, kulturföremål i museer och hur kontinentens rikedomar har utnyttjats. Samtidigt uttrycks stolthet över Afrika, rötter och identitet. Boken går sedan över till det personliga – moderskap och familj. Här skildras mammans kärlek, oro och uppoffringar. Dikterna beskriver ett hjärta som aldrig slutar slå för sina barn, även i sorg och svårigheter. I delen om barndomens sår berättas om förlust, våld i hemmet, alkoholism och ensamhet. Barndomen framställs som fylld av rädsla och tystnad. Dessa erfarenheter formar identiteten och påverkar livet som vuxen. Identitetsdellen lyfter stolthet över att vara svart, kampen mot att vara osynlig och betydelsen av rötter. Dikterna beskriver hur namn, språk och kultur kan tas ifrån människor, men att identiteten ändå finns kvar. Mot slutet reflekterar boken över liv och död. Den betonar att alla människor delar samma livsväg och att döden förenar oss. Här ställs också frågan varför människor hatar varandra när livet är så kort. Boken avslutas med hopp. Barnen kring elden symboliserar framtiden, drömmar och möjligheten till förändring. Den sista dikten visar att så länge någon fortfarande bryr sig, finns mänskligheten kvar. Sammanfattningsvis är boken en poetisk reflektion över: krig och lidande kolonialism och historia moderskap och kärlek barndomstrauma identitet och stolthet liv, död och mänsklighet hopp om en bättre värld

BLOMMAN Ibland kan man hitta något i snö. Just innan det blir tö. Liten blomma växer fram. Och oss glädja kan.

Denna diktsamling är baserad på sanna berättelser om saker som jag har sett, levt, upplevt. Skriver om tankar och funderingar om vår värld och saker som berör mig. Läs det med kärlek och omtanke och öppna dina ögon för vad afrikanska barn och världen går igenom.

-Farmor, du har klippt mitt hår! Och det gillar jag inte.

For Parents: This story is perfect for talking about safety, responsibility, and daring to be independent. Through Tony’s adventure, kids learn about consequences, how to handle minor accidents, and the importance of asking for help. A great starting point for discussing how to grow and become more independent – just like Tony!

Pour les parents : Cette histoire est parfaite pour parler de sécurité, de responsabilité et d’oser être autonome. À travers l’aventure de Tony, les enfants apprennent les conséquences de leurs actes, comment gérer les petits accidents et l’importance de demander de l’aide. Un excellent point de départ pour discuter de la façon de grandir et de devenir plus indépendant – tout comme Tony !

In our modern societies, there is a silent paradox: The more comfortable life becomes, the more man loses his weapons. By avoiding difficulty, we lose the strength it should have given us. By dint of wanting to protect our children from suffering, we take away their ability to build themselves. By confusing love with ease, we prepare for fragility. I grew up in an environment where everything was given to me: Security, stability, food, affection, means. I didn;t have to fight to survive, nor did I have to fight to move forward “ it creates passivity"

Il existe dans nos sociétés modernes un paradoxe silencieux : plus la vie devient confortable, plus l’homme perd ses armes. À force d’éviter la difficulté, nous perdons la force qu’elle devait nous donner. À force de vouloir protéger nos enfants de la souffrance, nous leur retirons la capacité de se construire. À force de confondre amour et facilité, nous préparons la fragilité. J’ai grandi dans un environnement où tout m’était donné : la sécurité, la stabilité, la nourriture, l’affection, les moyens. Je n’ai pas eu à lutter pour survivre, ni à me battre pour avancer. Je croyais que j’étais fort parce que je réussissais à l’école. En réalité, j’étais protégé. Trop protégé. Je ne le savais pas encore, mais la facilité m’endormait lentement, me privant de la possibilité de découvrir qui j’étais réellement. Puis j’ai rencontré un garçon. Un garçon dont la vie était l’exact opposé de la mienne. Un garçon que les difficultés auraient dû écraser, mais qui tenait debout avec une dignité qui forçait le respect. Un garçon nommé TOBI Gervais, orphelin de père, combattant de la vie, élève du matin, travailleur du soir.

Kitola regardait à la télévision des pianistes célèbres qui jouaient; il voyait comme leurs doigts se déplaçaient rapidement sur les touches. Il resta longtemps assis devant la télé, admirant les pianistes. À ce moment-là, il sut qu’il voulait devenir un pianiste talentueux.

Kitola was so happy. He wanted to tell his friends. He ran around telling everyone that he had seen famous pianists and that he also wanted to become a pianist. But unfortunately, no one believed him.

Den här boken är född ur minnen. Minnen som inte alltid varit lätta att bära, men som aldrig har lämnat mig. Detta är inte bara en berättelse om ett liv. Det är en resa genom historia, genom krig, genom förlust, genom styrka – och genom val. Val som inte alltid var mina, och val som till slut blev det. Jag var ett barn när världen förändrades. Jag blev formad av platser jag inte valde, av regler jag inte skapade, av omständigheter jag inte kunde kontrollera. Men någonstans längs vägen började jag förstå att även i det mest begränsade livet finns ett utrymme för vilja.

Vår historia berättar om hur vi kontinuerligt varit utsatta för att vi är svarta. Vi har nedvärderats som människor och straffats med mutilation i vissa fall, det vill säga stympats, när kolonisatörer inte var nöjda med hur vi arbetade. Bland annat i samband med utvinning av naturgummi i Kongo/ Zaire, eller skurit bort svarta tjejers bröst för att göra tobakspungar i Rhodesia, dagens Zimbabwe, eller att bara skjuta vilt svarta människor i huvudet för att visa hur duktiga det var att pricka utan att bli straffade. Kyrkans representanter var med när det tog människor som slavar. I mina ögon betydde det att vi svarta inte var människor ens i Guds ögon. Först när vi blev döpta i den katolska kyrkan och lämnade vårt kulturella arv samt tradition och religion från våra förfäder bakom oss blev vi riktiga människor i kolonisatörernas ögon.

Un Garcon et son skateboard La mère demande : "Pourquoi tu regardes toujours les skateboards ?"