Tira Books – förlag

Detta är berättelsen om ett hus i Uppsala och dess innevånare. Det hela utspelar sig i början av 1970-talet. De svartvita fotografierna skildrar några ungdomar som delade lägenhet med sin äldre hyresvärd i det gamla rivningshotade huset. En trappa upp bodde en äldre dam med många saker och minnen från ett högborgerligt liv. På nedre botten bodde också ett par med många suspekta vänner. Vi får följa hyresgästerna i fest som vardag i text och bild.

Under 1980-talet och början av 1990-talet gjorde jag ett drygt sjuttiotal uppdrag för tidningen Uppsala-Demo- kraten. Jag fotograferade med Nikon FE och Nikon F3, två kameror jag trivdes bra med och som var otroligt pålitliga. I kameraväskan fanns dessutom ett flertal objektiv, en stor Metz-blixt, mängder av Tri-X-filmer samt ett flertal batterier. Bara till en kameramotor behövdes åtta sådana. Väskan var tung att bära på, den slet på rygg och axlar. Uppdragen var alltid att skildra människor, såväl på arbetsplatser som i folkparker och på andra offentliga platser. Jag hade stor frihet att fotografera på mitt eget sätt och att närma mig människor efter egen förmåga. Det var sällan några var negativa till att bli fotograferade. När uppdragen skulle publiceras hade jag ett rikt material att utgå ifrån, och idag, nästan fyrtio år senare, ligger det till grund för denna bok. Många av bilderna har aldrig tidigare visats. Ett fotografi är knutet till en bestämd tid och verklighet samtidigt som det är tidlöst och kan ses om och om igen, när som helst. Som betraktare fyller vi bilden med innehåll, känslor och betydelser, såsom jag fyller bilderna i min fotobokssamling. Med hjälp av det skrivna ordet kan man sedan förankra det avfotograferade i tid och miljö och fördjupa dess sammanhang. Det har Maths Isacson, professor emeritus i ekonomisk historia, och Bo Larsson, förutvarande antikvarie på Upplandsmuseet, numera på Stadsmuseet i Stockholm, gjort. Jag tror att deras ord och mina bilder tillsammans kan öka förståelsen för människors liv och vardag i ett Uppsala som visserligen ligger nära i tiden, men som ändå är förgånget.

Here, in this part of Stockholm that once was the city's absolute centre, some of the streets bustle with tourists from around the world. But if you just turn a corner you can end up in inconspicuous alleyways where the sun seldom shines. At best you might meet someone taking out the trash or who is on their way to work. On an old wooden door is an unremarkable aluminium sign that reads 'Anders Petersen' in punched lettering. It has been there for thirty five years. Obvious marks on the door show that there have been several other signs there too. The door is ajar, as is usual when company is expected. I descend a grey painted, heavy-duty wooden stairway. Here, halfway below street level, it opens out into several small rooms and recesses. The walls are covered with shelving that holds files as well as old photographic-paper boxes marked 'Roxy', 'Elfie', 'Lothar', 'Ramona' and 'Holländske luffaren' while computer monitors sit on workbenches. A man in a black hood sits bent over one of the computers. Music fills the room.“You have to have good music playing when working in a photo lab”, says Anders Petersen with a welcome, inviting me in to one of the larger rooms. Here, two walls are covered with photographs pinned up while small prints from a commercial photo-lab lie in long rows. On another wall are a few 30 x 40 cm enlargements in various versions. Furnishings consist of a small round table and a long couch set against one of the walls, along with a large armchair in worn-out red leather.

Min mamma, Irma Kanerva Savio föddes utanför Viborg 1923. Familjen flyttade ofta i hopp att hitta arbete och bättre liv. Jag fotograferade henne när hon bodde på ett äldreboende. Vi drack kaffe och tittade på tv, gamla svartvita finska filmer. Snart blev hon bekväm inför min kamera. -Kameran är dyr, sade jag, så du måste sitta stilla. Jag berättade att jag skall göra en bok om våra möten. Jag fotograferade vårt gamla hem, allt var på samma sätt som när mamma bodde hemma. Mor avled i maj 2017.

1976 reste fotografen Ann Christine Eek och antropologen Berit Backer till den albanska byn Isniq i Kosovo. De dokumenterade en traditionell ålderdomlig kultur som höll på att försvinna. Eek skildrar i sina fotografier byns gästvänliga albaner med respekt och värdighet. Den dåvarande serbiska provinsen Kosovo, då en del av Jugoslavien, var okänd för världen. Nu visas för första gången detta unika material i sin helhet. Boken avslutas med en historisk text om kosovoalbanerna.