Visar resultat för..."en dramatikers dagbok"

Under en period av exakt fem år registrerar en nordeuropeisk dramatiker vid namn Lars Norén dagligen sina tankar, ord och gärningar. Han går till sitt arbete. Han går och handlar. Han odlar sin trädgård, städar ur sin garderob. Han ser ljuset över staden, han ser människorna, han ser varorna. Han förälskar sig, lockas, retar upp sig, stöts bort. Mot dödens fond blir varje andetag tydligt. Vad som så småningom utkristalliserar sig ur ordmassorna är inget mindre än livet självt, dess in- och utandning, dess toppar och dalar - det sköra mänskliga liv som alltid tilldrar sig vid randen av en avgrund. Ur pendlingen mellan tidlös biologi och vår tids unika sjuka, ur vardagens triviala upprepning stiger långsamt men obevekligt en sorgehymn över allas våra liv, i början av seklet, sent på jorden.

Under en period av exakt fem år registrerar en nordeuropeisk dramatiker vid namn Lars Norén dagligen sina tankar, ord och gärningar. Han går till sitt arbete. Han går och handlar. Han odlar sin trädgård, städar ur sin garderob. Han ser ljuset över staden, han ser människorna, han ser varorna. Han förälskar sig, lockas, retar upp sig, stöts bort. Mot dödens fond blir varje andetag tydligt. Vad som så småningom utkristalliserar sig ur ordmassorna är inget mindre än livet självt, dess in- och utandning, dess toppar och dalar - det sköra mänskliga liv som alltid tilldrar sig vid randen av en avgrund. Ur pendlingen mellan tidlös biologi och vår tids unika sjuka, ur vardagens triviala upprepning stiger långsamt men obevekligt en sorgehymn över allas våra liv, i början av seklet, sent på jorden.

27 augusti 2015

Om någon förblir uthållig nog att fortsätta läsa den här boken beror det nog på samma vilja som jag har i min uthållighet att fortsätta att skriva den, det vill säga leva.

27 februari 2019

Mitt liv skulle vara tråkigt om det inte vore mitt. – Hur har jag inte längtat efter det tråkiga, enahanda, enkla, vardagliga, återkomsten i upprepningen som kan formuleras i filosofiska termer. Snart skall jag inte längre kunna skilja på upprepning och återkomst. Samma rum stiger jag in i för andra gången, därför att det kommer tillbaka till mig, där jag kan dagligen glädja mig åt det heliga dramat.

”Gjorde klart dagboken, antecknade. Jag har det jag behöver, mer än nog. Jag vill inte se mer. Jag vill inte höra mer. Det enda jag vill är att befria mig från själva musiken i mitt inre, den som tar så mycket tid och inte leder mig någonstans. Den är bara ett enkelt mörkt rum. Det kommer inga ord inne i det. Det säger inget. Det är väl en sorts flykt och undanflykt. Jag är inte intresserad av mig. Jag tror visserligen på det unika autentiska jaget, och är det bara en konstruktion är det ändå den bästa konstruktion vi har skapat för att kunna fortsätta att söka mening. Ett jag har ju nästan inga gränser. Det är den största stad som kan finnas, och där gator, förbindelser, nät trasas sönder försöker vi finna nya vägar ut, bort. Det är ingen metafor. Jag vet inte hur många år mitt jag har varit en totalt sönderbombad stad, där ändå så mycket har varit helt och kunnat användas till nya byggen att det har funnits anledning att fortsätta.”

”Dagboken lämnar på sätt och vis sig själv. Den hålls uppe, eller hänger i den ångest som är tiden, i själva frånvaron av en bok. – Arbetat länge, utan känslor, med fragmenten, ända tills skärpan brast. I fragmenten kan jag överge mig själv. I dagboken bevarar jag på något sätt mig själv, i varje fall genom språk. Jag kan inte beskriva det. Jag bevarar mina förbindelser med mig själv, tills också de skall brista. Det är själva tidens flöde, flod, ström, rinnande insamlande av tillfälligheter och grundbetingelser som jag försöker se igenom för att i det jag ser se vad som finns under den, som skulle kunna vara något bestående och oföränderligt. Men ibland föreställer jag mig att själva dagboksskrivandet är ett sätt att bevara sig själv genom att försvinna. Genom ett försvinnande. I pjäser, fragment, prosan vet jag med nästan full visshet att jag överger mig själv, helt och hållet till föremål för verket, eller formen hos verket. Dagboken – som om jag på något sätt kunde få syn på mig själv, oföränderlig och klar, i allt det som flödar och som aldrig ändå lämnar den bestämda platsen för avflödet eftersom det ständigt blir detsamma … men det som flödar, starkt eller inte, lugnt, våldsamt eller nästan omärkligt, kastar ljus och upplyser och fördunklar genom sin blotta existens, genom att det är det enda som man kan finnas i, och som lär fortsätta även när medvetande och minne och tankeförmåga faller sönder. Man bevaras på sätt och vis i det oupphörligt förbiströmmande, och insamlande. Och ibland får man en skymt av sig själv som om det vore sig själv man mindes, samtidigt som minnet bibehåller avståndet till den man är.”