Andra världskrigets vapen – serie

Under mellankrigsåren utvecklade Tyskland en ny generation kulsprutor som skulle ersätta den tunga Maximkonstruerade MG 08. Konceptet var revolutionerande: en enhetskulspruta som kunde lösa samma taktiska uppgifter som lätta, medeltunga och tunga kulsprutor genom att man helt enkelt skiftade lavett och riktmedel. I den nya tyska krigsmakten skulle eldkraften hos varje skyttegrupp utgå från den lätta och sinnrikt konstruerade kulspruta som kom att benämnas MG 34. Under krigsåren behövde Tyskland emellertid masstillverka automatvapen och lösningen blev en annan vapenteknisk milstolpe MG 42. Med sin mycket höga eldhastighet på 1 200 skott i minuten fick den nya kulsprutan snart öknamnet Hitlers motorsåg av de allierade soldaterna. MG 42 anpassades på 1950-talet till NATO:s standardkaliber 7,62 mm och efter 75 år gör denna ypperliga krigstidskonstruktion fortfarande god tjänst i Bundeswehr och en lång rad andra arméer. Här presenteras den tekniska historiken bakom de banbrytande enhetskulsprutorna MG 34 och MG 42 och vapentypens omistliga betydelse för den tyska krigsmakten under andra världskriget.

De tyska kulsprutepistolerna MP 38 och MP 40 har en självskriven plats bland andra världskrigets mest välkända vapentyper. De var ursprungligen framtagna som personlig beväpning för fallskärmsjägare och stridsfordonsbesättningar på grund av sin lätthanterliga storlek och fällbara axelstöd. Snart tilldelades emellertid varje skyttegrupp- och skytteplutonchef i tyska krigsmakten en MP 38 eller MP 40, liksom en rad andra befattningshavare. Över en miljon kulsprutepistoler av dessa modeller tillverkades under andra världskriget och efter 1945 hamnade många av dem i händerna på halvmilitära och irreguljära stridskrafter, från Mellanöstern till Vietnam. Norska armén behöll dem i tjänst fram till början av 1990-talet och såväl originalexemplar som varianter av kulsprutepistolen nyttjades i stor omfattning under de jugoslaviska krigen samma årtionde. MP 38 och MP 40 påverkade både britter och amerikaner när de utvecklade sina egna kulsprutepistoler Sten Gun respektive M3 Grease Gun . Efterkrigstidens jugoslaviska M56 och den spanska Star Z-45 är baserade på dessa tyska förebilder. Detta är historien om dess bakgrund, användning och inflytande. Boken är illustrerad med särskilt framtagna fyrfärgsplanscher och samtida närbilder.

Trots att de framgångsrika blixtkrigsåren var till ända och Tredje riket blev allt hårdare ansatt av de allierades bombningar fortsatte de tyska vapenkonstruktörerna att utveckla nya idéer ända fram till det bittra nederlaget 1945. De halvautomatiska gevären Gew 41 och Gew 43 kom aldrig att ersätta infanteriets gamla repetergevär på grund av produktionssvårigheter och utnyttjades istället som prickskyttegevär på östfronten. FG 42 togs fram åt de tyska fallskärmsjägarna med nära nog omöjliga specifikationer och den avancerade konstruktionen uppmärksammades återigen efter kriget när amerikanerna utvecklade sin lätta kulspruta M60. StG 44 fick också ett betydande inflytande över efterkrigstidens vapenutveckling. Denna kombinerade halv- och helautomatiska karbin avfyrade en medelstor patron och lade grunden till en helt ny vapentyp stormgeväret eller automatkarbinen. Boken är en grundlig studie av Tysklands krigstida ingenjörskonst, automatgevärens användbarhet i strid och dess betydelse för efterkrigstidens vapentekniska utveckling.